F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/96
w e b m a s t e r  l ä g g e r  u t  t e x t

Den värld som då öppnades för henne inspirerade så småningom till en bok. Surfa på Internet, utgiven i USA 1994, blev en stor framgång och är nu översatt till ett tjugotal språk.

J. C. Herz heter författarinnan och är amerikanska, född i Texas 1971 men numera bosatt på Manhattan i New York. Hon började sin skrivarbana som frilansjournalist med artiklar i bl a Rolling Stone, Playboy, Miami Herald och Boston Phoenix och arbetar nu på en ny bok. Den ska enligt uppgift handla om videospelens historia.

Men det var under hennes tid som Harvard-student som intresset att utforska internet på allvar väcktes. Bokresultatet gavs ut när internet fortfarande var ett begrepp enbart känt för forskare och andra avancerade datoranvändare. Den är en av de första böckerna som ger oss en inblick i själva nätkulturen.

Sedan hängde all världens media på och resten är som bekant nutidshistoria.

Bokens språk överensstämmer väl med det som används i den av internets olika delar som kallas USENET. En snabb, ibland lite rå och komisk, tangentbordsprosa med en mycket speciell slang virvlar fram på boksidorna i ett tempo som vittnar om hög intellektuell flexibilitet och inte så lite rastlöshet.

Hon beskriver sina allra första erfarenheter som s k lurker på USENET:s olika nyhetsgrupper. Dylik smygare är den som - utan att aktivt ta del i diskussionen - enbart tjuvtittar på andras inlägg och utläggningar. Förr eller senare vill man i regel ta kontakt med någon som verkar intressant eller själv göra ett inlägg. Det visade det sig dock inte alls så lätt för en grön surfartjej att bli respekterad och hjälpt av ett massivt uppbåd självutnämda manliga proffs.

Nu bör det tilläggas att erfarenheterna i boken är gjorda i USA där kunskapen om och användandet av internet (utanför forskarvärlden) spreds först och snabbast till BBS-användare varav det stora flertalet var dataintresserade tonåringar.

Jag vill själv gärna tro att inställningen till tjejer inte är riktigt så fördomsfull här hemma i Sverige. Detta beror möjligen på att våra egna tonårsnördar fick tillgång till nätuppkoppling samtidigt som alla andra, och därför helt enkelt inte hann med att slå sig för brösten i kunskapssjälvgodhet eller allmän hybris. Men jag kanske är naiv. Jag är ju själv precis ingen tonåring längre (vadå, motsägelsefullt? :)

Allvarligt talat: tydligen är motståndet mot att prova på fortfarande stort hos tjejerna. Jag tror dock att det minskar i takt med att internet görs ännu bättre att handskas med och att flera olika åldersgrupperingar så småningom fullt ut befolkar nätet.
I sammanhanget citerar jag gärna frilansjournalisten Dan Jörgenson som nyligen intervjuat författarinnan i hennes hem på Manhattan (ur tidningen InternetGuiden 5-6/96):

"Hade boken publicerats om du varit en kille?

- Nej. Att vara tjej på internet under de tidiga åren gav mig ett unikt perspektiv. Internet är ju mycket intressant ur könsaspekten. I den världen har vi inga kroppar. Man slipper hänga upp sig på utseende, klädsel, dofter eller sex. Jag har talat med flera (killar) som blir irriterade över att de inte vet om det är män eller kvinnor på andra sidan, vilket gör att de känner sig obekväma. På så vis är internet ett kul testlaboratorium över hur man behandlar människors förhållande till könet."

Nåväl. Till kvinna & man såväl som till dig som redan fått upp nätaptiten: här har du en verklig guldgruva till bok att friskt spada fram kunskaper ur.
Kanske har några av er i förbifarten fångat in ord som "Cyberpunk", "MUD" eller "IRC" (begrepp som ingående förklaras i boken). Eller hört talas om en Coca-Cola automat eller nån kaffekokare som befunnits vara "utlagda" på nätet för en hel värld att beskåda.
Ty paradoxalt är det med IT-hysterin för samtidigt som man mestadels känner en stark avsmak inför allt tjatande om motorvägar hit och oanade möjligheter dit, (oftast av folk som vill sälja något), så "fungerar" ju denna massiva attack, sitt triviala innehåll till trots. Den fungerar, i sådan mening att människor intresseras av och deltar i allt större omfattning uti denna vår senaste kommunikationsform.

