F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95

många brittiska intellektuella, trotskist. Därmed är inte allt sagt om denne förträfflige filmregissör, som gett oss så många högtidsstunder framför filmduken - på senare år främst Riff-Raff, Raining Stones. Hans film Lady-Bird, Lady-Bird har jag dock ädelt avstått från att recensera och valde att betrakta detta stycke känslomättade socialpornografi i Maciej Zarembas anda som ett olycksfall i arbetet.
Om hans senaste film, Land och Frihet, bör man dock inte tiga. Den handlar om spanska inbördeskriget 1936-38 och är något så ovanligt som en filmisk skildring inifrån och underifrån av en revolutionär period. Ken Loach har fått högaktningsfulla recensioner i den gula filmpressen. Alla vet ju att han är vänster och ett geni. Det måste för borgerliga bedömare då kännas som en stor lättnad hur han, mitt i en historisk period, då högern och fascismen i nya former är på frammarsch i Europa, lyckas skildra en antifascistisk rörelse utan att på minsta sätt gripa in i dagens historia eller att stöta de ännu levande imperialistmakter för pannan som den gången bäddade för fascismens seger i Spanien.

Läget i Spanien och Världen var ungefär följande 1936: Hitler rustade för fullt i Tyskland och fick göra det eftersom han intalat västmakterna att han skulle gå mot bolsjeviken. I öst hade det fascistiska Japan gått in i Kuomintangkina - och fick göra det, eftersom man var antikommunistiskt och ännu inte bombat Pearl Harbour. I Italien satt Mussolini sedan 1922, i Portugal fascisten Salazar - båda med de bästa relationer till de imperialistiska kolonialmakter i väst, England och Frankrike som behärskade Medelhavets södra kust och Bosporen. I de spanska kolonierna gjorde högerelementen under Franco uppror mot den republikanska regeringen i Spanien och började sin marsch mot Madrid. Frankrikes folkfrontsregering vägrade, uppmuntrad av England, liksom detta land att stöda Spaniens legala regering mot högerupproret.
1935 års Komintern-kongress hade antagit linjen om en folkfront mot fascismen. Det var väsentligen en defensiv politik. Nationellt innebar det att kommunistpartierna i kapitalistländerna sökte enhet med socialdemokrater och andra arbetarpartier mot extremhögern. Internationellt innebar det ihärdiga försök från Sovjetunionens sida att få till stånd enhet med i första hand England och Frankrike mot fascistregimerna. För Spaniens del innebar detta att Spanska Kommunistpartiet, PCE, skulle verka för enhet med småborgerliga partier mot fascistupproret, vilket i sin tur innebar, att man skulle avstå från långtgående socialiseringar och konfiskationer av mindre jordbruk, där jordägaren stödde regeringen.
Motiven för detta var dels att inte i onödan alienera de kapitalistiska demokratierna i Väst, dels att samla maximal styrka nationellt mot Franco. Förutom Mexico var Sovjetunionen den enda utländska makt som materiellt och politiskt stödde den demokratiskt valda regimen i Spanien och motståndet mot Franco. Arbetarrörelsens olika grenar i Spanien organiserade först en milis till republikens försvar, därefter en folkarmé, som kunde köpa vapen av Sovjet.
Den drivande kraften i detta blev alltmer PCE -men traditionellt starka grupper av anarkister deltog också i rörelsen. En mindre, trotskistisk, väpnad organisation, POUM, verkade också i fronten. Den fanns nästan uteslutande i Katalonien.
När Ken Loach skildrar spanska inbördeskriget i sextio års perspektiv skildrar han hur en ung kommunistisk arbetare från England far till Spanien för att slåss till republikens (och sitt eget) försvar, av en slump hamnar i POUM (visste han inte vad trotskister stod för?) och deltar i striderna. Han förälskar sig (förstås) i en (kvinnlig) stridskamrat. Motsättningar inom fronten uppstår då milisgrupperna skall inordnas i Folkarmén. Från och med nu talar filmen med trotskistisk vokabulär om arméledningen som "stalinisterna". Stalinisterna ställer villkor. Stalinisterna förbjuder kvinnor att göra fronttjänst (vilket argument nog inte förfelar sin verkan på dagens, visserligen pacifistiska, vänsterfeminister), stalinisterna är flata mot västimperialisterna och förbjuder konfiskering av jordägande motståndsmän, stalinisterna avväpnar POUM-avdelningar som vägrar inordna sig, stalinisterna bekämpar strejker i av fascisterna belägrade städer, stalinisterna skjuter (visserligen av misstag) hans älskarinna.
Det var, kort sagt, enligt Loach, kommunisterna, snarare än fascisterna som krossade den spanska revolutionen.
Jag förstår mycket väl bitterheten, den bitterhet mot PCE som kunde finnas hos folk på spanska frontens vänsterkant då det begav sig. Det kan till och med hända att "stalinisterna" hade fel, att nederlaget mot Franco var historiskt onödigt, att de spanska kommunisterna genom att förhålla sig lika självständiga gentemot Kominternledningen som de kinesiska kamraterna (som dock slogs över en subkontinent och med landgräns mot Sovjet) kunde ha slagit ned fascismen. (De spanska erfarenheterna bidrog ju, liksom Munchenöverenskommelsen 1938 till att övertyga Sovjetunionens ledning om att enhet med västmakterna mot fascismen inte var möjlig och ledde hösten 39 till Molotov-Ribbentroppakten - enligt trotskistisk historieskrivning ett än större svek). Omringade av fascister i väster och öster, med ett snart tyskockuperat Frankrike i norr, med ett fientligt Storbritannien runt kusterna skulle man i Spanien sedan i lugn och ro ha byggt socialismen. Men jag betraktar det, till skillnad från Loach, inte som historiskt givet att så kunnat ske, och delar därför inte hans upprördhet såhär 60 år efteråt.
Är Ken Loach f.ö. riktigt säker på att alla de beskyllningar för förräderi som riktades mot "antistalinistiska" frondörer under kriget var påhitt av en sjuk hjärna i Kreml?
Samtidigt som POUM:s ideologer hetsade mot Sovjetledningen manade ju Leo Trotskij sina forna landsmän i Sovjetunionen att verka för Sovjetunionens nederlag i det kommande kriget - kan det tänkas att någon av hans anhängare tagit honom på orden?

