FiB/K 6/97 film TV video

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Film/TV/Video logotyp

DEN STORE COLUMBO

av Hans Isaksson

olumbo är min absolute deckarfavorit. Om 11 avsnitt har jag sett alla. Detta visar klart och tydligt, att det inte är andlös spänning, inte briljant psykologi, inte överraskande upplösningar eller vändningar i intrigen, inte bloddrypande scener och inte en muskulös och hårtslående lagens arm som jag söker i filmrutan.

Peter Falk är sedan många år Columbo, precis som Sean Connery för oss äldre är och förblir James Bond och Roger Moore är Helgonet. Ingen har försökt ersätta honom i rollen, som kommer att dö med honom. Det sista avsnittet gjordes 1995.

Den sextonde september i år fyller Peter Falk 70 år. Jag tror jag skall sända ett vykort.

Hans mamma var italienska och pappan var ungrare. Båda bodde i New York. Vad Peter hade för sig de första trettio åren av sitt liv därom förtäljer inte skrifterna mycket. 1958 dök han emellertid upp och spelade författare i Wind across the Everglades, en film som numera är fullkomligt bortglömd. Sedan dess har han agerat i över 110 filmer.

Ibland i fint sällskap, t. ex. vännen John Cassavetes i Husbands från 1970, eller med Wim Wenders i Himmel över Berlin.

Men ingen hade väl egentligen tänkt så mycket på Peter Falk, om han inte 1971 börjat uppträda i en TV-serie som en liten barhuvad, schabbig gipskatt i emaljöga (äkta) och skitig regnrock - när man först ser honom tror man att han kanske blottar sig när som helst. Vilket dock visar sig vara helt fel. Han har kläder under, om än trådslitna. Hela karlen skriker efter transpirationsmedel och kemtvätt. Ibland har han en hund. Den är lika luggsliten den, och luktar sannolikt väldigt illa i halsen. Columbo är en Svejkfigur i kriget mot brottsligheten.

Men kriminalkommissarie Columbo är en mycket hedervärd, för att inte säga pryd, och hårt arbetande man. Det har han inte haft mycket för, ty efter 24 år och ungefär 66 avsnitt (det rör sig oftast om fullfilmsformat) är han fortfarande bara kommissarie. Blott i två avsnitt (Make me a perfect murder 1978 och Rest in peace Mrs Columbo 1977) står han som inspector i rollistan i IMDB:s databas - fast vad jag kan minnas är det fel. Det vore mycket olikt Columbo att avancera.

Columbo bygger på Peter Falks personlighet och en mycket hårt standardiserad intrig, där åskådaren hela tiden vet mer än kommissarien - först i slutscenen når han upp till vår nivå. Om man sätter sig ned framför en columbodeckare vet man vad man får:

1. En välbeställd och välbegåvad person kommer i knipa och ställs inför valet att avliva en annan dito person eller att råka illa ut.

2. Vi får se hur brottet planläggs, maskeras och ett alibi konstrueras, varefter mordet genomförs utan problem eller missöden. Man undrar hur i hela friden någon skall kunna avslöja denne listige mördare.

3. Columbo kommer till platsen iförd en sedan 20 år skrotfärdig Peugeot convertible 1950, regnrock och cigarr. Han ser genast att något är lurt, vilket vi ju redan vet vara riktigt, även om vi till en början inte kan förstå hur han kunde se det. Kanske för att han varit med i så många Columbodeckare?

4. Columbo träffar mördaren, talar vänligt, osammanhängande och mycket, alltid om sin italienska fru som vi ännu efter 26 år aldrig fått se, men som han tycks mycket rädd för. Hon tycks utgöra hela hans privatliv. Han frågar mördaren om hur mycket hans brödrost kostar, om hans fru kan få en autograf och om de där fina skorna finns i nr 43 på realisation - Columbo är nämligen mycket ekonomisk. Gärningsmannen känner sig fullkomligt trygg då han erfar att denne underklassige pappskalle skall vara utredare.