Samtidigt berikar sig förstås dataindustrin och dess IT-tjänstskapande kölvatten som här ser en chans att smida medan man gör järnet ännu varmare. De stora aktörernas senaste trick går ut på att locka kunderna till företagscentrala massuppkopplingar som också erbjuder en påfart till det öppna internet. Man får här tillgång till ett mindre antal för företaget exklusiva tjänster. Dessa tjänster är tillrättalagda för att förse kunden med en överskådlighet och drar förstås nytta av att internet till en början verkar alltför svårt att greppa för användaren på egen hand. För detta betalar man givetvis åtskilliga extra kronor.

Man kapitaliserar här villigt och medvetet på människors naturliga önskan att få delta i ett ordnat samhälle med ett värdefullt meningsutbyte, om än i en (som oftast är fallet med dessa anslutningstyper) till futtig fattigdom begränsad liten idyllvariant. Men visst, det kan vara en bekväm lösning beroende på vad man är ute efter med internet. Men personligen säger jag tack. NEJ TACK!

Det hela handlar egentligen om att man utnyttjar kvalificerad desinformation i försäljarens tjänst; de är ibland väldigt snabba med att framhålla hur svårt det är att som ny användare själv komma ut på nätet.
Internet kan man nämligen komma ut på utan att behöva ansluta sig till ett återförsäljarpaket med alla dessa mer eller mindre meningslösa meta-tjänster. Man behöver bara ett användarkonto hos en vanlig tillhandahållare. Tuta & kör! Försäljarna talar heller inte gärna om för kunden att denna större internetvärld också finns (och har funnits i snart 20 år!) att tillgå och att det är helt gratis - sånär som på den basala uppkopplingskostnaden. Alla dataprogram, och all den kunskap, som man behöver kan ju hämtas hem helt gratis ute på nätet. Inte alls så svårt för den som ger sig tid och lite tålamod därtill.

Det öppna nätets sociala, moraliska och etiska kvaliteter - för att inte tala om de yttrandefrihetliga - går heller inte att jämföra med idyllvariantens. Takhöjden blir alltså plötsligt betydligt högre när man är kopplad direkt ut på internet utan några mjölkskummande och censurbenägna mellanhänder. Förutom frihet finns här också en väl grundlagd och god moraluppfattning samt en djupgående etik, framfostrade sedan länge bland forskare, lärare och studenter. Detta ger en helt annan nivå på användandet än de kommersiella "templen" förmår stimulera till. Moralproblemen i sammanhanget belyses tydligt av följande exempel:

Enligt senaste numret av den amerikanska tidningen Wired [juni -96] så har företaget America On-line (med 5 miljoner anslutna) under de tre sista månaderna 1995 stängt av omkring 250.000 (!) av sina kunder för, som det då förklarades; anti-socialt beteende! Hoppla över skaklarna!

Att USA:s starka moralhöger ofta tvingat fram dylikt agerande är ingen nyhet i sig men att det reaktionära trycket på massmedia nu resulterar i en sådan massiv censur skrämmer onekligen vettet ur en.

Vid tanke på hur mycket kuk & fitta det förekommer i en normal amerikansk konversation så förefaller mig den stora mängden avstängda inte alls orealistisk. Men ska vi verkligen ha det så här - vi vuxna människor?

Nej, det ska vi förstås inte och det måste vi kämpa för!

Germaine Greer, författarinna [se artikel] och sjuttiotalets berömda amerikanska feminist, sa en gång att...

"Security is when everything is settled. When nothing can happen to you. Security is the denial of life."

Och visst ligger det nåt i det men tro nu för allt i världen inte att den stora och okontrollerade internetvärlden är den lille anarkistens våta dröm om det fulländade paradiset - totalt ohotat och med evig frihetlig statlig förlustgaranti!

