F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
| Ramnad i Tamil Nadu. Här är vatten pengar. Brunnen ovan - vars vatten är tänkt att tillhöra byborna - exploateras skrupellöst av profitörer som säljer den dyrbara varan vidare till restauranger, affärer, etc. Ur denna klick kommer de s. k. "Vattenkungarna". Dessa kan genom ägandet av elektriska pumpar kontrollera hela byar. |
En stor skildring av det
VERKLIGA INDIEN
introduktion Jan Myrdal • foto Juha Rekola
Visst finns det skäl att fira detta jubileum. Indiens och Pakistans självständighet var en stor etappseger för världens folk i den långa frihetskampen mot herrarna. 1947 - som 1945 och 1949 - var år som innebar avgörande nederlag för de mörka krafterna.Palagummi Sainath från Mumbai (Bombay) är en skribent och frilans som arbetat på Blitz och The Daily och skrivit för Frontline och andra. Åren 1994-1996 placerade han en serie reportage i The Times of India som han nu samlat till boken: Alla älskar en god torka. Berättelser från Indiens fattigaste distrikt.Dessa reportage har vunnit utmärkelser som PUCL Human Rights Journalism Award, Statesman Rural Reporting Prize och Raja Lakshmi Award. Det är de värda. Ty som han skriver i förordet till sin bok:"De människor vilka framträder i denna bok företräder en stor grupp i det indiska samhället. En vilken är betydligt större än de 10 procent av befolkningen som styr deras liv. Men denna grupp befinner sig utanför elitens synfält och långt bortom marginalen för den press och de media vilka inte befattar sig med den". Folket alltså; den drivande kraften i all historia - Indiens som Sveriges.Palagummi Sainaths bok borde ut på svenska språket. Läsarna behöver sådana texter för att begripa världen och så kunna förändra den!
| Jhabhar, Bihar-distriktet; en handfull av byns 1.200 invånare. När de märkte att skogen omkring byn höll på att försvinna genom hänsynslös skövling, bestämde de sig för att göra något åt det. Byborna har planterat över 80.000 träd runt byn. |
Vattenkungarna i Ramnad
av Palagummi Sainath
Detta gör den unge företagaren till "vattenkung" (thaneer adipathy) i Ramnad (eller Ramanathapuram). Det är ett distrikt som är ständigt drabbat av torka och har haft ett underskott i årsnederbörd på i genomsnitt cirka 112 mm under det senaste decenniet. Och nederbörden under det här årets första fem månader får till och med de dåliga siffrorna att se bra ut. Den är mindre än tio procent av vad den var under något av 80-talets förfärliga år.Nära 90 procent av den bevattnade åkermarken här är beroende av vatten från 1.841 stycken regnvattensreservoarer. Det innebär att människorna i Ramnad är utlämnade till monsunens nycker. I distriktet finns inte en enda flod som är vattenförande hela året. Även tillgången på brunnar är 20 procent lägre än genomsnittet i Tamil Nadu. Bönder som inte har tillgång till vatten eller egna pumpar får köpa från dem som har. I Keelathooval och en del andra byar i skatteuppbördsområdet Mudukulluthur måste de ta Ramus tjänster i anspråk för att kunna få ut något vatten från de ömkligt låga nivåerna i brunnar och reservoarer.Under jordbrukssäsongen tar Ramu 12 rupier i timmen för sin elektriska pump på tre hästkrafter. Det gav honom en nettointäkt av 2.000 rupier på fyrtiofem dagar enbart från hans granne, småbonden Karuppannan. Och Ramus kundförteckning är lång.Det är två faktorer som är speciellt gynnsamma för Ramu i den här hanteringen. För det första har han mycket små omkostnader. Eftersom han är jordbrukare får han elektriciteten gratis. För det andra håller ledningarna här en oerhört låg spänning. Det gör att pumpen får gå dubbelt så länge som den borde, vilket ökar belastningen på Karuppannan och vinsten för Ramu. Karuppannan äger mindre än ett tunnland mark. 2.000 rupier är en enorm summa för honom. En annanbonde, Nagarajan, fick också betala 2000 rupier till Ramu för vatten under säsongen. "Och det var för en gröda som chili", påpekar han. "Ris kräver mycket mer vatten".Raju i Nallangudi tar 30 rupier i timmen. Det beror på att han använder en dieseldriven pump på fem hästkrafter. Han opererar i stor skala och betjänar bönder i Etivayal, Thinayoor och en fem sex andra byar. Han sysslar också mer med att pumpa vatten från de allmänna kanmot (de jättelika bevattningsreservoarerna i Ramnad). Är nivån i er kanmot låg? Be Raju om hjälp. Men se till att ni är tillräckligt många. Om han får mindre fyrtio till femtio stycken beställare från en by tycker han kanske inte att det är värt besväret.Govindrajan äger två dieseldrivna pumpar och dessutom en elektrisk. För hyra av den elektriska tar han samma pris som Ramu. Men han tar 30 rupier i timmen för en dieselpump. Till skillnad från elektriciteten är dieseloljan nämligen inte gratis. Torkan har denna säsong ökat hans rikedom med 70.000 rupier.Det finns andra viktiga faktorer som dessa tre vattenkungar har gemensamt. Alla tre äger en hel del mark och de har tillgång till en vattentäkt. Och Ramnads vattenmarknad är förvånansvärt väl utvecklad.Marknaden för dricksvatten står inte bevattningsmarknaden efter. Det är inte tänkbart i det här distriktet. I de flesta byar erhåller varje invånare i genomsnitt mellan noll och sex liter vatten per dygn. Det är mindre än en halv hink