F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/97
i n t e r n e t u t g å v a n
Frågorna som räknas
- Man måste försöka se till den enskildes behov. Så fort man gör en sådan där lista, har man beslutat sig för att det inte handlar om individer.Det säger vårdbiträdet Ingela Ekström när vi sitter i köket hos 86-årige Gustav. Ingela står med ryggen åt oss som sitter vid bordet. Hon har satt på kaffe och diskar nu en aluminiumkastrull. När hon ska säga något vrider hon huvudet en aning åt vårt håll, mer för att markera att det är oss hon talar till, än för att det gör någon skillnad. Händerna rör sig automatiskt.- Det handlar inte om att vara snäll, utan om att se vad som behöver göras för varje person. En del gillar man ju inte, men man måste ändå se dem som människor. Och man måste kompromissa. Man måste ständigt kompromissa med sig själv, med arbetet, med den andres behov. Snabbar man sig att städa, kan man tala. Bär man tvätten till en ledig tvättstuga en halv kilometer bort, sparar man tid för det som verkligen behövs.Som att äta wienerbröd och dricka kaffe. Hon brygger fem koppar. En till mig och en till fotografen Joakim, en till Gustav och två till sig själv. Det är tradition. Alltid två till sig själv.Medan vi väntar på kaffet gör Ingela mat åt Gustav. Det ska hon egentligen inte. Han har inte rätt till matservice och behöver heller ingen hjälp.- Men idag har han semester. Det har vi kommit överens om, förklarar Ingela och Gustav flinar.Matservicen är en av de delar som minskat inom hemtjänsten. Idag lagas maten i centralkök. Den levereras i små portionsförpackningar, ofta ljummen. Det har lett till en sämre kontakt mellan vårdbiträdena och vårdtagarna. Det naturliga samarbetet kring maten försvann. Men det sparar tid.
- 3,5 kilo, säger han.- Jag fick den när jag gick i pension.Jag säger att den är snygg och Gustav ser ut att bli glad. Han berättar att pensionen var en befrielse från ett alltför hårt utomhusarbete. 35 år jobbade han i oljehamnen. Skålen, minnena och en värk i knäna som aldrig går över bär han med sig. Han fick den av att hoppa från järnvägsvagnar som han lastade av. Ett löjligt hopp på en dryg meter. Men tusentals gånger. Han är den traditionella arbetarklassen. Hon är den moderna. Att jobba i hemtjänsten är ett verkligt lågstatusjobb. Liksom de flesta vårdyrken, det vill säga kvinnoyrken. Frågan om den offentliga sektorns storlek är inte bara en klassfråga utan också en könsfråga.- Som 21-åring och nybliven mamma såg jag ned på mig själv, jag menar hemtjänsten, vad är det? Men idag är jag stolt. Det jag gör är meningsfullt, säger Ingela.Meningsfullt. Ja. Hur länge räcker det? Vilka skador får ett vårdbiträde? Huvudvärk och krångel med magen är bara stressens yttre tecken. Vad händer inuti? Ingela talar om de äldre arbetskamraterna. De som inte orkar, inte hinner med i det nya tempot. Om hur irriterad hon kan bli på deras saktmodighet, som ökar de övrigas arbetsbelastning. Och hon säger att hon blir arg på sig själv för sin irritation. En dag står hon ju själv där.
Riksdalerns hemtjänstlag fick sin beskärda del. I slutet av 1980-talet var de 18 stycken. Idag är de tio. En del har pensionerats, andra förflyttats. Faktum kvarstår: vårdbehovet har inte minskat medan personalen näranog halverats. Den reducerade skaran har samlats för morgonkaffe. Klockan är 8.00. En del har redan gjort sitt första pass. Vi sitter tillsammans runt ett ovalt träbord, på trästolar med gröngrå dynor. Allt i klassisk kommunal stil. Känslorna pendlar mellan uppgivenhet och ilska.Förr fanns det tid att sätta sig ned och planera, att åka på utflykt med vårdtagarna, att se till att de fick lite sol. Idag är vårdbiträdena, som alla är kvinnor, glada om de hinner med det allra nödvändigaste. De är ständigt stressade, en stress som hänger i under raster då telefonen när som helst kan ringa, och som spiller över i privatlivet.- Jag kan inte varva ner när jag kommer hem. Jag är trött och inte speciellt trevlig. Min son tycker jag är odräglig att umgås med, berättar Susanne Arwidson. Flera andra nickar instämmande.Den senaste besparingsåtgärden är att gå över till att arbeta varannan istället för var tredje helg. Redan efter semestern. Ingen tycker om den reformen. De vet mycket väl att den syftar till att spara ännu mer tid, vilket leder till ökad arbetsbelastning. Ytterligare en tjänst på 67 procent ska nu läggas på deras skuldror. Men vad ska de göra? De kan inte sluta. Det finns inga nya jobb. "Man vet vad man har men inte vad man får", säger någon. Den som formulerar en orsaksanalys är Inger Britt Hellman. Det handlar om politiska beslut, inga nödvändigheter, anser hon.- Ytterst är det naturligtvis vårt eget ansvar. Vi måste påverka politikerna. De måste förstå att skattesänkningar leder till sämre vård, säger Hellman och fortsätter:- Länge levde vi i illusionen att politikerna tog hand om oss. Men den nyliberala politiken som förts i 20 år nu, den blir bara värre och värre. Nej, besparingarna handlar inte om knapphet. Det är de ense om. Det handlar om prioriteringar. Om fördelning.- Det finns folk som har månadslöner som jag har årslön. Så pengarna finns. En normal månadslön ligger på 14.000 kronor. Men många har betydligt lägre än så.
Ingela hjälper Lars-Erik att komma ner på stolen ordentligt och knyter om honom en färgglad handduk som haklapp. Hela tiden småpratar hon med honom, frågar om han vill gå ut en stund sedan och sitta i solen, skäller lite på honom för att han sovit så länge.Så försvinner Ingela för att tömma kissflaskor och förbereda efterrätt. Lars-Erik äter. Det blir tyst, sånär som på radion som nu meddelar att börsen stigit, att kronan stärkts med 12 öre mot dollarn och att konjunkturinstitutet spår en låg inflation de närmaste två åren. Det känns som om världen knyts samman. Ingela frågar om det ska vara socker på jordgubbarna. Det ska det. Hon kommer ut med ett litet fat och ställer på bordet. Lars-Erik tänder en av de halvrökta cigaretterna. De kommer överens om att hon ska komma tillbaka om en stund och lotsa honom ut på gården."Ska du ha socker på jordgubbarna?", "Vill du sitta ute ett slag?"Det är de viktiga frågorna.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/97
i n t e r n e t u t g å v a n