5. Columbo, som utan att med en min förråda det, genast fattat misstankar (ofta enligt principen cui bono) konfronterar därefter under utredningens gång gärningsmannen med alla sina problem. Gärningsmannen "hjälper till" med utredningen, ungefär som massmördaren Hedin i Tjörnarp, och upplever sig ha situationen och den fjantige kommissarien helt under kontroll. Vid det här laget vet dock åskådaren att Columbo vet mera än vad gärningsmannen vet att han vet.

6. Columbo ställer mycket vänligt mördaren inför fakta: hans alibi håller inte och han har alltså ljugit. Gärningsmannen inser nu att Columbo inte är så korkad som han ser ut och att allt är förlorat. Dessutom har han allteftersom blivit så trött på att ha den virrige kommissarien springande efter sig, så man förstår att han ser fram emot tjugo lugna år i ensamcell.

På över femtio avsnitt har jag aldrig sett eller hört Columbo
a) bli arg på någon eller höja rösten. Det närmaste han kommit var med den otroligt provokative mördaren i Columbo Goes to the Guillotine 1989, där han till slut milt sade: "Du och jag behöver kanske inte låtsas att vi gillar varandra?" Då var det så man nästan hoppade till.
b) använda polisradio eller PC (han begriper sig inte på apparater)
c) hålla i ett vapen. I ett även i övrigt starkt avvikande, halvfejkat avsnitt, som sändes i TV1 den 10.5.97 - tydligen med annan regissör och manusförfattare - ser man dock Columbo delta i en stormning av en lägenhet där en psykopat just står i begrepp att företa ett ritualmord på en kollegas fru. Columbo kommer intassandes i lägenheten när psykopaten redan är avlivad och till min ytterliga förvåning håller han därvid ett revolverliknande föremål i handen - dock bakfram! Det såg ut som om han hittat den på gatan. Man väntande sig nästan att han skulle börja tugga på den. Inte tror jag i alla fall den var laddad.
d) spela golf (han skulle aldrig bli insläppt på banan)
e) hysa begärelse till någon annan kvinna än Mrs Columbo (fast det var nog nära ögat med den trevliga sexterapeuten i Sex and the Married Detective 1989. Man såg hur det bar emot att sätta fast henne, och karlen som hon mördat var verkligen ingen tillgång).
f) lägga moraliska synpunkter på brott och brottslingar
g) yttra en enda sentimental fras
h) klaga på sitt arbete

Denna benhårda konsekvens i intrig (med ovannämnda misslyckade undantag) och karaktärsteckning tyder på ett medvetet val hos författare, regissörer och manusförfattare som förblivit konstant sedan 1971. Columbo undviker nästan maniskt våld, romantik, sex och sentimentalitet, dvs den blandning som annars i allmänhet kännetecknar amerikansk filmer och gör dem så vedervärdiga när man reflekterar över dem. Columbo är således i många anseenden en antiserie, trots sin yttre form av banal massproducerad intrigdeckare.
Columbos appell ligger inte minst i det konsekventa klassperspektivet: han är mannen som kommer in i de rika, arroganta och vackra människornas liv likt något som katten dragit in. Successivt klär han av dem deras fasad i samförstånd med åskådaren. Det förakt de visar mot Columbo (dvs mot oss) reflekteras så småningom mot dem själva.
Columbo ger oss känsla av makt - precis som Fruktans Nävar och Dirty Harry gör det - men denna känsla byggs inte upp genom att rättfärdiga våld när det "känns rätt", utan på rationella grunder. Ty vi är med och klär av. Man känner sig glad efter ett Columboavsnitt, även om alla avsnitt inte tillhör deckarlitteraturens mästerverk. Och så bevisar han ju gång på gång för oss, precis som folksagorna, att de rika och vackra är dummare än de verkar och vi andra slugare än vad folk tror.
Och det är ju av någon anledning precis vad vi vill höra.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T   6/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n