F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/99
i n t e r n e t u t g å v a n
KC: Er rapport skulle ha kommit i september, men tycks åter vara försenad. Men ni lär ha kommit fram till att Estonia sänktes på grund av sabotage.
WH: Rapporten är så gott som klar men kommer först mot slutet av året. Vad gäller förlisningens orsak är det inte fullt så enkelt. För oss har det varit viktigt att visa att Estonia inte borde ha sjunkit om underhållet skötts och om ägarna följt säkerhetsbestämmelserna, SOLAS. Grundorsaken är att hon inte var sjövärdig när hon lämnade kajen i Tallinn. Om visir och bogramp varit riktigt stängda och låsta hade olyckan definitivt inte inträffat, trots attentatet. Fartyget hade hunnit in i skydd av Hiumaa (Dagö). Som hon sköttes var Estonia undergångsdömt. Det var en fråga om tid.
KC: Vi skrev om en liten gul kub i Finanstidningen i februari i år. Rörde det sig den typen av laddningar?
WH: Vår sprängämnesexpert anser det. Han tror det fanns ett antal sådana laddningar anbringade i bogen. Den ni visade på babords rampinfattning var en blindgångare. På den andra sidan är skadorna omfattande.
KC: Det är ofattbart att haverikommissionen missade det. Den hade ju dykare nere vid vraket.
WH: Folket på dykplattformen Semi 1 missade det inte. Men åtskillig information kom aldrig på bordet, en del av kommissionens ledamöter fick aldrig reda på det. Ägarna, besättningen, Sjöfartsverket, den finska och estniska sjöfartsstyrelsen och Bureau Veritas skulle skyddas. Så snart nyckelaktörerna insåg vad som hänt gick ridån ner. De första dagarna spekulerades det en hel del, sedan förklarades Estonia plötsligt sjövärdig.
KC: Kommissionens psykolog, Bengt Schager, kräver numera en ny utredning. Han hävdar att en svensk sjöfartsinspektör riktat grava anmärkningar mot fartyg och besättning avresedagen.
WH: Inspektören hade inte bara anmärkningar, han försökte hindra det från att löpa ut. Visirets packningar var i stort sett borta, rampen skadad och omöjlig att låsa. Han ringde sjösäkerhetsdirektören Bengt Erik Stenmark och verkets generaldirektör Kaj Janérus samma eftermiddag, men de valde att inte ingripa, då Sjöfartsverket inte hade någon formell rätt att göra det i Tallinn. Så det finns ett starkt intresse av att i efterhand förklara Estonia sjövärdig.
Jag kan berätta en historia för dig. I januari 1995 träffade jag Uno Laur för första gången, det var innan jag utsågs till expertgruppen. Han var presidentens personliga ombud, estnisk ledamot av kommissionen och blev senare dess ordförande. Jag frågade honom hur det kunde finnas olja på visirets insida och så många stövelavtryck på stringern (en gång längs insidan) en bit upp? Det ska jag förklara, sade han självsäkert. Hydraulcylindrar läcker alltid olja. Till sjöss pressas vatten in mellan visir och ramp och det kan röra sig om flera meter. Oljan flyter på vattnet. När hon går in i hamn rinner vattnet ur och oljan fördelar sig längs sidorna. Tack, sade jag. Men stövelspåren då? Åh, det är enkelt. Atlantlåsets öron var så skeva att det var nödvändigt att slå kolven genom öronen med en slägga. Och för att komma åt att göra det måste man ta vägen över stringern. Är det svar nog?Senare gick jag veta att matroserna tätade den skeva rampen med madrasser, mattor och vad de fick tag på. Det var för att hindra vattnet från att komma in på bildäcket. Tiotals ton.KC: Den tyska expertgruppen bildades i början av 1995, när varvet började ana att det utsetts till syndabock. Ändå tycks ni länge ha haft förtroende för kommissionen. När började ni anse att utredningen manipulerades?
WH: Hösten 1996. Det började med att en svensk snickare i landsorten sände oss en amatörvideo av fartyget, tagen elva dagar före olyckan. Han hade av en tillfällighet zoomat in styrbords visirgångjärn för att något var konstigt med det. För oss var det en sensation, innan dess hade vi bara kunnat gissa. Den yttre visirbussningen stack ut alldeles för mycket och nederdelen saknades. Gångjärnet var bockat, böjt till ett V.
