F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/96
i n t e r n u t g å v a n

med det akademiska språket, jag kom inte från samma miljö som mina studiekamrater, så jag hoppade av efter några år, och blev inte färdig förrän jag var 32 år.
- Jag tänkte att jag skulle bli präst för de människor som inte kan uttrycka sig så bra. Ja, min kallelse är att vara bland människor som tillhör socialgrupp tre, underklassen skulle jag vilja kalla dem.

Det säger Birgitta Winberg, född i Bagarmossen på femtiotalet och bosatt på Kungsholmen sedan några år. Hon har gått den långa vägen till häktet och vänt sin svaghet till styrka. Hon ville bli präst för de människor som är som hon. På egen begäran placerades hon i Vårby Gård, en söderförort till Stockholm - ett slumområde, som Birgitta kallar det. Där arbetade hon som distriktspräst i sex år.
På häktet arbetar hon sedan 1991 och har goda relationer med både biskopen och fängelsedirektören.

- De ramar som finns inom socialvården har inte jag. Som präst kan jag arbeta friare. Jag har inga begränsningar i vad staten säger åt mig. Det är den fullständiga nåden och förlåtelsen som jag kan förmedla till människor och att de är värda någonting. Det skulle jag aldrig kunna göra som socialarbetare.

När hon var osäker på sitt yrkesval och vacklade i tron på sig själv fanns Ingmar Ström, en hjälpande biskop, till hands.
Nu är hon den, ibland enda, vänliga själ som de intagna på häktet möter. Hon anser inte att det finns onda människor, ej heller goda människor utan att alla människor är både och.

Birgitta Winberg gjorde sitt yrkesval utifrån ett socialt engagemang och kanske kan det stämma att hon i jämförelse med en socialarbetare har större frihet, gentemot staten, i sitt yrkesutövande. Hon anser därmed inte att kyrkan är befriad från regler och andra hinder.

- Statskyrkan är en medelklasskyrka och jag anser inte att medelklassen skall ha tolkningsföreträde på kristendomen.
- Det är också en könsfråga, skulle jag tro. Det har i alla fall varit så. Diakonissan har varit kvinnans roll och prästen har varit mannens. Sedan finns det, statistiskt sätt, fler arbetarbarn inom prästyrket än inom något annat akademiskt yrke. Jag tror att det kan finnas en tradition i det här. Förr i världen var det så att om en präst upptäckte att någon pojke hade läshuvud, som man kallade det; så hjälpte han honom att bli präst.

Antingen det handlat om påven, patriarken, ärkebiskopen eller någon annan av de högt uppsatta religionsutövarna har de, genom tiderna, utnyttjat sin position både till att förtrycka och skydda människor från andras förtryck.
En del individer inom den svenska kyrkan har med anledning av rådande flyktingpolitik engagerat sig i, enligt staten, brottsliga aktiviteter. Aktiviteter man som vanlig medborgare kallar humana och medmänskliga.

Bland de präster och nunnor som har gett flyktingar mat och logi anser vissa att svenska kyrkan, efter skilsmässan från staten, kommer få större handlingsfrihet vad gäller till exempel kampen för mänskliga rättigheter. Birgitta Winberg, komminister i Kungsholms församling, är inte övertygad.

- Jag tror att det även inom den kyrkan som förut var förtryckande fanns präster som var mycket socialt engagerade och engagerade i människors utbildning. Det har hela tiden funnits parallellt. Makten korrumperar alltid och i och med att kyrkan var en makt så var det många människor som blev förändrade av den maktposition de kom i som präster.

Genom tiderna har trossamfunden visat att manipulation av folket kan utövas med mer än moralisk överhet och att de kunnat samarbeta med såväl diktaturer som demokratiska rörelser världen runt. Den svenska kyrkan har varit kungens och politikernas förlängda arm. Hur kommer skilsmässan att påverka detta samarbete?
Det finns inga enkla förklaringar på frågor som "vem bär skuld" och "vem tar ansvar för samhällsutvecklingen".
Vad är skuld? Och hur skall ansvar fördelas nu när situationen är global och den gamla uppdelningen av nation, klass och religion inte håller?
I Sverige finns det idag fler politiker än kyrkliga representanter inom kyrkofullmäktige. Vilka som skall ta över politikernas roll är oklart. Det saknas direktiv, det finns inte någon uttalad målsättning, ej heller någon officiell riktlinje som skall gälla efter skilsmässan. En situation som ger handlingsutrymme åt till exempel den högkyrkliga rörelsen, en rörelse som till skillnad från andra inom svenska kyrkan är väl organiserad och inom vilken man finner både kvinnoprästmotstånd och en konservativ kristendomssyn.
Men det är inte enbart högervindarna inom svenska kyrkan som får spelrum utan också statsmakten, som har lättare att få igenom sina förslag när samfundet står utan klara direktiv.

Idag gäller till exempel den totala tystnadsplikten för prästerna, också på häktet. Det innebär att präster inte får bli kallade till rätten ej heller avslöja det en människa har sagt till henne/honom. Hovrättspresidenten Birgitta Blom har sagt att hon vill ändra på detta och det kan man, som Birgitta Winberg, tycka är skrämmande.

