F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
Meddelanden från mitt arkiv
av Hans Isaksson
Växjö är en betydande metropol med sådär 41.000, Södra Skogsägarnas huvudkontor, regional högskola, egna skandaler och drogproblem, och en lokal societet.Vad Växjö däremot saknar är ett rikt och varierat filmutbud. Växjö filmstudio försöker så gott man kan råda bot på detta, men har naturligtvis begränsade resurser. I staden finns trenne biografer, varav två, Palladium och Cinema 1-2-3 är öppna under sommaren. Innevarande vecka visas på Palladium Speed2-Cruise Control samt Sammansvärjningen med Mel Gibson och Julia Roberts ("Unik förhandsvisning! Se filmen före hela världen!").På Cinema fortsätter Beck (det slutgiltiga rånmordet på Sjövall-Wahlöö), Liar Liar, Con Air, och Men in Black.Vi kan välja mellan sex påkostade skitfilmer av actiontyp - men ingen film som skapats med någon annan ambition än att dra in maximal profit. Den som för att ta del av någon av dessa alster åker bil sex mil ā 25 kronor och därpå lägger ut ytterligare 75 kronor och två och en halv timma av sitt korta liv, måste ha ett fattigt liv - eller kommer i varje fall att få det.Någon har sagt att "stora andar tänker lika". Jag har alltid tvivlat därpå, men filmutbudet under somrarna har å andra sidan övertygat mig om att små andar i varje fall gör det. I synnerhet gäller detta producenterna för den amerikanska genre som är så flitigt representerad på sommardukarna och som blir alltmera infantil, megaloman och stökig. Ty det måste vara något fel med filmintriger där lösningen på varje problem alltid är att något flyger i luften med dunder och brak.I Europa tar man efter så gott man kan, fast man inte som i USA har 59 miljoner dollar att lägga ut för varje film, varför smällarna och rökeffekterna blir futtigare och hjältinnorna har mindre bröst.Nej, Palladium och Cinema 1-2-3 kan känna sig blåsta. FiB-redaktionen kan inte kräva vilka offer som helst av en recensent.När man fordom färdades i Småland lär man på gästgivargårdarna där ha kunnat äta riktigt bra - om man medförde matsäck. Numera kan man i samma landskap njuta av den mest förträffliga filmkonst - på TV. Jag har under några år samlat på mig ett hyfsat filmarkiv genom att spela in filmer från TV 1, 2 och 4. Det omfattar för närvarande 831 spelfilmer som jag lagt in på databas, sökbar på allt från titel, regissör, aktörer och genre till inspelningsår. Allt i denna samling är förvisso inte guld. Men på 115 av rullarna sitter dock en kryssmarkering, som tyder på jag velat ha dem till hands för att kunna se om dem vid behov eller för att erbjuda nattgäster något trevligt att titta på. Det är nyttigt, och befrämjande för självkännedomen, att gå igenom en sådan lista. Både att se efter vad som är flitigt representerat där, och vad som saknas.Några iakttagelser:1. Trots att nästan en tredjedel av alla inspelade filmer är svenska finns bara sex svenska filmer med bland de 115 utvalda - och de är ganska till åren: Mauritz Stillers Herr Arnes Pengar från 1919, Karl Fredrik regerar (Gustav Edgren från 1936), Simon i Backabo (med Fridolf Rhudin från 1934), Äppelkriget (Hasse&Tage 1974), Pensionat Paradiset (med Thor Modéen från 1937) och Bock i Örtagård (Gösta Folke 1958).Skälen för denna underrepresentation kan vara många:A) gamla svenska filmer visas och bandas stundom mindre för sina filmiska kvaliteter än som historiska och sociologiska dokument - och för att de är utrotningshotade.B) det spelas en mängd usel svensk film på TV medan utländska filmer av motsvarande kvalitet aldrig importeras. Sex av hundrafemton utgör väl en rimlig marknadsandel för Sverige.C) Privat skäl: svensk kvalitetsfilm var under tre decennier starkt förknippad med Ingmar Bergman, en filmskapare vars alster (fast de finns i arkivet) ger mig allergiska utslag.2. Trots att jag och alla som skriver om film i Europa älskar att ösa galla över den, upptas en god del av utvalda alster just av Hollywoodfilm. Detta är förstås inget under. Folk i hela världen ser hellre USA-film än det egna landets, och mitt eget arkiv visar att jag själv inte är något