F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/97
f i l m k r ö n i k ö r e n  h a r  m o r d e t

Enligt närboende hade han den senaste månaden upprepade gånger alltmera neurotiskt klagat på TV-programmens kvalitet, och över sina allt större svårigheter att följa med i programmens handling. Då grannarna upplevde liknande problem fäste man sig dock inte särskilt därvid, ej heller vid att han antydde att hans apparat "brummade" på ett olycksbådande sätt.. Uppenbarligen stegrades krönikörens ångest under den sista veckan (han antog sig troligen ha drabbats av hjärnblödning, galna kosjukan eller en galopperande variant av Mb Alzheimer) till akut vansinne, och en sen kväll sprang han till slut, klädd i bara kalsongerna, ut ur huset, sannolikt i syfte att ta sig till Centrallasarettet i Växjö. Härvid sökte han av allt att döma stoppa det norrgående X-2000 genom att lägga sig tvärs över Södra stambanan för att övertala tåget att ta en omväg. En senare rekonstruktion har visat att hans perceptionsproblem, åtminstone delvis, kan ha berott på att han tagit fel på TV-apparaten och mikrovågsugnen, framför vilken fjärrkontrollen i efterhand påträffades i en fåtölj. (Detta han i efterhand också kasta ett ljus över vissa egendomligheter i hans recensioner på senare tid). I stället trycker vi här krönikörens sista insändare till tidningen Smålandsposten (m). Den refuserades samma dag som ovan relaterade olycka skedde. Att på detta sätt bryskt bli avvisad kan ha bidragit till att skapa den sinnesstämning hos krönikören som utlöste den tragiska händelseutvecklingen.

Därtill får vi ej heller bortse från den uppmjukning av hjärnsubstansen som kan inträffa om man kväll efter kväll sitter med huvudet framför en mikrovågsugn. Huruvida utgången av den här relaterade händelsekedjan skulle ha blivit en annan om han i stället suttit framför TV-apparaten kan man ju dock aldrig säkert veta, ej heller om hans recensioner skulle ha blivit det. Vi varnar läsarna för att genom experiment söka utreda denna fråga.

Av krönikörens tragiska öde kan vi emellertid lära oss vikten av att även vid TV-tittande hålla ögonen öppna. Insändartexten, som påträffades bland hans tillhörigheter tillsammans med en begagnad kondom i ett öppnat tjänstekuvert från lokalredaktionen, lydde (vi citerar):

Hr Redaktör!

Som sannolikt första svenska dagstidning tar Smålandsposten den 21.12 på sin ledarsida itu med ett aktuellt hot mot vår frihet och demokrati, som en alltför aningslös opinion annars låtit obemärkt passera. Ja, ibland har man rentav stått bredvid och applåderat. Hr Redaktören gör en lysande kritisk analys av filmen Monopol, som i farsens form riktar försåtliga angrepp mot grundläggande värden i vår kultur: eterns, tankens och i förlängningen därav till och med Marknadens frihet.

I sin film målar den kände socialistregissören Claes Eriksson en helt verklighetsfrämmande fantasibild av hur avmonopoliseringen av televisionen i ett framtida Sverige lett till en närmast monopolistisk ställning för en enda finansman. Denne uppdiktade mediamogul använder sina TV-kanaler till att sprida fördummande underhållning med Trav&galopp, soffprogram och tävlingar, där kända personer får "fjanta sig" i TV-rutan. Eriksson hävdar vidare att den kommersiella TV-n påverkar innehållet även i de kanaler som fortfarande är licensfinansierade, ja hela folkmentaliteten i fördummande riktning. Det fattas bara att han därtill skulle ha låtit sin uppdiktade mediamogul lägga under sig stora delar av IT-nät och dagspress, köpa upp intellektuella och f.d. regeringsledamöter och göra dem till programvärdinnor för att det orimliga i denna vrångbild skulle ha blivit uppenbart.

Det vore mig, liksom säkert Hr Redaktören, främmande att lägga band på en fri konstnärs fantasier, inklusive, som i föreliggande fall, smutsiga sådana. Åtminstone så länge som han är egen företagare. Vissa krav på verklighetsförankring måste man dock kunna ställa även på en farsmakare! Dock - det tolerablas gräns tangeras då Claes Eriksson därpå söker gestalta, hur hans tänkte mogul så småningom får politiska ambitioner och med hjälp av sitt grepp över media söker vinna politisk makt i Sverige. Eriksson använder försåtligt utvecklingen i Berlusconis Italien som hotbild för Sveriges framtid - något som är uppenbart orimligt. I Italien har vi ju att göra med en stat i ekonomiskt förfall, där mutskandaler och underslev grasserar, allmänhetens förtroende för politiker står i botten, arbetslösheten går upp emot tioprocentstrecket, folkets egendomar skänkes bort till spekulanter, det fria ordet auktioneras bort till högstbjudande och där ledande statsmän mördas på öppen gata. Det är grovt osakligt att utmåla Sverige på detta sätt. Det är också ett ord i rättan tid då Hr Redaktören en gång för alla ryter till mot alla de bakdantare vilka liksom Eriksson ifrågasätter de kulturella ambitionerna hos våra fria TV-kanaler. Alla vi som står med fötterna på jorden ute i verkligheten vet ju, vilket lyft den kommersiella TV:n inneburit för kulturens mångfald och nivå i vårt land. Själv har jag, liksom uppenbarligen Hr Redaktören, haft mycket utbyte av att följa såväl Jeopardy som Tre Kronor. Bingolotto missar jag ogärna en enda gång. Sen kväll med Luuk (efter det stimulerande ATG-inslaget, med massor av intelligenta hästar) är för mig omistligt, och Eva-Britt Strandbergs intervjuprogram, där vanliga människor mot skäligt arvode får berätta hur det känns utgör för mig en höjdpunkt i veckan. Och visst är Pernilla Månsson och Alice Bah förtjusande näpna programvärdinnor, som med sin gedigna yrkeskunskap, sin charm och glada spiritualitet håller oss sällskap i TV-kvällen - en förebild för våra unga kvinnor! För mig är TV:n numera en skön avkoppling från allt elände i världen och får mig att glömma krig, politik och nedskärningar. Om jag skulle bli arbetslös är det en verklig tröst att veta, att jag nästan när som helst på dygnet kan finna förströelse undan en vrång värld. Jag vill säga till Claes Eriksson och andra rödskägg: Om vår TV-underhållning inte duger kan ni väl åka till Ryssland! Om den man som gett mig alla dessa himla många fina program skulle ställa sig till förfogande för landets ledning skulle han då sannerligen få min röst!

Claes ErikssonFoto: Åke Ottosson

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T   2/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---