Låt mig ta er med tillbaka lite i tiden och samtidigt försöka förklara många av nätanvändarnas inställning i censurfrågan. Jag citerar en petition signerad av över 80 av USA:s populäraste underhållare inför en rättegång, gällande anklagelser om obscenitet, mot den populäre amerikanske och judiske stå-upp komikern Lenny Bruce. Året var 1966:

"It is up to the audience to determine what is offensive to them; it is not a function of the police department of New York or any other city to decide what adult private citizens may or may not hear."

Då var det ord och inga visor. En öppet visad solidaritet.

Lenny hade från sitt komikerjobb på nattklubbsscenerna valt att gissla den amerikanska dubbelmoralen på ett sätt som överträffade tidigare metoder; med såväl intellektuell skärpa som folklig förankring. Några kände sig uppenbarligen hotade. Det blev för mycket för etablissemanget när den lille juden hade fräckhet nog att tafsa på den då allra mest tabubelagda av förtryckarmekanismerna - kontrollen av sexualdriften.

Jag stannar kvar ett tag i USA och en fråga kommer då naturligt upp; varför ser man idag manifestationer för grundlag och författning nästan uteslutande på internet - och inte i alla andra media?
Man kan kanske förklara det hela politiskt genom att påpeka att internetanvändarna fortfarande utgör en relativt liten och exklusiv skara bland planetens dataanvändare men det är långt ifrån hela sanningen. I USA finns det en stark högerkraft som ju i åratal arbetat för en återgång till "gamla grundläggande värderingar" och som också till stor del lyckats i sina strävanden. I och med att denna kraft nu nått ända fram till och därför kan påverka den lagstiftande makten så börjar folk få väldigt svårt att skratta åt eländet och än mer besvärligt blir det när man ska kritisera censurkraven.

Har då incestpanikens kollektiva skuld nu på allvar slagit sina klor i USA:s samhällsmedvetande? Eller är skammen över de egna tankarna hos enskilda tongivande och sändarstarka individer nu så stor, att all rationell analys av censurproblematiken, och därtill allt konstruktivt handlande som kanske kunnat lösa den, definitivt lamslås av ett lika effektivt som obehagligt oheligt samförstånd, utav sådana väldiga proportioner att det får internet självt att likna blott en ynklig liten halvfärdig mänsklig protes? Kan människor verkligen vara så djävliga?

Jodå, det både kan och är dom. Som många av er vet så dog Lenny Bruce utan att ha fått sitt namn rentvått från de anklagelser om offentligt framfört snusk som riktats mot honom. Han dog förmodligen precis innan han blev galen av att försöka lära sig hela lagen på egen hand.
Jag kan se honom framför mig! Han skulle ha stormtrivts på USENET - den fragmentariske läsare som han nu var. Han sitter förhoppningsvis i sin himmel och myser gott åt människans nyvunna sätt att utbyta sina tankar i ord och mening. Men han, om någon, inser nog också farorna.

Det finns nu en ny språkets scen att stå upp för. I skrivande stund kämpar många för att den yttrandefrihet vi tar för given för våra tryckta medier inte ska tas ifrån oss på internet. En för framtiden synnerligen viktig kamp. En strid som också är inne i ett känsligt skede; ska antalet användare som är medvetna om och aktivt motarbetar hoten mot friheten bli tillräckligt stort och välorganiserat för att stå emot förtrycket? I USA, troligen: ja - men hur går det här i Sverige då. Låt oss se lite på hur vi möjligen hänger ihop.

Nej, jag är ingen paranoiker som ständigt vill se en ny fan på skärmen. Hoten är högst konkreta och väldigt påtagliga. Dock vill jag här ta tillfället att stilla alla upprörda och nyligen anlända. Den vitala kampen - likaså de kraftigaste hoten - förs och förs fram i USA. Där har det också bildats starka och välorganiserade motståndsorganisationer.

