Barnpornografi är utomordentligt förbjudet. Det är ett grovt, och dubbelt, brott att framställa barnpornografi, eftersom redan tillverkningen förutsätter grov sexuell misshandel av barn. Naturligtvis är spridningen av barnpornografi straffbar i alla led. Så långt ingenting konstigt.
Emellertid är brottsligheten på detta område rätt begränsad, vilket kan vara förklaringen till att vi i Sverige bara avsatt 1,5 polistjänst för att bekämpa just denna typ av förbrytare. Man skulle förstås kunna diskutera möjligheten att förstärka och effektivisera polisens resurser om det finns skäl att misstänka att barnpornografer rör sig på fri fot i Sverige och kan verka här.
Emellertid har nu drottning Silvia gjort ett politiskt utspel i ämnet och därmed har hela saken rörts till så att en stor del av befolkningen tycks tro att barnpornografi vore tillåten i Sverige eller, än värre, att "Sverige och Albanien är dom enda länderna i Europa" som på något sätt skulle se genom fingrarna med sexuell misshandel av barn.
Ett utspel från en medlem av kungafamiljen får snarare kommersiell än intellektuell betydelse, som om man inte kunde ta en drottning riktigt på allvar, inte diskutera vad hon faktiskt sa - varav somt tämligen vimsigt - utan istället måste börja intyga att man tycker lika illa om barnpornografi som alla andra.
Som ett brev på posten således några politiker fram i nästa pratprogram i TV för att intyga att de själva sett barnpornografi och tyckte illa om det, eller inte sett men ändå hade rätt att tycka lika illa som de som sett.
Viss kvällstidning kunde inte hålla sig, utan manade läsarna att besvara frågan om "Silvia hade rätt", vilket läsekretsen gav en rungande bekräftelse följande dag. Så klart.

Men vad det nu sakligt sett handlar om, bortsett drottning Silvias mer bisarra idé att tidningarna borde visa porträttbilder på misstänkta förbrytare för att straffa dem extra innan domstolen hunnit göra det, är frågan om våra bokhyllor.
Alltså. Skall innehav av barnpornografi kriminaliseras?
Naturligtvis! vrålar insändarstormarna. Naturligtvis, tvingas politikerna mumla eftersom de annars av sina motståndare skulle riskera att framställas som anhängare av barnpornografi.
Inför en sådan moralisk panik är det svårt att hålla huvudet kallt. När alla andra tävlar om att visa hur tjusigt de tar avstånd från själva barnpornografin, vem av våra lagstiftare skall då våga gå emot?
Men det handlar alltså om våra bokhyllor. I Sverige har polisen inte rätt att bryta sig in i våra hem och inspektera bokhyllorna, såvida vi inte är algerier eller något annat skumt som exempelvis kurder. Men generellt är polisrazzior mot bokhyllor förbjudet i Sverige.
Eftersom jag tillhör den mycket lilla krets av medborgare som sett resultatet av polisrazzior i bokhyllor, en gång mina egna, men vanligtvis kurders bokhyllor, så skulle jag vilja be såväl drottning Silvia som opportunistiska politiker att bara kort försöka föreställa sig den scenen. Eftersom de polismän som deltar i razzian inte på plats kan avgöra vad som är brottslig litteratur måste de fylla sina svarta plastsäckar med både det ena och det andra. Själv fick jag uppleva hur Strindbergs Det nya riket i förstone bedömdes som förbjuden eller misstänkt litteratur.

Steget från förbud av innehav av barnpornografi över till förbud av olämplig politisk litteratur är kortare än ni tror. Hitlers Mein Kampf är nästa steg och skall nazistisk litteratur förbjudas skall väl samma sak ske med kommunistisk.
Att få sin bokhylla genomsökt av husrannsakande poliser känns som att bli våldtagen. Det är att bli våldtagen.
Och varför skulle vi införa den förändringen? Såvitt jag kan förstå därför att det nu pågår tävlan i vem som känner sig mest äcklad av barnpornografi.
Dock har detta ingenting att med brottsbekämpningen att göra. Den polisiära kampen mot själva brottet skulle inte förbättras av tillåtna bokhylle-razzior. Bättre vore i så fall att bygga ut barnpornografipolisen från 1,5 till 3 man.
Detta vet säkert de flesta av våra politiker. Dock är de för fega för att säga det högt. Vi kommer att få en lag som de som tänkt över saken inte vill ha men som önskas av dem som tror att barnpornografi är tillåtet brott. Det är ett underbetyg mot såväl medier som politiker.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/96

---