till varje bybo, och det ska räcka till de allra flesta ändamål. I själva staden Ramnad har en bageriägare en lukrativ bisyssla. Han har specialiserat sig på att sälja vatten till värdshus och hotell.Vattenmarknaden vid Sayalgudi är en anslående syn. Hela tiden kommer tio eller tolv oxkärror in med stora fat med vatten från den allmänna kanmot. Detta säljs privat. Fribytare har grävt nya brunnar eller fördjupat redan existerande i botten på de offentliga reservoarerna. De tar 30 paise per kruka för det dricksvatten de hämtar där.Andra har inrättat badbryggor i reservoarområdet. Den gängse taxan för ett bad är 50 paise. Invånare i Sayalgudi berättade för mig att den nye skatteindrivare i Ramnad, L. Krishnan, hade besökt staden sedan de klagat hos honom. Han var trött på gangsterverksamheten och bestämde att det lokala rådet skulle ta hand om badbryggorna. Det fungerade.Men efter en vecka förklarade vattenkungarna att de "ägde" brunnar i den allmänna reservoaren i Sayalgudi. Muthuchellan, Arunachalam och Sivalingam "äger" tillsammans tretton "privata" brunnar som grävts i reservoarens botten. "Det finns en jättelik marknad för vatten här", säger R. Kaunaninidhi, en av ledarna för Kisan Sabha (bonderörelsen) i Tamil Nadu som kämpar mot gangsterverksamheten. För bara 30 paise per kruka och ett måttligt uttag på 500 krukor om dagen kammar dessa tre vattenkungar in omkring 60.000 rupier i månaden. Ofta har vattenkungarna vissa politiska förbindelser. Men i långa loppet är naturligtvis deras viktigaste "marknad" den osynliga bymarknaden. Det är där figurer som Ramu och Govindrajan opererar.I harijanbyn (harijan = kastlösa, eller med Gandhis beteckning Guds barn) Etivayal finns inte en enda vattenkran och inga brunnar försedda med vattenledningar. Byns enda brunn innehåller bara saltvatten. Till råga på allt säljer en av de lägre tjänstemännen i vattenstyrelsen dricksvatten till byinvånarna för 20 paise per kruka. Hur får han tag i det vattnet? När jag kom till Etivayal var han bortrest och förrättade bön i en fjärran helgedom. Den dagen fick byborna klara sig utan vatten."Vi går till Saveripattinam och Mahidi och hämtar vatten", säger V. Nagarajan från Keelathooval. "Och på en så lång sträcka orkar man inte bära mer än en kruka vatten åt gången". Kvinnorna här använder fyra timmar per dag under sommaren, kanske till och med mer, bara till att skaffa vatten. Och vattenkrisens följder är värre än så.Kalahandidistriktet i Orissa framhålls ofta som ett slags symbol för torkan. Årsnederbörden i Kalahandi har i medeltal legat på 1250 mm. Den minsta nederbörd som området haft under de senaste tjugo åren är 978 mm. I Ramnad skulle det betraktas som en välsignelse från ovan. Den normala regnmängden här är omkring 827 mm per år. Under hela 80-talet fick området i själva verket mindre än 720 mm regn årligen. Vissa år kan nederbörden sjunka till under 650 mm.Ramnad har alltid haft en av Indiens högsta nivåer av långvarig utflyttning. Liksom i Pudukkottai är andelen kvinnor större - i motsats till vad förhållandet i delstaten och landet som helhet är. Det beror inte på att kvinnorna här åtnjuter en högre status utan på utflyttningen som i sin tur är en följd av torkan. Missväxt i jordbruket gör att vuxna män i stort antal försöker finna arbete utanför distriktet.Dessutom har vi jordherren/vattenkungen som säljer vatten till sina grannar bland småbönderna. Ofta händer det att han bestämmer sig för att stänga av vattnet i ett kritiskt läge. På det viset förstör han för dem som byggt sina kalkyler för säsongen på förutsättningen att de ska ha tillgång till vatten. Genom vattenkungens manövrerande kan deras bönderna knäckas av sina skulder. Då förlorar de sin jord till jordherren.Den smygande privatiseringen av vattentillgångarna kommer att leda till att jordbruksbefolkningen blottställs på alla möjliga sätt.Skatteindrivaren Krishnan är väl medveten om att en av lösningarna på detta är att satsa på offentliga borrade brunnar i stället för på privata. Men Krishnan vet också att det inte är någon definitiv lösning av problematiken. "Varje myndighet försöker få ut resurser i stil med offentliga brunnar till de svagare områdena", säger han. "Men så snart vi borrar en brunn i till exempel en by med folk i en registrerad kast, vad händer då? Jo, det finns alltid ett halvdussin grupper och personer i byn med egna intressen att försvara och de vill inget annat än att förstöra brunnen. Den hotar deras förtjänster och deras maktställning. Vi måste faktiskt undervisa människor om värdet av denna resurs så att de försvarar den och underhåller den väl och på rätt sätt".| Palagummi Sainaths bok Everybody Loves a Good Drought kom ut i fyra utgåvor under sina första sex månader och blev snabbt en indisk bestseller. Författaren rör inte det blygsamma honorar som tillkommer honom och tjänar inga pengarpå boken. All eventuell vinst går istället till att finansiera ännu en utgåva på ännu ett indiskt språk och till att hålla nere bokpriset så att folk har råd att skaffa boken. Palagummi Sainath själv säger så här om sitt syfte: "Jag skriver för indier, särskilt ungaindier som tycks veta så lite om historien och så lite om sin samtid." |
 |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
