F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/99
m   e   d     o   r   d     o   c   h     i   n   g   a     v   i   s   o   r

Man kan lita på alla tidningar, nästan...

På ett midsommarkalas konfronterades jag med samma märkliga citat. Jag har ingen aning varifrån det kommer, antagligen från någon mindre nogräknad laxrosa affärstidning jag inte läst. Emellertid bor jag på landet. Mina grannar är jordbrukare i en liten by och arbetar dubbelt så hårt som jag själv och Marita Ulvskog. Jag utgår från att de varken har tid med laxrosa press eller sommarprat i radion eller läser Aftonbladet. Så jag slipper förklara mig med att "det har jag aldrig sagt, asch det vet ni väl hur tidningar är".
Den typen av formuleringar är jag allergisk mot. Det normala är nämligen att journalister citerar folk rätt, ehuru somligt folk ångrar sina formuleringar när de ser dem i tryck. Nästan alla journalister använder dessutom bandspelare nuförtiden för att gardera sig mot anklagelsen för felcitat. Man kan lita på svenska tidningar och det mesta som står i dem är sant. Det är min utgångspunkt. Ett undantag har jag. Det gäller vår malligaste morgontidning, i fortsättningen av utrymmesskäl kallad DN. Med DN har jag problem.

Förmodligen sammanhänger det med att jag härom året gjorde mig lustig över att DN förvärvade en så kallad ekonomijournalist som chef. Mannen ifråga hade tydligen varit rockrecensent innan han läste ekonomi och kunde göra karriär. Och Bonnier har ju excellerat i konstiga chefsutnämningar under flera år, tänk bara så de ställde till det på Expressen. Hur som helst uttryckte jag mig måhända något raljant om sagde ekonomijournalist.
Sen dess är fan lös. Förra året gjorde DN mig i stort uppslagen artikel med avslöjarstuk till IB-agent. Det kan ju tyckas något bakvänt, och det var det också. När det efter någon tids publicitet visade sig att jag inte var IB-agent tog DN nya tag och kom med stort avslöjande att jag var SÄPO-agent. Problemet blev inte så mycket att svenska läsare skulle tro på sådana halsbrytande avslöjanden, det var ju ändå lögner i häftigaste laget. Problemet var alla utlandskorrar som bor i Stockholm och liksom utlandskorrar i gemen huvudsakligen försörjer sig på att skriva av andra medier. Ty DN:s olika avslöjanden som ingen trodde på i Sverige gick ut i världen och kostade mig sedan flera dygn av förklarande och dementerande på olika språk. Så om DN ville jävlas med mig med lite lögn så lyckades de oförtjänt väl.
Och nu har jag fått denna mindre seriösa morgontidning i håret på nytt. I olika turer för DN fram osanna förklaringar till varför jag inte längre vill ge ut mina böcker på Norstedts. Det vill jag inte därför att den utmärkt kvalificerade förlagsperson jag lever samman med fick sin arbetsglädje förstörd av en alls icke kvalificerad ny chef (en karriärjournalist) och därför att Norstedts som många andra storförlag blivit så "affärsmässiga" att direktörer är viktigare än författare. Alltså går vi båda till ett nytt litet förlag, höjer författarersättningen rejält, skakar därmed om i förlagsvärlden och tvingar fram en helt ny uppdelning mellan författare och direktörer i hela landet. Historien är vid det här laget känd i alla medier utom i DN.

Ty vad gjorde DN av denna förlagspolitiska bomb som kan förändra villkoren för all framtida utgivning av böcker i Sverige? De förklarade hela händelsen med mina personliga brister. Först menade de att det var min kända girighet som var förklaringen till förlagsbytet. Eftersom min girighet i så fall tar sig egendomliga uttryck (betalar frivilligt 75 procent i skatt) så måste DN snart hitta en ny och bättre lögn. Då förklarade de hela den stora förlagshändelsen med att jag var kränkt över en för liten 50-årsgåva från förlaget (för fem år sedan) och därför hämnades. Kort sagt berodde nu allt på att jag var tokig. DN är ensamma om denna förklaring. Självfallet har DN inte sänkt sig till att fråga mig en enda fråga i sammanhanget, eftersom de visste att det de skulle skriva var lögn. När de gjorde mig till SÄPO-agent ställde de frågor, men publicerade inte mina svar (jag nekade nämligen).

En del av mina bekanta undrar varför jag föredrar kvällstidningar. Svaret torde framgå ovan. Kvällstidningar gör förvisso misstag, men ljuger som DN det gör de faktiskt inte. För övrigt vidhåller jag det jag skrev om räknenissechefen på DN, även om jag inte förstod vidden av den hämnd som skulle komma.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---