Den svenska säkerhetspolisens moderna historia är förskräcklig. Under andra världskriget tolkade Säpo den svenska neutralitetspolitiken på så vis, att man samarbetade med Hitlertysklands säkerhetspolis, Gestapo. Om detta är alldeles för litet känt, eftersom brottslingarna skyddas av hemligstämplar som motiveras av ett nationellt intresse av att vissa delar vår historia skall förbli okänd.
Ett och annat vet vi emellertid om denna epok. Som exempelvis att Säpochefen Martin Lundqvist for ned och hälsade på Gestapo och överlämnade uppgifter om norska motståndsmän.
Just i dagarna har en ny sådan historia blivit känd genom att Finland bara håller sig med en 50-årig hemligstämpel. Kopior i finska arkiv av svenska dokument, fortfarande hemliga hos oss, visar att svensk säkerhetspolis angett 19 täckadresser till den danska motståndsrörelsen till finsk säkerhetspolis under den tid Finland och Hitlertyskland var i allians.
Mord, med andra ord. Det vill säga, mord i ordets moraliska innebörd. Juridiskt kan det vara litet knepigare. För om de svenska Säpomän som angav norska och danska motståndsmän för Gestapo hade den svenska regeringens stöd, så undgår de själva juridiskt ansvar (brottet är i alla händelser preskriberat). Då ligger ansvaret högre upp, närmare bestämt hos inrikesministern Gustav Möller eller hans statssekreterare Tage Erlander.

Pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius har sen någon tid tillbaka fört en enveten men hopplös kamp mot hemligstämplarna. Jigenius skulle vilja få fram Säpos material om den liberale tidningsmannen och nazimotståndaren Torgny Segerstedt.
Ty eftersom Torgny Segerstedt var nazimotståndare betraktades han så klart som statsfiende av dåvarande säkerhetspolis.
Berörda svenska myndigheter är emellertid rörande ense om att allt bevismaterial i ärendet Torgny Segerstedt måste förbli skyddat av hemligstämplar. Justitieminister Laila Freivalds låtsas som om hon och regeringen inte skulle kunna göra något åt saken.
Av Säpos historia skulle vi emellertid kunna lära mycket om politiska misstag i det förgångna. En sådan kunskap skulle, bortsett från att den faktiskt tillhör vår historia och därför tillhör oss alla, kanske i bästa fall få dem av dagens politiker som fattar beslut om Säpos förehavanden att tänka något innan de fattade beslut. Eller avstod från att fatta beslut. Efter sin naziperiod blev svensk säkerhetspolis helt inriktad på att jaga kommunister, genom 50-talet och långt in på 60-talet. Det är därför som svensk säkerhetspolis varit så usel i jakten på sovjetiska spioner (som nämligen alltid fanns någon annanstans än i kommunistpartiet, exempelvisvis på Säpo).
Vid mitten av 60-talet blev det FNL-aktivister och studenter med långt hår och runda glasögon som fick överta funktionen som Säpos huvudsakliga måltavla. Därför fortfarande inga sovjetiska spioner i fångsten.
På senare tid är det våra invandrare som fått överta rollen som måltavla för Säpos arbete. Sen Sovjetunionen upphörde att existera har Säpos budget fördubblats.
Om 50 år, när finska eller andra utländska arkiv kan ge oss kunskap om detta, är kanske skadeverkningarna så stora att de är irreparabla. Under det skede då en miljon invandrare skulle integreras i det svenska samhället bussade staten sin politiska polis på dem i stället. Vi kommer alla att få betala ett högt pris för denna hemligstämplade politik. Hemligstämplarna hjälper också alla ansvariga politiker att två sina händer.

Då det tycks vara självklart att Säpo måste hemlighålla alla sina aktiviteter för skattebetalarna - och i värsta fall även beslutsfattarna i regeringen - kan vi förstås inte hoppas på kunskap om jakten på svartskallarna förrän långt efter att det blivit för sent.
Men det som hände för 50 år sen? Varför skall den kanske lika skrämmande som löjeväckande förföljelsen av anti-nazisten Torgny Segerstedt vara hemlig efter mer än ett halvt århundrade?
Ur Säpos synvinkel är det förstås skönt att slippa få sina historiska skamligheter och idiotier kända. Folk skulle ju kunna få för sig att Säpo än i dag begick dumheter och skändligheter. Men hur är det ur regeringens synvinkel?
Det ser faktiskt ut som om regeringen tycker att det är viktigare att skydda Tage Erlanders minne än att delge oss vår egen lärorika historia. Det är inget vackert motiv. Det är dessutom dumt, eftersom man avhänder sig möjligheten att lära av historiska misstag. Dyrast pris för detta får våra svartskallar betala.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

---