På tisdagen regnar det. En sniken advokat påträffas fastkedjad och knästående i en stor blodpöl på sin bästa matta. Under pistolhot har han, likt (nästan) Köpmannen i Venedig, tvingats skära ett skålpund (454g) fläsk ur egen bilring, varefter han skurits ihjäl.
Den svarte, erfarne polisen letar förstås under en tavla på väggen och finner där fingeravtryck från en känd galning.
När man på onsdagen (det regnar fortfarande) stormar in i galningens rum, finner man honom i sängen, där han legat fastkedjad och torterats i ett år. Han ser ut därefter, eller snarare som om han legat nedgrävd i ett år efter att ha dött av kolera. Hans högra hand är avhuggen och det är denna den verklige mördaren använt för att kladda på väggen med hos det förra mordoffret. Tortyroffret är självfallet från sina sinnen, vilket man får sluta sig till indirekt, eftersom tungan är avskuren.
Den klyftige, men luttrade, svarte polisen, som läst sin Dante, har redan insett att det rör sig om en predikande seriemördare som håller på att avliva utövare av de sju dödssynderna, hittills Frosseri, Girighet och Lättja (av någon anledning har mördaren ansett att det i sängen fastkedjade tortyroffret lämpligen skulle åskådliggöra den sistnämnda synden). Man datakör alltså bibliotekens låneregister (FBI har rutiner för detta för att hålla koll på dissidenter) och finner att en viss herr Jonathan Doe mycket riktigt lånat Thomas ab Aquinos skrifter i ämnet. Vid hembesök dyker herr Doe upp och skjuter på våra hjältar men lyckas undkomma.

På torsdagen regnar det. Då avlivar Doe ett vällustigt fnask (fnask kan nämligen förväntas vara speciellt vällustiga) genom att under pistolhot tvinga en torsk att....ja gissa vad! Man måste här motvilligt beundra den stackars man, som med en pistolpipa i munnen ändå förmått hålla stånd under sex timmar tills det vällustiga offret gett upp andan, när andra, också i frånvaro av pistolhot, har svårt att ens klara sex minuter.
På fredagen är det riktigt ruskväder. Då finner man nästa offer: en stilig dam, vars näsa amputerats av Doe, och som där på bundits fast i sängen med en burk sömnpiller i ena handen och en mobiltelefon med rakblad på i den andra. Hon får välja mellan att ringa efter hjälp - och vanställa sig ytterligare, eller att ta pillren. Hon har uppenbarligen valt det senare, och detta högmod blev hennes död.
Det var fem. Nu dyker den skriftlärde mördaren upp på polisstationen och överlämnar sig själv åt rättvisan. Hans advokat meddelar, att herr Doe kommer att erkänna ytterligare två mord utöver de fem, om våra båda hjältar följer med honom och inspekterar liken. Om icke, kommer han att hävda att han är vansinnig och undgå straff, vilket lätt torde gå vägen, eftersom morden är så vansinniga. (Uppenbarligen kände han inte till fallet Matthias Flink). Som alla vet är en mördare som undgår sitt straff det jävligaste hårt arbetande kriminalpoliser vet, och våra hjältar ställer upp.
Det regnar fortfarande, fast nu duggar det bara. Ute på ett fält, där de tre männen står under himlen levereras så den hjärtegoda och gravida polishustruns huvud i en pappkartong. Som så ofta på bio blev det således med detta polisäktenskap som med ordspråkets morgonglans och kärringedans - det tog en sketen ända. Maken, som tagit illa vid sig, begår den sjunde dödssynden och i vredesmod skjuter han herr Doe i huvudet tills han är död. Så blir han vansinnig och fraktas bort i tvångströja. Vår svarte, luttrade och vise hjälte stannar kvar och håller ett öga på oss, ty han är ju egentligen en förklädd Gud.
Sju skapelsedagar, sju mord.
Det klagas mycket på våld, bestialiteter och nekrofili i filmerna nuförtiden. Jag kan väl sådär i allmänhet hålla med om detta. Men då våldsfilmerna har ett pedagogiskt och moraliskt högtstående budskap undergräves självfallet denna kritik. Alltså måste filmer vara desto mera moraliska ju mera mordiska och blodiga de är - precis som Gamla Testamentet, folksägner, Shakespeare och västerländska supermakter. Filmen Seven avviker inte från detta mönster.
Det framgår nämligen klart och tydligt att författaren, även om han i sak är ense med den galne mördaren och Gamla Testamentet om att människorna är onda och förtjänar att näpsas, ändå, till skillnad från GT:s författare, tar avstånd från de metoder som använts och som så utförligt redovisas.
Den som till sin läggning är fundamentalistisk nekrofil och går omkring och funderar på att begå seriemord med inslag av tortyr och sadism, men ändå är mottaglig för rationella argument, kommer utan tvivel att ha glädje och moralisk uppbyggelse av denna film, och kan kanske till och med få en tankeställare. Om man inte blir avskräckt i sina planer kan man i alla fall få en del praktiska tips. Av publiktillströmningen att döma är det inte så få som ansett sig tillhöra denna kategori.
Alla ni andra kan lugnt avstå.