F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/97
i n t e r n e t u t g å v a n
| Bild: Ing-Marie Wermelin |
av Lii Heinlo
nnette säger sig trivas med sitt arbete inom den kommunala hemservicen. Det kan låta rätt menlöst; "trivas med", lika uppkäftigt som kokt fisk eller halsbrytande som "jag säger ingenting så har jag ingenting sagt", men just i det här fallet är det en bra beskrivning av hur Annette känner det inför sitt jobb. Efter att ha arbetat inom hemtjänsten i mer än tio år har hon lärt känna både kvarteren hon arbetar i och många äldre som bor där. En del av de människor hon har hjälpt i deras hem har hon dessutom blivit vän med. Trots att arbetet många gånger är stressigt på gränsen till det omänskliga och trots att Annette många gånger känner sig otillräcklig eftersom de gamlas utsatthet är så total i vårt samhälle, trivs Annette. När jag som nyanställd, kanske med en viss svårighet att förstå hur man orkar med ett jobb som detta i så många år, ber Annette förklara vad det är som gör att hon fortfarande arbetar kvar, funderar hon ett tag innan hon svarar. Så småningom börjar hon formulera sig.
"Det är mötena..."Jag tittar antagligen frågande på Annette, utan att jag ber henne förklara närmare frågar hon om jag har tid att sitta ner en stund."Jag började arbeta inom hemtjänsten samma år som jag fyllde 21. Då hade jag ingen tanke på hur länge jag skulle arbeta inom hemservicen. Jag var utbildad barnskötare och kände att jag ville arbeta men något annat än barnomsorg som omväxling, något som hade med människor att göra men inte på sjukhus. Under de åren har jag träffat många människor, både personal och hjälptagare. Eftersom jag är intresserad av människors liv och öden passade många av de gamla och jag bra ihop - de ville berätta och jag tyckte om att fråga och lyssna. Den här sidan av arbetet är nog den avgörande förklaringen till att jag trivs med mitt arbete, utan att låta storvulen känns det som om jag har fått flera infallsvinklar till mitt eget liv genom att jag fått ta del av andra människors liv. Kanske man skulle kunna säga att många av de människor jag mött har gett mig kunskaper som jag aldrig skulle ha kunnat få på något annat sätt, aldrig ha kunnat läst mig till eller teoretiskt förstått. Jag tror visst att det skrivna orden kan ge oss underbara upplevelser, impulser och insikter, men jag tror också att det finns vissa aspekter av mänskliga erfarenheter som bara kan förmedlas vid möten, och att dess kan se olika ut. Sådana möten som jag talar om sker inte automatiskt i och med att det kommunalt anställda vårdbiträdet går hem till den hjälptagande, kanske inte ens om hon så verkligen försöker åstadkomma ett möte. Nej, det är något annat som skall till, något som är lika svårt att beskriva som kärleken är, men som kan vara lika omvälvande. Mötet kan också ske vid det allra första tillfället du träffar någon. Kanske uppstår mötet under det att du hjälper någon med morgongröten eller kanske mötet sker under promenaden till vårdcentralen då du fungerar som någons levande stöd.
Jag skall berätta om något som jag var med om i våras, det kanske gör det möjligt att förstå vad jag menar när jag talar om möten. Det hände i maj i år. Det var en vacker försommarmorgon med blå himmel, en strålande sol och allt annat som hör en solig försommardag till. Trots att jag befann mig på den högtrafikerade Ringvägen på Södermalm i Stockholm var det naturen jag såg i första hand. Jag hade varit hos dagens första hjälptagare och efter att ha hjälpt henne med sin frukost undrade hon om jag kunde gå och handla åt henne. Så nu var jag på väg till affären. Jag upptäckte att jag var lite tidig, affären hade inte öppnat ännu, så jag saktade in på stegen. På en bänk utanför satt Nils, en man i 70-årsåldern, som jag har känt i många år. Vi var överens om hur fantastisk denna morgon var - vi beundrade några måsar som satt en bit bort på gräsmattan när Nils började berätta om en episod ur sitt liv. Jag skall nu 'på fri hand' återberätta den för dig.
Det är en torsdag i maj månad 1955. Det är ovanligt varmt för att vara i maj. Trots att klockan inte är mer än nio på förmiddagen kan man förstå att det kommer att bli en dag med gassande sol från en molnfri himmel. Nils sitter och dricker sitt morgonkaffe ute på hustrappan. Han bor kvar i sitt föräldrahem som ligger på sydöstra delen av Lidingö i det idylliska Käppala. Denna dag bestämmer sig Nils för att precis som så många gånger förr ta med sitt fiskespö och bege sig till Gåshaga, en bit norröver på ön och till 'sin' brygga för att fiska.