Budkavlen gick snabbt runt internetsamhället, motståndsorganisationerna samlade sig och lämnade för ett tag sedan in ett stort antal rättsliga frågeställningar som nu blivit föremål för en första prövning i domstol.
Under juni månad har de första domsluten fallit och dessa ger vid handen att det amerikanska justitiedepartementets skrivning av den s k Communications Decency Act av rätten ansågs konstitutionellt kränkande. Finally some decent thinking!

Det krävs ju ingalunda någon Einstein-hjärna för att inse att USA och dess inställning i denna fråga är av avgörande betydelse för oss såväl som för resten av hemisfären. Det är alltför bekvämt och ansvarsbefriande för våra egna politiker att ledigt kunna referera till "hur man löst problemen i USA" - själva internets vagga.

Här hemma förs debatten på ett helt annat - betydligt mindre eleverat - plan, eftersom vår egen för närvarande så huvudlösa höger; mera intresserar sig för att vilja sänka skatterna än att mana folket till ett anständigare leverne.

Skatter, ja. Hur ska den så dyrt eftertraktade svenska IT-satsningen egentligen frammanas? Högern hade ju sitt eget recept för detta speciella samhällsmål. En kortare tid innan den senaste valförlusten såg man till att lägga en stor del av löntagarfondkapitalet i olika s k IT-stiftelser. Där finns det nu - fullständigt oåtkomligt för demokratin. Och tur är väl det, tycks man resonera. Det är tyvärr inget understatement att kalla denna manipulation för en av vårt århundrades värsta moraliska kriminaliteter - alla kategorier.

Består då ovan sagda tur i att inte sossarna får tag på IT-pengarna? Ja, man lockas ju att leka med den tanken för vad har hänt med vårt fordom så stolta arbetarparti? Var finns arvet från den arbetarrörelse som i seklets början, inspirerad av de hjälpande frikyrkliga, var besjälad med den djupa insikten att; samhällsförändring gör man sig värdig att delta i genom att tillägna sig kunskap. Inget av detta finns ju kvar i dagens "samhällsutveckling". Enbart genom att man anpassar landets ekonomi till en europeisk s k gemenskap ges folket inte automatiskt möjlighet till några storverk. Nej, på grund av all idiotisk spariver går det hela naturligtvis kraftigt åt andra hållet för det folk som skulle kunnat göra dem. Utveckling blir då till avveckling och vår framtidstro bara en envist malande oro för det egna värdet.
För till varje mänskligt pris och liten struken utgift, ska nationens siffror friseras till inför de lovande nya Europa-affärerna med en gemensam valuta. Likt ett skamfilat och på framtid plundrat börsbolag försöker man idogt att hålla stilen. Ingen politiker behöver heller nånsin att se avgrunden bakom fasadens redan ansenliga sprickor. En lugnande blick uti den vackert tryckta redovisningen är ju egentligen allt som behövs för att man ska kunna göra en ny mental förträngning. Man har ju sparat. Amen.

Släkten är värst, heter det i folkmun. I vårt modelland USA har dom en stor och stygg republikansk bror att brottas med, men ligger ändå i allt väsentligt bättre till än vad vi sorgsna stackare gör (då främst på grund av sin rika mångfald). I vår svenska familj är det farsan som gått igenom en personlighetsförändring och blivit till en börda för alla. Det är betydligt lättare att lappa till brorsan än att våga stå upp och säga emot farsan. Det vet ju vem som helst. Farsan sitter i vägen. I det egna huvudet! Vakna! Släng ut fanskapet!

Nej, vi har som ni ser helt andra problem förknippade med ordet "decency" på den här sidan atlanthavet.

Medan man i USA nu tvingas bekämpa sin nya anständighetslag för internetkommunikation så ser jag personligen gärna att också vi i Sverige får en sådan lag. Men då vill jag ha den med en klar och tydlig instruktion att uteslutande gälla över finansdepartementet och de närmast anslutande kvarteren runt denna institution. Nu måste förstås även Riksbanksbyggnaden (så länge den nu får stå kvar) omfattas av dylik en lag. Då skulle jag sova tryggt om natten, säkert förvissad om att man redan sedan länge har väldigt väl på fötterna för att - i just anständighetens namn - åtala den ansvariga bristen på fantasi och dess bleksiktiga hantlangare.

