Bilder!

Joan och Sid arbetade på statsjordbruket i Shanxi till 1953, då de flyttade till ett annat statsjordbruk i Xian. Mellan 1966 och 1972 arbetade de i Beijing med att "tvätta" språket i engelska texter. Sid arbetade på filmavdelningen, Joan arbetade i kommittén för kulturellt utbyte med utlandet under utrikesdepartementet, som leddes av Chou En Lai. Joan var väldigt nöjd med att arbeta under hans ledning under kulturrevolutionen. Ett större problem var att de utländska experterna kände att de blev isolerade från det kinesiska folket. Också barnen led av det isolerade livet.
- Fyra av oss utlänningar skrev ett brev där vi protesterade mot att bli placerade i fina bostäder med höga löner i stället för att få dela massornas liv. Vi skrev så här "Vad är det för ormar som behandlar utlänningar på det här sättet, här i hjärtat av världsrevolutionen. Detta är Krusjtjov-tänkande, inte Mao Tse Tungs tänkande." Brevet kopierades och spreds i pressen. Ett par veckor senare kontaktades vi av utrikesministern, som sade att Mao var överens med oss. Och Mao skickade ut ett direktiv där det stod att revolutionära utländska experter och deras barn skulle behandlas på samma sätt som kineser om de önskade det. Vi var verkligt glada för det direktivet! säger Joan och riktigt strålar.
Studierna under Mao var intressanta. Mao lärde folk att tänka själva. Det ställdes bara frågor, man fick inte färdiga svar. På gården delades vi in i två grupper, en grupp arbetade en månad medan den andra gruppen studerade en månad. Då oenigheterna uppstod mellan Kina och Sovjet efter Sovjets 22a partikongress 1961 fick vi alla tidningsartiklarna om vad som hade beslutats och diskuterade vad det var som skedde i Sovjetunionen. Hade borgerskapets diktatur genomförts i Sovjet, när hade det i så fall skett? Inget berättade för oss vad svaret skulle vara. Och i vår lilla studiegrupp på statsjordbruket där nere i Xian kom vi utifrån en egen analys fram till att proletariatets diktatur förändrats till borgerskapets diktatur på den 20:e partikongressen 1956, då Krusjtjov angrep Stalin, förklarar Joan entusiastiskt.
- Vi studerade också frågan om det finns klasser och klassmotsättningar i socialistiska länder. Vi kunde ju inte då ens drömma om att borgerskapet fanns inom partiet, men vi upptäckte i alla fall att det hängde på ledaren för en enhet om den var proletär eller inte. Vi kom fram till att vi kunde se om enheten var marxistisk eller inte utifrån hur ledarna uppträdde. Och jag menar att Maos största bidrag till analysen av frågan om klasser i socialistiska länder är att man kan avgöra vilka klassintressen folk står för genom att se på deras politiska linje, slår hon fast.
Lika begeistrad som Joan är för Mao, lika djupt är hennes förakt för Liu Shaoqi, som tog vid som ordförande i folkrepubliken efter Mao 1959. Inte heller Deng Xiaoping, som blev president 1980, står högt i kurs hos Joan.
- Liu Shaoqi hade ansvaret för partidisciplinen under en period då det kinesiska kommunistpartiet växte kraftigt i storlek. Lius bok, Hur man blir en god kommunist, spreds i massupplaga och blev obligatorisk läsning för alla partikadrer. Med den boken flyttade Liu Shaoqi fokus från Maos tes om att tjäna folket till att det viktigaste blev att tjäna partiet. Det var ödesdigert att miljoner partimedlemmar lärdes upp till detta; när huvudsaken blev att tjäna partiet och inte folket skulle partimedlemmarna bli trogna mot partiet också när partiet inte längre tjänade folkets intressen, påpekar Joan engagerat. Hon menar att mycket av grunden lades här för att det gick så galet senare.
- Ända från revolutionen var det en kamp mellan två linjer i partiets ledning.
Liu Shaoqi och hans folk önskade konsolidera nydemokratin och ville inte ha socialism, medan Mao slogs för socialismen. År 1956 hade Kina fått en socialistisk ekonomisk bas. Efter det var huvuduppgiften att omforma samhällets ideologiska överbyggnad så att den stämde överens med basen. Mao sade att om vi inte omformade överbyggnaden skulle den vända sig mot basen och omforma den till kapitalism. Detta var något helt nytt i marxistiskt tänkande.