Att arbeta som diversearbetare har sina sidor, på gott och ont, men en dag som den har är det bara på gott eftersom han själv kan påverka när och hur mycket han vill arbeta och således har gett sig själv en ledigt. Med spöt i handen vandrar Nils på den smala skogsstigen som han redan som pojke lärde känna så som sin egen ficka. Efter att ha passerat den lummiga försommargrönskan kommer han fram till bryggan och kan slänga ut kroken. Genom havsvattnets dofter av tång och liv och dess evigt viskande röst hämtar Nils näring åt sina drömmar och kraft till att leva. Som pojke drömde Nils om att bli en sjöman som oavbrutet färdades på de stora haven. Åtskilliga kvällar vandrade han utefter Lidingöns stränder, intensivt längtande efter den dag när han blev 'tillräckligt stor för att kunna gå ombord'. Det är med resterna av denna längtan och dessa drömmar i sitt hjärta som Nils i dag som en vuxen man står på en brygga på Lidingö och fiskar. Solens värme, havets sälta och ekot av styrkan som fanns i pojkens längtan skapar i Nils en känsla av samhörighet med det som finns omkring honom, gränsen mellan människa, djur och natur känns diffus och heller inte viktig att precisera. Så känns också tiden som ett ständigt pågående flöde där den ena sekunden förutsätter den tidigare och där dess obrutna kedja av tidslänkar gör det möjligt för Nils att lotsa sig tillbaka till redan passerade ögonblick för att åter minnas smaken av en speciell tanke eller en särskild erfarenhet.
Den magiska tidpunkten när Nils skulle vara 'tillräckligt stor för att kunna gå ombord' tycktes aldrig komma, eller också kom den utan att Nils insåg det. I stället fann sig Nils så småningom inlemmad i vuxenlivet, hur det riktigt gick till har han så här i efterhand lite svårt att redovisa för. En dag befann han sig vara en av de ansvarstyngda vuxna som hade lagt sitt drömmande åt sidan. Men inte riktigt ändå. Ibland när Nils minst anar det kan han höra och känna pojken Nils inom sig och kanske det är därför han denna dag kan känna detta stora välbehag där han står på bryggan. Kanske det är kontakten med pojken Nils som har räddats honom från människans evinnerliga drift att veta och analysera innan hon kan njuta. Nej, Nils har klarat sig ganska bra ifrån detta syndrom och kan så självklart och okomplicerat känna en sprittande glädje i sin snart medelålderliga kropp, en glädje över att ännu en dag få finnas till i denna som han tycker vackra värld och i synnerhet över att ännu en dag få stå på 'sin' Lidingöbrygga och fiska.
Mitt i sina funderingar blir Nils avbruten - något skymmer solen. Med hjälp av handen formar Nils ett solskydd så att han ska se vad som orsakade skuggan. Ut över vattnet ser han en ensam fiskmås och hur den majestätiskt och alldeles tyst cirklar några meter framför honom. Anblicken av den ståtliga fågeln får Nils att le, han följer den med blicken. Han betraktar fiskmåsarna som om inte vänner så åtminstone bekanta, eftersom dom alltid finns omkring honom under hans fiskestunder. Men, det är något som är annorlunda med den här fågeln. Det verkar som om den försöker säga något till honom. Så småningom upphör den med sitt cirklande och slår sig ned på en sten en bit bort. Då upptäcker Nils att det i fågelns näbb har fastnat en fiskekrok och ifrån denna hänger det en bit av en fiskelina med tafs och sänke på. Förbluffad tittar Nils fågeln i ögat och ser att fågeln ber honom om hjälp för att bli av med det smärtsamma som finns i dess näbb. Ett ögonblick tystnar världen och tiden tycks utsträckt ända från ursprunget in i evigheten, ett ögonblick i vilket ett ordlöst möte sker mellan Nils och fågeln genom den blick som de delar med varandra. Andlöst lägger Nils ner sitt spö på bryggan och går sakta emot fågeln, inte därför att han är rädd för att skrämma fiskmåsen utan snarare därför att ögonblicket är andlöst, magiskt och underbart.
När han kommer fram till fågeln sitter den blickstilla med halvöppen näbb. Genom ett enkelt handgrepp lyckas Nils lirka ut hullingen utan att göra fågeln mer illa. sakta stryker Nils fågeln över vingarna innan han återvänder till bryggan. Ännu har fågeln inte rört sig ur fläcken, men när Nils långsamt med blicken fästad på måsen böjer sig ner och plockar upp sitt spö, lyfter den ljudlöst och försvinner in i solen...
Tillbaka till Ringvägen i maj 1995 tittar jag på Nils. Det låter... ja det är en fantastisk berättelse. Är det en sann berättelse frågar jag försiktigt. Ja, jo för sjutton, säger Nils. Det är över 40 år sedan det hände men jag kommer ihåg det som om det vore i går. Du förstår, fortsätter han, fiskmåsen kände igen mig, jag var alltid på den här bryggan och fiskade så den kände igen mig. Jag lyssnade på vad han sade och jag tänkte att vad spelar det för roll, berättelsen är sann för Nils och den är oerhört vacker. Jag kände en stor tacksamhet när vi så småningom återvände till våra vardagsbestyr och skildes åt, fiskmåsen stannade kvar hos mig en lång stund efteråt och dagen varom möjligt ännu vackrare när jag uppfylld fortsatte min vandring till de olika hjälptagarna."
Annette tittar på klockan, jag måste gå vidare nu säger hon. Vi har det rätt stressigt i dag, folk sjuka och så där, du vet. Jo, jag vet. Jag känner mig lite omtumlad, ungefär som man kan göra när man kommer ut från en biograf. Jag tittar på Annette och känner ett barnsligt behov av att höra mer, men jag behärskar mig. Jag funderar på hur min tid som anställd inom hemtjänsten kommer att bli, plötsligt känns tanken på att få möta nya människor oerhört spännande. På vägen mot "min" hjälptagare funderar jag över det här med möten...
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/97
i n t e r n e t u t g å v a n