På internet förekommer en ofantligt stor mängd information. Efter ett tag blir det lätt alldeles för mycket man vill ta del av. Man börjar så smått att känna av ett ökande mentalt glapp mellan allt det man vill och har planerat göra och det lilla som man egentligen får gjort. Varning! Risk för viss IT-stress, således!

Problemet tas upp i slutet av Herz bok, som vore det kanske en förberedande manöver inför en kärlekssagas oundvikliga slut. Hon råkade nämligen själv till sist ut för klara symptom på ett alltför frenetiskt nätanvändande: svår sömnbrist, gravt ofullbordade kostcirklar och ytterst bristfällig eller noll social kontakt. Det är ju allvarliga problem som till och med har skapat nya specialföreningar i USA, efter samma mönster som de som tidigare funnits för anonyma alkoholister och andra missbrukare. Man beräknar att i runda tal 150.000 människor idag får hjälp att komma ur sitt nätberoende inom dessa organisationer. Only in America?

Förlaget Forum har i sin svenska utgåva, Surfa på Internet - en nätsurfares äventyr on line ISBN 91-37-10820-4, valt att marknadsföra boken med en viss tonvikt på detta fenomen ("Internet Junkie"). Detta är djupt orättvist mot författarinnan eftersom boken är oerhört mycket större än så. Man utnyttjar ett av de vanliga tricken; att sälja med hjälp av människors inneboende ängslan inför det nya och okända. "A real cheap shot" som internet utsatts för tillräckligt av och som säkert skrämt bort betydligt fler nya användare än nödvändigt.
Är boken då presenterad såhär med eller utan författarinnans goda minne? Vem vet? Jag är dock personligen väl förtrogen med vad artister i musikbranschen ibland tvingas acceptera och kanske är det nuförtiden lika illa ställt i böckernas värld (jag är verkligen naiv, va?).
Å andra sidan kanske fröken Herz skrattar gott och hjärtligt åt mitt resonemang - på sin väg till banken. Hennes egna texter ger härvidlag inga odiskutabelt klara besked.

International Buck Machines

En mindre varning är dock på sin plats. Om man råkar vara av extremt nyfiken natur eller på annat sätt befinner sig i riskzonen för ett nätberoende, så bör man därför inte sluta att drömma. Tvärtom! Se bara för helsicke till att erforderlig sömn för denna viktiga förmåga verkligen genomlevs (alternativt genomlids, beroende på typ av dröm :)

Bortsett från detta så genomsyras J. C. Herz kulturrapport av en enastående och varm optimism. Man får vid läsningen en högst stimulerande känsla av att hon, likt en modern upptäcktsresande, verkligen har mött alla dessa människor ute i den stora nätdjungeln. Där har hon samtalat med dem, lärt känna dem och sedan kopplat ner sig för att lustfyllt beskriva händelserna och berätta alla historierna i sin dagbok.

Vi får, bland mycket annat, lära oss innebörden av begrepp som "flaming". Dvs, kränkande personangrepp som hobby! - det verbala gallspyendets ädla konst. Så uppskattat att det fått sitt eget diskussionsforum där folk från världens alla hörn tävlar om vem som kan snoppa av vem på de mest sofistikerade och illmariga sätt & vis.
Forumet sänder för säkerhets skull ut ett varningsmeddelande till alla nyanlända deltagare så att ingen av misstag ska ta angreppen på fullt allvar! Det kan ju verkligen sluta illa annars.

Fenomenet: "att flejma någon", sägs för övrigt ha haft sin klassiska födelse ur ett par amerikanska advokaters tangentbord. De kom nämligen alldeles själva på en väldigt "smart" lösning på problemet med att via reklam etablera sin nystartade juristfirma.
Man skulle helt enkelt skicka ut sin reklam som ett e-postbrev till alla femtontusen! diskussionsforumen på USENET. Detta förfarande var ju både billigt och praktiskt; man behövde bara skriva ett enda brev och posta det en enda gång - till alla e-postadresser samtidigt. Bra att folk kunde skicka feed-back direkt, tyckte man visst också.

