En före detta programledare i TV vid namn Lydia Cappolicchio riktade härförleden tre intellektuellt förödande argument mot min ringa person. För det första har jag korta, feta armar. För det andra skriver jag hur jag vill. För det tredje gömmer jag mej i en kolumn i Sveriges största tidning. (Aftonbladet 24 april).
Jag ämnar inte bemöta anklagelserna i sak. Jag erkänner. Möjligtvis med någon reservation för det diskreta i mitt gömställe.
Men två saker tål att fundera över. Ingen diskussion är så allvarlig att den inte kan förvandlas till kändisjippo och kvinnor med kändisglans får säga vilka dumheter som helst utan att det väcker protester.
Före detta programledaren Cappolicchios synpunkter på min kropp föranleddes närmast av att jag, fräckt nog, skrivit hur jag ville om det egendomliga fenomen, inte minst på TV, som döpts till åldersrasism. Jag var kritisk mot att Lars Eliazon, Sveriges mest meriterade producent av samhällsprogram i TV, hade sparkats medelst deltidspensionering av samma chefsförmåga på Malmö-TV som kommit på den ljusblå idén att göra en ung, och av ämnet lika okunnig som ointresserad, person vid namn Pernilla Månsson till programledare i ett program som skulle bevaka mediamarknaden i Sverige. Men som döptes till "Månsson och Media". Och blev därefter.
Lars Eliazon erbjöds att under den producent som fått hans jobb, och under programledare Månsson, få arbete som "redaktionssekreterare" på det blivande fiaskoprogrammet. Hade Lars Eliazon varit kvinna hade titeln varit scripta, men man kan ju inte kalla en man för scripta. Dock erbjuds scripta-jobb, så att han arbetsvägrar, visar samarbetssvårigheter och kan sparkas eftersom han är för gammal eftersom han är betydligt äldre än Månsson.

Världens bästa programledare och TV-journalist, Mike Wallace, började sitt TV-jobb vid 53 års ålder. Han är nu 77, vilket han inte ser ut som eftersom han är amerikan och således ansiktslyft och brunmålad. Men han är fortfarande bäst i världen. Hans producent på världens bästa samhällsprogram, "60 Minutes", är 78 eller 79 år.
Vad jag på mitt försiktiga sätt ville antyda var alltså att den svenska föreställningen att alla TV-medarbetare måste sparkas strax efter 50 för att ge plats åt yngre förmågor inte bara är inhuman och oaptitlig utan dessutom föga lönsam.
Hursomhelst, diskussionen blev kändisjippo och dessutom könsvinklad i och med att Pernilla Månsson är kvinna och jag man. Ett antal kvinnor fick då intyga att jag hade fel åsikter, fel ålder och fel utseende eftersom jag är man. Och att jag gnällt om arbetsfördelningen mellan Månsson och Eliazon enbart därför att jag är man.
Könsvinklingen är svår att värja sig mot. Det är alltid svårt att bevisa sin oskuld, oavsett vad saker gäller, och i konstellationen unga kvinnor mot medelålders män är ju minst halva skulden fastställd redan på biologisk grund.
Däremot retar det mej mer att en före detta programledare som Cappolicchio kan haspla ur sig synpunkter på mitt utseende i en politisk diskussion. Inte därför att jag tar åt mej så mycket - ett motargument på hennes nivå är väl att föreslå armbrytning - utan därför att det är tillåtet. Gör tankeexperimentet att jag beskrivit före detta programledaren Cappolicchio i chauvinistiskt nedsättande termer rörande benstomme eller underhudsfettets placering.
Sak samma är det just nu med kvinnliga kolumnistkolleger och skådespelerskor och andra kvinnliga kändisar som går till storms mot en dom i Stockholms tingsrätt härförleden. En skurk med arbetsnamnet Greven friades för brottet att ha mördat sin fru, men dömdes för att ha organiserat styckning av hennes lik. Domen beror på att åklagaren inte har kunnat motbevisa påståendet att frun begick självmord. Det är inget konstigt. I alla domar där åklagaren inte kan bevisa den tilltalades skuld ska domstolen frikänna. Vad är det med det? Vem skulle vilja stå inför en domstol med andra regler?

Tydligen en del kvinnliga kolumnister etc. som just nu härjar om skandal, ty de säger sig känna på sig eller gissa hur det egentligen ligger till. Det är mycket pinsamt. Men det rör också motsättningen man-kvinna, vilket i svensk debatt gör det riskabelt att säga emot dumheterna.
Här finns ett intressant dilemma. Säger man emot dumheter av visst slag blir man manschauvinist med felaktigt utseende. Säger man inte emot dumheterna så visar man emellertid kvinnoförakt, förakt för kvinnors små synpunkter. Det senaste alternativet är moraliskt sämst. Det förra alternativet är mer personligt påfrestande.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---