Vi lät en brittisk underrättelseexpert värdera filmen, ett proffs som analyserat satellitbilder från Saddams Irak. Han bekräftade vår bedömning och finska experter och finsk kriminalpolis instämde. Sedan hamnade den hos den svenska militära underrättelsetjänsten, som förklarade den "otillförlitlig". Åtta sekvenser av totalt 800 hoppade. Så den lades åt sidan och nämndes inte ens i slutrapporten. De kunde ju ha hävdat att gångjärnet varit skadat, men reparerats innan olyckan. Men det gjorde de inte.KC: Sedan gick ni olika vägar. Redan i juni 1997 talade ni om en läcka föröver under vattenlinjen.
WH: Ja, men vi vet inte var och hur den uppstått. Överlevande berättade om att hyttområdet på däck 1 (föröver under bildäck) var under tryck underifrån, från saunan och konferensrummen. Vatten sprutade upp från några rör med sådan kraft att det skrämde passagerare från att försöka nå trapporna.
KC: Det låter som Carl Ö. Varför litar ni på hans iakttagelser?
WH: Andra överlevande bekräftar dem. Och jag förstår inte varför Carl Ö skulle ljuga. Borde inte besättningen ha mer att dölja än passagerarna? Kommissionen har valt att tro på hjärntvättade besättningsmän som är livrädda att förlora sina jobb och ignorera passagerarna. Carl Ö hade gjort fyrtio resor med färjan, han kände till den. Den här gången kändes det annorlunda, påstår han, besättningen var nervös. Tjugo år av undersökningar av stora haverier säger mig att han inte ljuger. Och ta rören. Han hävdar att de hade svanhals, en böj upptill. Vem har hört talas om sådana rör i en hyttkorridor? Men ritningarna visar att ventilationsrör kom upp just där. Ursprungligen gick de in i centralschaktet, men av någon anledning hade de sågats av och försetts med svanhals. Det är inget han hittat på.
KC: Flera har påpekat att om Estonia bara fått in vatten på bildäck, så borde hon ha slagit runt och lagt sig att flyta med buken i vädret som Jan Heweliusz och andra ro-ro-färjor.
WH: Ja, naturligtvis. Det är vad som händer när vatten kommer inpå bildäcket men inte under det. Det är allmänt känt.
KC: Om det nu är en läcka, var finns den? I fören eller aktern?
WH: Vi vet inte. Allt från botten på styrbordssidan, från bryggan till skorstenen, har avsiktligt redigerats bort från filmerna från vraket. Och de tillgängliga videokopiorna är av usel kvalitet, suddiga och överexponerade. Masterbanden från dykningarna är i PAL-format. De lämnades till Sjöfartsverket som sände dem till Försvarsmedia, där de kopierades utan konvertering till PAL/SECAM. Därför är de så usla. Vi ville ha bra kopior, men det fick vi inte. Men bildförbättringsteknik kan göra underverk.
KC: Så ni kan bevisa sprängningarna?
WH: Ja. Vi har hört rykten om dem i åratal men vi arbetar inte med rykten. I 99.9 procent av fallen handlar fartygsolyckor om dåligt underhåll och den mänskliga faktorn. Så vi hade det i bakhuvudet. Relativt säkra blev vi först i februari i år.
Den gula kuben ni visade är en exogen standardladdning. Man kan till och med urskilja tumavtrycken i degen. Det syns ingen tråd, så troligen utlöstes den med timer. Den var tänkt att spränga visirets sidolås och rampens hydraulcylinder. Och när vi förstått det tittade vi förstås på den andra sidan. Nu visste vi vad vi letade efter och då hittade vi det: ett rätt stort hål med plåten fläkt utåt. En madrass hade flutit upp och fyllt det, så först hade vi tagit det för en skrapskada. Flamspår och skador på rampen matchar. Det var då vi beslöt att engagera den bästa expert vi kunde få tag i. Han bekräftade våra antaganden och fann sedan fler skador.KC: Var syftet att sänka Estonia?
WH: Man försöker inte spränga bort visiret i öppen sjö annars. Tanken var väl att det skulle se ut som om det hårda vädret orsakat olyckan. Det finns ett stort hål i bogen på styrbordssidan, men vi vet inte hur långt akterut det sträcker sig och inte om det går ner under vattenlinjen. Som jag sade är filmerna redigerade.
KC: Har ni någon idé om vem som gjorde det och varför?
WH: Nej. Det ingår inte i vårt uppdrag och ligger dessutom utanför våra möjligheter. Vi skulle ta reda på varför Estonia sjönk och dra slutsatser för att undvika liknande katastrofer i framtiden, och det är vad vi ägnar oss åt.
 |  Estonialänkar |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/99
i n t e r n e t u t g å v a n