Och visst fick dom feed-back! Resultatet blev oerhört positivt, he-he.

USENET-användare avskyr nämligen reklam i e-brevlådorna (dylik reklam kallas på internet-slang för SPAM, efter den populära burkskinkan!) lika mycket som Göran Persson budgetunderskott i statsfinansen! Följden blev att folk omedelbart började skicka e-post till advokaterna. Mycket e-post! Det hela spred sig som en verklig präriebrand.
De stackars juristerna drunknade förstås i sin egen post, och deras hårt överbelastade databurk gav till slut upp med ett avslutande "quit" och ett stort mörkt moln av rök! Haveriet gav troligtvis också företeelsen ett namn: "Flame War". Pyromani per post! Koolt, skulle nog Beavis ha sagt.
Det hela framstår i alla fall som betydligt effektivare och framför allt avsevärt fredligare än att skicka riktiga brevbomber, som ju smäller väldigt högt, luktar fruktansvärt illa och dessutom ofta skadar folk.

Nu finns det så många bra historier och så mycket användbar information i Herz bok, att jag absolut inte vill begränsa någon till att tro att allt bara är av denna aparta karaktär.
Tvärtom är det till mycken glädje och stor nytta att någon dokumenterat den ursprungliga - och för internets frihetliga och givande framtid så viktiga - nätkulturen. Annars riskerar vi glömma bort de grundläggande värdena; själva meningen med denna Cybervärldsbild. (Se där! Nu har vi t o m tagit initiativet från nymoralisterna. Häpp! :)

Personligen hyser jag dock goda förhoppningar om att denna orginalkultur i någon form ska överleva den "etiska" rensningen och de kommersiella attackerna, samt att den ska kunna fortsätta ta med oss på resan mot våra drömmars mål: UTOPIEN. Jovisst! Till den plats som vi alla så innerligt längtar efter och som vi allesammans är så väldigt väl värda. You better believe IT!

Got Ya!! Var det verkligen nån som trodde att jag blivit hysterivaccinerad? ;-)

"Vågen är skön, sa surfarn. Nu gäller det bara att hålla sig kvar på brädan."

Avslutningsvis tycker jag att Forums utgåva är bra översatt utav Jimmy Hofsö och vill också poängtera att boken även innehåller ett värdefullt nätlexikon. Alldeles säkert till god nytta för den oinvigde.

Därför faller det sig naturligt för Webmaster att rekommendera Surfa på Internet till alla er som någon gång anat att det finns något viktigt och bra någonstans därinne bakom all IT-kampanj, men som kanske inte sett skogen för alla trädkramare eller helt enkelt inte hajat tugget.

Vår egen höga övertäckningsminister Ines Gruusmann skulle i alla fall definitivt haft nytta av den innan hon gick ut och avfärdade internet i massmedia nyligen.

Särskilt varmt vill jag också rekommendera boken till de tjejer som någon gång blivit illa behandlade av okänsliga och fördomsfulla manliga dataöversittare.

Eller som författarinnan själv uttrycker saken:

"Man får inte bli skrämd av att få lite skit under naglarna..."

WELCOME to the world of USENET

Ordförklaringar

USENET är ett gruppindelat världsomspännande diskussionsforum på internet.


BBS är en förkortning av "Bulletin Board System". En uppringd databas (från
början vanligen inte ansluten till internet) ofta driven av en dataentusiast.


Teckenförklaring

:)är en s k "Smiley" och förekommer på internet i många olika former.


Upphovsmannen, svenskättlingen Scott E. Fahlman, tyckte att debatten på USENET blev
för elak och menade att det behövdes en symbol för att förtydliga vad man vill ha sagt.


Denna tangentbordsuppfinning används för att understryka t. ex. ironi eller glädjeyttringar.


Ibland kanske helt enkelt bara därför att man vill visa att man luras med någon;-)

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/96

---