Se där en fråga som varit föremål för många och djupa diskussioner bland folk under den historiskt relativt korta tid då begreppet framgång överhuvudtaget hade en mening.
Sagovärlden, som realt existerade innan det civila samhället var uppfunnet, var ett samhälle baserat på börd och jordegendom, från vilka de flesta var uteslutna. Där gällde det att vinna prinsessan och halva kungariket, varvid tonvikten naturligtvis låg på det sistnämnda, ty fruntimmer har ju alltid funnits att tillgå för den ivrige.

FÖR DEN ANDRA halvan av mänskligheten dröjde det ända fram till vår tid innan denna enda väg kompletterades, för att inte säga ersattes, med en annan; för en strävsam ung kvinna var länge ett fördelaktigt giftermål enda sättet att nå världslig framgång.
Prinsen överlevde sålunda prinsessan med två århundraden som framgångsobjekt. Något som alltjämt avspeglas i damlitteraturen.

VÅRA DAGARS sagovärld befolkas av stjärnidrottsmän och rockidoler, som genom egna speciella talanger blivit omsvärmade (av motsatta, numera stundom även av det egna könet) och framför allt så rika, att de, om de så önskar, kan leva som svin, och också gör det.
Men det fanns en tid, för inte så länge sedan, då det bland vanligt folk av båda könen fanns en utbredd föreställning om att man genom hederligt arbete/studier och sparsamhet i det goda folkhemmets hägn kunde tillförsäkra sig ett ganska hyfsat, eller i alla fall tryggt, liv, och att denna väg stod öppen för alla.

UNDER EFTERKRIGSTIDEN tangerade denna myt stundom verkligheten (även om den hela tiden förblev en myt, det visar statistiken.
"Arbeta och spara är det enda som lönar sig", brukade min svåger säga. Lite drog man på munnen åt honom, eftersom man ansåg sig veta bättre och läst både sin Marx och sin Ekelöf. Inte för att hans vision ansågs utopistisk, utan tvärtom, för att den ansågs så begränsad. Nu vet jag att min svåger var den verklige utopisten.

IDAG FINNS DET bara två vägar till lycka och framgång, dvs pengar, som står öppen för alla. Egentligen finns det flera, men de flesta administreras av de två stora: Aktiebolaget Trav & Galopp och Tipstjänst.
Bland underklassen i hela världen, från Bombays gränder till Systembolaget i Ljungby köps det lotter och spelas på hästar, eller hundar eller tuppar. Kan du inte köpa en hel lott, så kan du köpa en andel. Kan du inte ens köpa en andel kan du i alla fall begapa dem som har köpt och som lyckats.

LOTTERIER HAR alltid varit mig motbjudande. Skälet är uppenbart: redan existensen av lotterier borde visa att det är olönsamt för lottköparen.
Det rör sig ju inte ens om ett nollsummespel. Jag har tidigare trott att elementära kunskaper i statistik vore ett effektivt botemedel mot spellust: chansen att på 7 rätt med tilläggsnummer på Lotto är endast obetydligt större än att bli överkörd och krossad av en bil då man korsar gatan efter att ha hämtat ut vinsten. Och avsevärt mindre än risken för en härdsmälta i Barsebäck, som ändå skall vara så säkert.

"ARBETA OCH SPARA är det enda som lönar sig" brukar alltså också jag säga till mina spelgalna bekanta. Det anses (av mig själv) vara en avancerad lustighet, och uppfattas numera så.
Folk känner ju också ofta till det där med statistik och vinstchanser, men struntar i det.
Ty mitt resonemang bygger på en falsk förutsättning: att vi lever oändligen. Det råder inget tvivel om att den i det långa loppet vinner mera, som varje månad sätter in spelbeloppet på banken (till realränta 0%).

MEN I DET LÅNGA loppet lever vi inte. 95% av oss kommer aldrig att få en ekonomiskt bekymmerfri tillvaro hur vi än arbetar och sparar. Om vi spelar har vi alltså oändligt mycket större chans att bli rika och fria än om vi inte gör det. Alltså köper vi bingolotter av det lilla överskott som varje månad genereras och ringer till Bingolotto och Loket. Det är alltså inte helt vansinnigt att spela, ens ur ekonomisk synpunkt.