Vad vill Loach säga med sin skildring, förutom att än en gång kolportera en trotskistisk historieskrivning till en suktande biopublik, till brädden fylld med prostalinistiska myter om 1900-talets historia?
Är han ute efter att varna de revolutionära massorna i dagens Europa mot sovjetinfiltratörer i rörelsen? Vill han visa hur farligt det kan vara att i den pågående bonderevolutionen på Europas landsbygd se mellan fingrarna med de små jordägarnas individualism? Det verkar nästan så. Någon vägledning i modern antifascistisk kamp till en ny generation ger hans film inte.

I min späda ungdom arbetade jag på Sälhyltans hönseri utanför Vislanda. Det var ett intressant arbete, som jag så småningom tyvärr fick sparken ifrån, annars kanske jag fortfarande hade arbetat där. Jag lärde mig mycket där. Dels blev jag kommunist - för första gången råkade jag nämligen här höra två företagare som talade om arbetare och om politik med varandra utan att de visste att jag lyssnade.
Vidare lärde jag mig en del nyttigt om ängsliga varelser genom att studera hönsen, i synnerhet de lätta högvärpande Vit Leghornhönsen -man måste närma sig dem mycket försiktigt, men när man väl fått grepp om dem kunde man placera dem upp och ned eller i vilken ställning som helst utan att de rörde sig ur fläcken.
En annan iakttagelse - den gällde f.ö. samma hönsras - har sedermera i metaforisk form kommit att betyda mycket för mina politiska bedömningar:
Ett säkert tecken på att en höna var improduktiv och därför borde avlivas var att dess fjäderskrud var skinande vit och till synes ren.
Närhelst jag i mitt senare liv träffat en trotskist har jag slagits av likheten med dessa olyckliga hönsfåglar: En snövit framtoning, en massa kackel - men inget kommer ut av det. Dock har jag låtit mig nöja med att konstatera likheten -aldrig dragit de yttersta konsekvenserna.
Detta för att lugna en ev. ängslig Ken Loach. Men för säkerhets skull bör han värpa nästa gång kan kacklar.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95

---