undantag. Det är säkert ett utslag av den psykologiska lag, som säger att vi föredrar det lätta och enkla framför det svårtuggade och tunga, falukorv framför aladåb på grodlår, ett avskilt möte med en ung och frisk individ av motsatt kön framför en tät-a-tät med världens största vetenskapsman och en romantisk komedi i färg än en svartvit stumfilmstragedi. Och framför allt - tre av fyra filmer på TV kommer från USA. De flesta filmer jag valt att inte spela in kommer också därifrån.3. Vissa regissörer är mycket väl representerade i urvalet: Woody Allen, Stephen Frears, Luis Bunuel, bröderna Coen, Charlie Chaplin, Sidney Lumet, Lawrence Kasdan, Frank Capra, Louis Malle, Lindsay Anderson, Ettore Scola, Renny Rye (som brukade regissera Dennis Potters alster) och Ken Loach. Andra betydande män, t. ex. Jim Jarmush, Wim Wenders, Andrej Wajda och Andrei Tarkovskij och Krzysztof Kieslowski, liksom i stor utsträckning Alfred Hitchkock saknas, liksom, delvis till min förvåning, Rainer Werner Fassbinder.Den som gjort urvalet tycks alltså:A) ogilla själfulla dysterkvistar (jmfr. min reaktion på Bergman)B) gilla roliga dysterkvistarC) föredra filmskapare som resonerar och analyserar snarare än visuellt förmedlar visionerD) ogilla filmskapare som medvetet via bildmåleri söker pracka på oss emotioner, t. ex. av skräck eller ångest eller medlidande (om det skall kännas något gör vi det helst på eget initiativ, inte på uppmaning).E) föredra Mozart framför Beethoven, upplysning framför romantik och vänster framför höger. Eller är det kanske helt enkelt så, att de flesta personer som resonerar och analyserar helt enkelt är vänstersinnade, och att detta, även gäller filmregissörer?Att urvalet ovan inte omfattar så mycket explicita vänsterregissörer (förutom möjligen Ken Loach) beror sannolikt på att sådant folk sällan får chansen att göra många filmer. Annars hade det varit naturligt att också nämna John Sayles, den störste, men i TV sparsamt förekommande amerikanske vänsterregissören, vilken gjort mästerverk som Matewan m. fl. Eller Gillo Pontecorvo, med den kanske bästa revolutionära film som någonsin gjorts, Slaget om Alger (i synnerhet den långa versionen) - Eisenstein och hans Potemkin får ursäkta.Urvalet saknar i stor utsträckning representanter för den italienska neorealismen (Da Sica, Rosselini etc.) Filmer utan humor måste nämligen vara mycket bra för att förtjäna att ses om. Om ni jämför Da Sicas Cykeltjuven med Ken Loachs Raining Stones så förstår ni vad jag menar.4. Ett stort antal av de utvalda filmerna har beteckningen komedi eller fars. Den som gjort urvalet måste således, enligt min erfarenhet i likhet med flertalet av sina medmänniskor, antingen innerst inne vara ganska ytlig. Eller - är det så att mycket få allvarsamma filmskapare har något så pass viktigt att säga att man kan ta det på allvar?Alla filmer åldras - att se gammal film är i själva verket ett utmärkt sätt att studera hur tidsanda och smak ständigt förändras. Men ingenting åldras så snabbt som det pretentiösa djupsinne som är väl företrätt hos vissa filmskapare - t.ex. hos min vän Bergman eller de franska nya vågen-regissörerna från sextiotalet. Även farser åldras - en del, som 91:an Karlsson, Norman Wisdoms panikfilmer och flertalet Åsa-Nissefilmer var urgamla redan då de gjordes. Men de blir aldrig lika pinsamma som de filmer, där man tvingas åse hur författare, regissör och rollgestalter på blodigt allvar brottas med en futtig problematik.Einsensteins och Chaplins filmer åldras inte. Orson Welles Citizen Kane eller Billy Wylers Sunset Boulevard inte heller. Det finns slutligen verk, bl.a. filmer, där, precis som i verkliga livet, gränsen mellan komedi, fars och tragedi varken syns eller känns väsentlig och som man själv får genrebestämma efter personlig läggning. T. ex. Brazil av Terry Gilliam. T. ex. If.. av Lindsay Anderson. T. ex. A Clockwork Orange av Stanley Kubrick. T. ex. Hårfrisörskans make av Patrice Lecomte och Små och stora brott av Woody Allen.Sådana filmer har dubbelkryss i mitt filmarkiv.
Stanley Kubrick på video
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