Under kulturrevolutionen trummades det mycket

- Det enda vapen Mao hade var att få ut frågorna till diskussion bland folket. Mao försökte alltid få fram de smutsiga sidorna hos partiet för att få dem avtvättade. Men Liu Shaoqis folk önskade inte bli rena. Kampanjen för socialistisk fostran, som Liu Shaoqi satte igång, utvecklade sig kontrarevolutionärt. Åtta människor dödades på vårt jordbruk till följd av den rörelsen. I Xian var det fyrtio självmord bland goda partikadrer. Det enda sättet för Mao att få stopp på Lius undertryckningsaktioner under kampanjen för socialistisk fostran var genom kulturrevolutionen. - Kulturrevolutionen räddade vårt jordbruk, säger Joan. Hon menar att det begicks större övergrepp under kampanjen för socialistisk fostran än under kulturrevolutionen. Från 1972 har Joan och Sid bott i utkanten av Beijing. Först arbetade de på ett mejeri i folkkommunen Röda stjärnan söder om Beijing. Från 1982 har de arbetat på en försöksstation för jordbruksmaskiner norr om staden. På försöksstationen drivs också ett mejeri. Utgångspunkten var att det skulle skapas ett kvalitetskontrollerat mejeri för mjölkleveranserna till Beijings befolkning. I dag blir dock de kinesiska mejerierna utkonkurrerade av torrmjölk från Nya Zeeland. Joan berättar lätt uppgivet att det sista som skedde på mejeriet var att man tog prover av mjölken för att se om den höll tillräckligt god kvalité för att säljas till McDonald's, som ville ha den till att göra milkshake till kineserna. De senaste tjugo åren har det enligt Joan gått raskt utför med socialismen i Kina. Och resterna av socialistisk samhällsstruktur nedmonteras allt snabbare.

- Mao varnade oss för att detta kunde ske, men jag trodde aldrig att det kunde gå så fort som vi ser att det gör i dag, sammanfattar hon. Hon berättar om folk som förlorar sina jobb, om fabriker och gruvor som läggs ner, om barn som inte längre har råd att gå i skolan, om unga flickor som blir prostituerade. Om folk hon träffar på landsbygden som sammanfattar läget med att "vi får väl börja om från början igen". Men folk har inte så mycket till redskap att börja om på nytt med. De senaste tjugo åren har inte folk skolats i marxismen. De har ingen möjlighet till organisering och inget parti som kan gå i spetsen för en kamp som återupprättar socialismen. Makthavarna har samlat in allt som fanns av vapen bland folket.
- Först tog de ammunitionen, sedan tog de gevären. I vårt område har inte folk gevär till att gå på jakt en gång, så fasanerna och kråkorna har kommit tillbaka. Och massakern på Himmelska fridens torg 1989 har skrämt folk. Vi trodde aldrig att Folkets befrielsearmé skulle skjuta mot folket, säger Joan. Men hon menar att studenternas betydelse är starkt överdriven i den västliga pressen.
- Det viktiga var folket i Beijing, som slåss mot korruption. Beijing togs över av folket och det fungerade alldeles underbart. Maten kom in i staden och den distribuerades. Folk i allmänhet stöder inte demokratikampanjen och kraven på frihet, de slåss mot korruptionen. Hade Deng Xiaoping gett sig på korruptionen, och börjat med sin egen familj, skulle hela uppståndelsen ha dött ut, anser hon. Hon tror ändå att dagens makthavare är mer rädda för dem som slåss för flerpartisystem än de är för maoisterna.
I dag ser Joan och Sid det som sin uppgift att hålla hjulen igång på det statligt ägda mejeriet där de arbetar. Producera mjölk till massorna, tjäna folket på bästa möjliga vis. Och att hålla motståndet uppe, som de sega gamla maoister de är. De ligger i ständiga fejder för att det inte ska heta att de stödjer dagens makthavare, som gärna skulle utnyttja Sids och Joans prestige i eget intresse. De har avslagit en rad anbud om att hälsa på officiella representanter på TV och i andra officiella sammanhang.
- Den här kroppen har ätit upp nästan ett ton av det kinesiska folkets ris och vete. Därför måste den användas till något förnuftigt, säger Joan och skrattar.
Vi strosar längs Akersälven i Oslo. Joan fiskar upp en hopfällbar kikare ur sina innehållsrika fickor, där hon också har ett måttband, en fickkniv och en fickräknare. Hon blir fullt sysselsatt med att titta på en sädesärla som ser annorlunda ut än en som hon sett tidigare på dagen.
- Du är atomfysiker, forskare, jordbruksexpert. Vilken yrkestitel föredrar du?
- Revolutionär.
- Det du berättar från Kina är dystert. Men du verkar inte pessimistisk?
- Nej, det är jag inte. Även om folk är rädda, så talar de med varandra om hur illa det är, och det är många både inom och utanför partiet som tänker på vad som bör göras. Och Maos prestige ökar. Jag har sett Kina förändras från grunden en gång. Det kan ske igen. Det är inte något jag tror, det är en objektiv lag. Rätt och slätt därför att kapitalismen inte fungerar för flertalet, fastslår hon enkelt.
Joan kikar ännu en gång på sädesärlan och drar slutsatsen att det nog är hanfågeln eftersom den ser annorlunda ut än den hon sett förut.
- Jaja, säger hon, som i förbigående, den där fågeln håller på med sitt eget liv. Den bryr sig inte om ifall det är socialism eller kapitalism.