F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

Den amerikanske filmregissören Robert Zemeckis föddes 1952. Blott några år tidigare såg huvudfiguren i en satirisk roman av Winston Groom dagens ljus i en lite håla i Alabama. Han döptes till Forrest Gump, efter en förfader, som sådär hundra år tidigare grundat Ku Klux Klan.
Starten kunde varit bättre. Gossen hade en IQ på 75, vilket brukar räcka till att skala en banan, om den är väl mogen, och möjligen en polioskada - i varje fall fick han gå med stödskenor i barndomen.
Far var död eller förlupen, modern närig och med få och jordnära principer, av vilka den främsta var att sonens väl skulle främjas, ungefär som hos folkskollärare John Chrounschougs ömma moder.
Forrest Gump var alltså vad grekerna kallade "idiot", det vill säga en person som är lite egen. Grekerna visste bättre än vi då de blandade ihop förståndshandikapp och originalitet, precis som engelsmännen gjorde då de en gång bestämde att "dumb" skulle betyda både stum och dum. IQ, ett sentida idiotiskt (sic!) påfund, har i inget av fallen med saken att göra - det gäller att (kunna) använda det man har. Och "stupid is who stupid does", som Gumps livsdugliga moder brukade säga. En belysande utvikning:
En gång, i ett ögonblick av polemisk upphetsning liknade jag i klart pejorativt syfte Carl Bildt vid ett får. Jag fick då ett upprört brev från en agronom som sade att jag skulle ge fan i att hacka på de stackars djuren, ty fåren var precis så kloka som behövdes, vilket var mer än man kunde säga om alla krönikörer. Och naturligtvis hade den lyckligt humorlöse agronomen alldeles rätt, även om jag tycker att han till "krönikörer" kunde lagt "...och statsministrar". Likadant skulle det visa sig vara med Forrest Gump. Ty det han hade skulle visa sig räcka utmärkt för de krav som USA 1950-85 ställde.

Visst är det ett svårt handikapp att vara så dum så man är inkapabel att uppfatta den ironi varav värld och samtal flödar. Man kan inte delta i normalt mänskligt umgänge. Men det kan ha fördelar också: Forrest var för dum för att få delta i den sydstatliga sociala gemenskap där rasfördomar utvecklades. Han mobbades som idiot och lärde sig springa så att han som fotbollspelare kom in vid college och fick examen, precis som en gång Gerald Ford. Den militära banan passade honom som hand i handske, precis som Ike Eisenhower. I Vietnamkriget, som han aldrig begrep ett dyft av, räddade han sina plutonkamrater för att han var så duktig på att springa - och blev dekorerad, precis som Jack Kennedy i Andra Världskriget. Då han blev sårad lärde han sig spela pingis så att han vid hemkomsten fick åka som ping-pongdiplomat till Kina med Richard Nixon. För de reklampengar hans ömma moder såg till att han tjänade köpte han sig en räktrålare. Han kunde inte fiska, men litade på sin Gud som i sin nåd lät en orkan utbryta och sopa bort alla konkurrenter, medan hans båt, som vanligt på drift, ensam blev kvar och han räkmiljonär.
Hur annorlunda gestaltade sig inte tillvaron för den andra halvan av den amerikanska nationen, personifierad av hans livs stora och enda kärlek, den klyftigare och reflekterande Jenny: Incestoffer, misshandlad i hemmet, tidig frigörelse, misslyckad artistkarriär, flum- och proteströrelse, missbruk och så småningom, då hon mognat till, AIDS och tidig död. I och för sig skulle man kunna ha gjort Forrest till en framgångsrik korkad vänsterman och Jenny till en misslyckad reflekterande och knarkande republikan, men man får förstå författaren: det är lika svårt att bli vänster i USA om man är korkad som det är att i en romanfigur förena hjärta, hjärna och högerideologi.

1994 filmar Robert Zemeckis sin generationsbroder Forrest Gumps memoarer, som denne själv får kommentera sittande på en parksoffa. Zemeckis har inte tidigare gjort sig känd för några djupdykningar i människosjälen, ja han har till och med i filmer som Vem satte dit Roger Rabbit gjort tvådimensionella figurer till hjältar. Uppmuntrad av framgången provar han här att gå ett steg längre och försöker med en såväl enfaldig som endimensionell hjälte. Om Forrest kan lyckas, så kan Robert: det blev sex Oscar och kommersiell succé. Fyrtio procent av USA:s republikanska väljare lär än idag sväva i föreställningen att Forrest Gump är en dokumentär, eller åtminstone dramadokumentär. Uppenbarligen är det så den avnjutits av en tillräckligt stor del av publiken. Som Barnum en gång yttrat: "Ingen har någonsin blivit fattig på att underskatta den amerikanska publikens intelligens".
Zemeckis har gått till verket genom att omvandla en samtidskritisk satir till ett en programmatiskt apolitisk samtidsmelodram ungefär som framgångsrika författare av eurovisionsschlagertexter brukar utgå från en parodi och så ändra så lite som möjligt. I filmens början förekommer rejäla doser av romanförlagans ironi, men så småningom tar Hollywood och det så kallade mänskliga intresset för Forrest (det vill säga oss själva ) överhand och slutet blir en repris på Love Story från sextiotalet, fast då var det leukemi Ali McGraw dog av.

Visst bör man vara idiot, i grekisk mening. Men måste man för den skull vara en nyttig idiot? Visst är det viktigt att vara snäll, inte minst då man skriver om filmer. Men inte blir man rik av det, inte ens i USA, i varje fall inte utan att katastrofer drabbar konkurrenterna. Visst skiter många av oss i frihet, jämlikhet och rättvisa, satsar allt på de närmaste och halkar likt Forrest Gump omkring i världshistorien på vinst och förlust, mest det senare. Men är det inte därför världen ser ut som den gör? Forrest Gumps skapare hävdar just motsatsen, och det kommer alltid att finnas tillräckligt många idioter som håller med honom för att biograferna skall bli fulla.

Tom Hanks i Robert Zemeckis Forrest Gump.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

---