- Om jag förlorar min tystnadsplikt kan jag tänka mig att gå till lagbrott för att behålla den. Utan tystnadsplikten kan jag inte arbeta som präst.
- Det kan vara så att man ändrar bara en del - att den inte skall gälla i själavårdande situationer, däremot vid bikt och då är det en tolkningsfråga. Men om det blir att jag kan kallas till rätten, då måste jag också kunna vägra, annars kan inte jag arbeta som präst.
Birgitta Winberg sitter i styrelsen för IPCA - International Prison Chaplain Association, en kristen organisation som arbetar för drägligare förhållanden på världens olika fängelser. Organisationens främsta syfte är att uppmärksamma fångarnas situation och att uppmuntra kyrkor och regeringar att ha präster på fängelserna i respektive land.
Den nigerianske prästen som sitter med i styrelsen riskerar sitt liv i arbetet, berättar Birgitta. Han tar in mat till fångarna, arbetar med advokater för att fångarna skall få en rättvis juridisk behandling och försöker få ut de människor som sitter utan dom.
Förra året var en delegation från den Europeiska IPCA i Lettland för att tala med landets justitieministern om fångarnas situation.
På häktet i Stockholm är det de långa handläggningstiderna, i något fall upp till tre år, som oroar Birgitta Winberg.

Som häktespräst är hon nöjd med det arbete hon och kollegerna från de olika trossamfunden gör på häktet och anser att samarbetet med de andra häktesanställda fungerar bra. Idag får Birgitta Winberg sin lön från Kungsholms församling, via strukturbidrag från Stockholms domkapitlet som i sin tur är finansierad med skattemedel.

- Jag har frekvent kontakt med biskopen och han säger att den sista tjänsten som överhuvud taget skall dras in från Stockholm stift är min tjänst.

Men biskopen går i pension nästa år. Vem som skall efterträda honom och vad den personen anser om häktesprästtjänsten återstår att se. Det återstår också att se vilken inställning till häktespräster de nya medlemmarna i kyrkorådet kommer att ha. Birgitta Winberg förklarar att hon inte är oroad:

- Som en kristen kyrka kan man inte lämna de människor som är mest utsatta. Det går inte. Som jag ser det har problemet varit bland de politiker som styrt hittills, de som har suttit i kyrkorådet och kyrkofullmäktige och som inte tycker att man skall bry sig om sådana här människor.

De traditionellt kriminella - män som som har suttit häktade flertal gånger - har enligt Birgitta Winberg en positiv inställning till kyrkan och präster. Andra söker sig till häktesprästen för tystnadsplikten.

- De vet att kyrkan kommer med kören, kaffet, bullar och när de behöver prata. Sedan finns det de som är helt deprimerade, som vill ta livet av sig, de som vill tala med en präst för att de vill gifta sig och de som har ångest och skuldproblematik. Oftast vill de intagna tala om livets mening och hur det har blivit som det är. De ställer sig frågor som: Finns det någon mening med livet? Hur kommer det sig att det har blivit så här? Kan det finnas en god gud i det här helvetet som jag har levt i?
- Och jag blir förbannad på kvällstidningarna som låter mina pojkar löpa gatlopp.

På Stockholms häkte finns det 300 platser och det passerar i genomsnitt 7.000 människor per år. De Birgitta Winberg kallar sina pojkar kan delas upp i två grupper. Den ena gruppen män är 40- och 50-talister födda i Bagarmossen, Hagsätra, Kärrtorp, Rågsved, Hökarängen - så kallade arbetarområden och dåtidens slumområden. Den andra gruppen är de 20-åriga unga männen som kommer från Fittja, Alby, Rinkeby - nutidens så kallade slumområden.

- Jag ser det här som en klassfråga. De som är i min ålder och sitter här är knarkarna, rövarna som vi säger. De som är tjugo år är de som idag har det sämsta utgångsläget. Det är livsfarligt att de inte släppts in i samhället. Jag har träffat killar som aldrig har träffat en svensk. De är födda i Sverige och har aldrig träffat en helsvensk människa förrän de kommer hit.
- Det finns de som nöjer sig med att ta städjobb, med att kanske få restaurangjobb och så. Men de som är intelligenta och kreativa de har inga möjligheter. De som inte nöjer sig med att diska har det oerhört svårt.

Häktesprästen Birgitta Winberg anser att de unga männen som inte släpps in i samhället och som inte nöjer sig med att diska använder sin kreativitet till kriminalitet.
En och annan klarar sig genom att öppna eget. Det krävs då att man klarar av den svenska byråkratin. Något som är mer än vad en hel del, både svensktalande och sedan generationer tillbaka svenskfödda, individer klarar.
Skillnaden mellan tjugoåringarna och rövarna, som Birgitta Winberg kallar dem, är att de unga är arga medan rövarna är besvikna.
Tjugoåringarna är arga för att de aldrig har fått chansen att vara delaktiga i och ta del av samhället. 40- och 50-talisterna däremot är besvikna på sig själva för att de till exempel har haft ett fast arbete som de har misskött - de anser att de själva bär ansvaret till att de har hamnat i den situation de befinner sig i.
40- och 50-talisterna har, enligt Birgitta Winberg, en "morsa" som tar hand om dem mellan varven till skillnad från de unga männen som sällan har någon att vända sig till. De unga männen däremot är utelämnade till varandra och ser oftast upp till de lite äldre kriminella, de som är i 30 års åldern och har mycket pengar, Rolexklockor och fina bilar. Andra förebilder saknas, både på hemmaplan och i samhället.

- Det kan finnas en ljusglimt någonstans. Att någon någongång har sagt något positivt till honom. Men, ibland, när jag har sagt till den intagna: Förstår inte du, känner inte du att du har varit värdefull, att du är en intelligent och fin människa? Då finns det de som har sagt: Det är aldrig någon som har sagt det till mig, mer än du. Då kan jag lägga mig ned och själv dö dagen efter. För då är det är i alla fall är någon som har sagt det till dem.

När kontakten med omvärlden inte längre kan försvåra polisutredningen går det bra att ringa och eventuellt ta emot besök.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/96

---