Just hemkommen från Frankrike fann jag att jippomakarna Greenpeace och miljöpartister hade deklarerat bojkott mot franska varor. Det verkade först inte så farligt. Att Greenpeace är emot franska kärnvapentest men inte kinesiska har att göra med att deras reklamfartyg lättare kan skapa publicitet på haven än i det kinesiska inlandet. Och miljöpartiet är emot rätt mycket som är gott och nyttigt, så varför inte den bästa maten och det bästa vinet? Så det föreföll inte vara något att ta på allvar.
Men nu har det blivit allvar.
Som privatpersoner har vi olika förutsättningar att bojkotta Frankrike. För miljöpartister är det antagligen ingen konst, för mej vore det som att bojkotta mej själv. Jag förstår inte hur det praktiskt skulle gå till. Byta till Mercedes, slänga en stor del av hushållsföremålen, rensa kylskåpet och sluta dricka vin till maten, vilken mat förresten?
Det är som för krögarna, där till och med vissa restauratörer som belönats med en stjärna i den franska matbibeln Guide Michelin mumlat om att överväga vad som i deras fall vore ekonomiskt självmord.
Nå, det nyttar förstås inte att gnälla om hur orättvist en bojkott skulle drabba de bojkottade. Två saker måste vara viktigare. För det första om den arroganta franska politiken är värd att protestera mot. För det andra hur Sverige som stat skulle kunna formulera en sådan protest.
Jag tycker att Sverige bör protestera mot den franska politiken (och den kinesiska) när det gäller kärnvapentest. Det är en föga originell, närmast självklar inställning som jag då delar med en majoritet av mina gamla landsmän. Så långt inget konstigt.

Den australiska staten fann en perfekt metod att demonstrera. Australien står i begrepp att köpa militära skolflygplan och fann nu läge att helt enkelt skicka hem den franska delegationen och deras plan, med uttrycklig hänvisning till kärnvapenproven på Muroroa. Perfekt. Protesten riktade sig direkt mot den franska staten, till och med dess militärindustri. Frankrike förlorade en order på mer än sju miljarder svenska kronor. Utmärkt.
Men i Sverige ser det lite konstigt ut. Det verkar som om ansvaret ska läggas på vissa krögare i första hand.
Samtidigt som politikern Gudrun Schyman reser till Frankrike för att intensivbojkotta franskt vin på platsen, eftersom det var viktigare att vara med i lekprogram än att protestera mot kärnvapentest.
Ingvar Carlssons kraftinsats bestod i att han skrev en artikel på en debattsida i svensk press, där man refuserat feminister flera gånger. Margareta Winberg, hon med kändiskockar, föreslog bojkott. Dock inte som jordbruksminister utan bara som sosse. Kulturminister Margot Wallström ska resa till Söderhavet, dock inte ombord på något jippofartyg från Greenpeace "eftersom det skulle ta för lång tid" utan som enskild sosse. Vilket i och för sig innebar att hon inte kan ta med sig några av sina huskändisar, eftersom de är statligt inhyrda. De hade nog gärna rest till Söderhavet för den goda sakens skull.
Den svenska statens mest kraftfulla insats blir därmed att vår kulturminister tar semester. För det måste hon väl göra, om hon ska resa till Söderhavet, inte som kulturminister utan bara som sosse?

Politikerna smiter alltså från sitt ansvar. De låtsas bojkotta eller bestraffa Frankrike. Men det gör de inte. Den saken överlamnar de åt våra bästa restauranger. Ställd inför denna feghet känner jag ingen entusiasm inför tanken att städa mitt kylskåp och sluta dricka vin.
Att exkommunisten Gudrun Schyman föredrar att delta i ett lekprogram i den kommersiella televisionen framför bojkott (som hon uppmanar andra till) kan jag förstå. Det stämmer.
Men regeringen? Vad är detta för nys om att bojkotta som privatpersoner (Mona Sahlin har slutat med franskt vin, antagligen en måttlig uppoffring i hennes fall), Margareta Winberg privatbojkottar, statsministern skriver debattartikel och kulturministern går på semester.
Sverige har faktiskt ett militärt samarbete med Frankrike, med den franska staten. Allt militärt samarbete, liksom all export av krigsmateriel, regleras av regeringen. Det skulle kosta oss en del att göra som australiensarna, avbryta det militära samarbetet. Men som protest, som demonstration, vore ju detta klockrent.
Eftersom regeringen inte ens andas den tanken, att protestera på riktigt, har jag mycket svårt att ta deras "privata" protester på allvar. De säger en sak och gör en annan. Skål, regeringen! A votre santé, rättare sagt.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/95

---