BINGO ÄR ETT ganska fulländat hasardspel.
Det bygger på samma princip som tennis (det gäller således att samla på sig poäng, eller att fylla rader hela tiden) men alla har ända fram till sista numret en chans att vinna. (Så skulle vi vilja ha det i verkliga livet också).
Ur TV-synpunkt är detta som uppfunnet av annonsören: har man väl satt sig vid rutan kan man inte lämna den, annat än när Loket ger tillstånd med orden "...och så får ni lyssna på dessa budskap ett tag...".

LEIF "LOKET" Ohlsson är utan tvivel en av våra största TV-personligheter. Hela karlen tycks anpassad till TV-rutans format. Hur han än sträcker på sig hamnar aldrig huvudet utanför rutan, och hur han än gestikulerar når aldrig de korta och trubbiga extremiteterna utanför dess kanter.
Till och med de svartbågade glasögonen har TV-form. Hans dialekt är den rätta: det göteborgska idiomet präglas av storstadsmänniskans snabbhet och ledighet utan att som stockholmskan belastas med huvudstadens aura av finhet och övermakt.
Loket har en egen travhäst, om vars framgångar han varje vecka håller publiken lika underrättad som någonsin Hasse Tellemar sin publik om Södertäljes ishockeyframgångar.
Loket talar med sin publik, inte till den. När någon ringer upp anlägger han från början ton och nivå på samtalet genom att inte på sedvanligt telefonistmanér fråga "Vem är det jag talar med?".
Han frågar i stället: "Vem är Du?", vilket egentligen är en långt intressantare fråga, som ger flera öppningar för den nervöse uppringaren.

LOKET BRYTER konsekvent mot vad som förut varit tabu för alla telefonpratare i radio/TV: att fråga om den uppringandes jobb (det ansågs kränkande att behöva tala om att man var sjukpensionär eller arbetslös). Eftersom detta är den fråga som för varandra obekanta svenskar i första hand alltid ställer till varandra, återstod i stort sett bara vädret och hur man avsåg att tillbringa dagen.
Loket har en mycket snabb uppfattningsförmåga, håller glatt sex bollar i luften, och om det strular till sig glider han glatt vidare och kommer ned på fötterna igen.
Som när Ahmed från Rinkeby vinner 20 kilo fläsk: "Där har Du något att tugga på i jul Ahmed", eller Farid från Libanon vinner en resa till Vasaloppet, eller när Elsa 84 år vinner en vattenreningsanläggning för femtontusen.

LOKET LEVER sig in i de spelandes glädje och sorg, men bara till en viss gräns: han försöker aldrig se ut som om det var han som vunnit eller förlorat.
Att sitta under fyra timmar och titta på en Lars Norénpjäs, där mer eller mindre drogpåverkade personager ur medelklassen dysforiskt genomför sina högst privata uppgörelser med varandra, är kulturellt acceptabelt, ja mer än så. Det anses, utan att det är bevisat, vara själsligt utvecklande.
Bingolotto har blivit en symbol för motsatsen: för andefattigdom och folkfördumning i kommersialismens tidevarv.

FÖR MIN DEL tror jag att våra media bjuder varje samhällsklass på en fördumning avpassad efter dess smak, utbildning och självuppfattning. Underklassen försöker man, precis som en gång i sagan, inbilla att den kan bli något annat än underklass, att den kan bli rik.
Men precis som Himmelriket i dalmålningarna var befolkat av saliga individer i mollskinn, långrock och höghatt, är det underklassens paradis som Bingolotto visar upp. En av konsumtionsartiklar belamrad projektion av den andefattigdom som klassamhället och kommersialismen påtvingar oss i denna världen.

HOS DEN SÅ kallat bildade medelklassen söker man förstärka föreställningen att den, till skillnad från underklassen, har en själ. Att den förstår mänskliga relationer och reaktioner, och därför är skickad att leda dem som inte förstår, inte har någon själ, utan tittar på Bingolotto.
I detta val, inte i någon annan bemärkelse, föredrar jag, med folkmajoriteten, Bingolotto.

För Lokets skull.

Hans Lindström

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

---