ägarna (Regi och delvis manus: Kjell Sundvall) heter årets svenska publikfavorit.
Denna film är så vacker, så svensk - nästan som Walt Disneykavalkaden på julafton. Då glömmer man lätt att fråga sig vad man alltid bör fråga sig, i synnerhet när man ser något medryckande: Vad vill författaren säga med allt det här? och Vad gör man om man tror på honom? Tack och lov finns det seriösa recensenter, som till exempel jag, som ställer dem åt er slötittare.
Låt oss rekapitulera, om någon till äventyrs inte har sett filmen: Polis Lassgård flyttar hem till den fjällnära byn och sin bror och tar tjänst lokalt. Han finner att det tjuvjagas ren och älg i litet större skala än förr, och att polisutredningarna aldrig leder till något resultat. Han fattar misstankar mot ett gäng karlar på trakten och inser så småningom att hans toscasjungande bror (bra psykopatspel av Lennart Jähkel) nog är en drivande kraft bakom tjuvjakten. Han motarbetas av sin närmaste chef, och dramat trappas upp genom att ligan börjar slå ihjäl folk för att dölja sina brott.
Eftersom alla känner eller är gifta med varandra är det svårt att dra de skyldiga inför rätta.
(Detta kan inom parentes beskrivas som baksidan av det numera mycket omhuldade konceptet med det civila samhället, där alla sägs ta ansvar och ställa upp för varandra utan myndigheternas intervention, fast jag tror inte det är budskapet).
Så småningom får alla genom heroiska personliga insatser från Lassgård (jösses, vad stryk den karlen tål!) sina straff, brodern för egen hand. Sedan lämnar Lassgård, precis som Gary Cooper, byn samma väg han kom.

Åter till frågan om vitsen med det hela - vad vill Sundvall säga oss? Jag erbjuder trenne alternativa tolkningar:

1. Jag tror att han på ett ytligare plan helt enkelt vill gestalta förhållandet att tjuvjakt är förbjudet och bör beivras.
Möjligen vill han rentav ha sagt, att brott överhuvudtaget bör undvikas, eftersom de har en tendens att leda till andra brott, men han intar genom sin hjälte en så pass vacklande hållning vad gäller hembränning, rattfylla och skattefusk att detta budskap inte riktigt når fram.
Antagligen sysslar författaren inte själv med tjuvjakt, eftersom han väljer att brännmärka just detta. Eller är det kanske så, att skattefusk och hembränning - båda långt vanligare än tjuvjakt i Sverige 1996 - inte ger möjlighet till så vackra exteriörtagningar och inte epaterar djurvännerna i samma utsträckning? Vem blir då den förste att göra en film som tillfredsställer oss skattebetalande nykterister?
Nå, vad gör man då om man tror på författaren? Tja, man undviker förstås att tjuvjaga ren, i varje fall när Lassgård är i närheten. Eller, om man trots allt väljer att försöka, skaffar man först glasögon om man inte utan dylika kan skilja en rysk bärplockare från en älg. Det kommer annars bara skit efter.
Nåväl, det var ytplanet. För övrigt får man inte utgå ifrån att filmer har ett budskap.

2. För oss som vill tränga djupare in vore det dock förvånande om en man som Sundvall kunnat nöja sig med ett så torftigt och pekpinneaktigt budskap. Kanske är det så att filmen istället egentligen gestaltar författarens kastrationsångest?
Redan inledningscenerna med anonyma knivar som skär kors och tvärs i organen, och renhornen som faller i mossan ger indikationer i denna riktning. När Lassgård sedan visar sig så ovillig att strippa på pappans muntra begravning är det uppenbart att hans grundproblem egentligen är manlig penisavund. Temat utvecklas därpå nästan övertydligt då han sedan låter sig provoceras av ett vanligt sexuellt övergrepp på en servitris till att på ett uppfordrande sätt be sin gamle rival visa sin "kniv" (han tror sig veta att den är förkortad, det vill säga snöpt). Då denna plan misslyckas ägnar han resten av filmen åt att gång på gång söka kastrera motståndaren genom att frånta dem och såga sönder deras vapen - som för övrigt är mycket praktfulla och långt större än hans eget.
Vad den obligatoriska förlösande explosionen på slutet står för inser självfallet var och en.
Betraktad med dessa glasögon blir självfallet filmen mycket mera intressant - ungefär som Grabbarna på Korsnäsgården skulle ha blivit det om Lars Norén fått ha hand om regin.
Fast jag tror inte på denna tolkning heller.

3. En tredje tolkning är att Stenbeck och andra finansiärer helt enkelt velat säga till oss: "Titta på det här, och tänk inte så mycket, så tjänar vi pengar!"
Här har man lyckats, ty producenten har uppenbarligen noga studerat marknaden och konkurrerande produkter. Att man kommer hem och finner fadershuset upp och ned - det obekanta i det välbekanta - är ett bra anslag, som slog redan i Iliaden och Hamlet. Sedan chansar vi inte, utan lånar såväl grundkonflikt som struktur och moral från den amerikanska westernfilm-dramaturgin, som vet hur en slipsten skall dras. För att ge tids- och lokalfärg lånar vi ett aktuellt tema: rätten till jakten i de fjällnära skogarna och männens värld - precis som många av oss inte redan vet vad som försiggår i den senare. Skildringar som utnyttjar rikssvenskens konfrontation med det provinsiella, från Strindsbergs Hemsöborna och I havsbandet, via trettiotalets oändliga rad av pilsnerfilmer med utlokaliserade direktörsdöttrar som möter landsorten och en karl fram till Änglagård I-II, i synnerhet den senare - de slår.
Därpå sätter vi in två av de svenska skådespelare som på senare år spelat in mest med pengar, Rolf Lassgård och Helena Bergström och så är saken klar.
Någon undrar kanske vilken funktion Helena Bergström hade i det här - det gör jag också, å andra sidan slog hon bra i Änglagård. Och redan Ragnar Frisk brukade plocka in LillBabs eller något dylikt i Åsanissefilmerna utan att det för den skull behövde motiveras utifrån filmens handling. Varför ställa större krav nu?
Det är förförande. Men vem vill väl bli förförd? Inte jag, i varje fall inte av Kjell Sundvall.
Man märker avsikten och blir impotent, som tysken säger.
Denna tredje tolkning är inte så rolig den heller. Men det är den jag tror mest på.
Kommer ni på någon bättre?

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T   3-4/96

---