Senaste modeflugan bland våra direktörer är att sparka folk med så kallad avtalspension. Arrangemanget bygger på att delinkventen frivilligt slutar arbeta mot att han eller hon får 75-80 procent av sin lön i alla fall.
Systemet grasserar på två företag som jag har något att göra med, men de ideologiska motiven bakom sparkandet varierar på ett intressant sätt.
På Norstedts bokförlag har företagsledningen just gjort sig av med tio procent av sin arbetsstyrka. Lönsamhetsresonemanget tycks bygga på att man tjänar pengar på att bara behöva betala 75 procent av förlagsredaktörens lön om man sparkar dem på detta nya sätt. Alltså tjänar man 25 procent. Och eftersom alla människor i produktion är värdelösa utom de som har gått på Handelshögskolan, eller låtsas att de har gjort det eller i vart fall försöker låta som de har gjort det, så vore idealet förmodligen att driva bokförlag utan vare sig förläggare eller författare. Utan bara med företagsledare.
En av de sparkade på Norstedts fick omedelbart motsvarande jobb på ett konkurrerande bokförlag, så han tjänade förstås på arrangemanget eftersom han får 175 procent av sin lön.
På Norstedts bokförlag är ideologin bakom dessa nya sparkningsmetoder strikt räknenisselogisk. Direktörerna föreställer sig på fullt allvar att det är lönsamt att bli av med 100 procent av en persons arbete om man då kan sänka vederbörandes lön med 25 procent.

På Sveriges Television är emellertid denna nya modefluga att sparka folk med 75 procent av deras lön influerad av den åldersrasism som grasserar på företaget. Personer över 50 år kallas för gubbar och skall i görligaste mån ersättas av yngre outbildade personer.
Ett av de senaste offren för detta egenartade sätt att höja lönsamhet är Lars Eliazon, som så vitt jag förstår är landets i särklass mest meriterade producent av samhällsprogram.
Men mannen som sparkade honom har nog inte enbart rena företagsekonomiska motiv, ty det handlar också om så kallat ledarskap. Svenska chefer är mycket fascinerade av ledarskap. En av dem, postdirektören Ulf Dahlsten, drev till och med ett eget TV-program för Postens pengar för att i TV-programmet bli utnämnd till "90-talets ledare" innan han höjde portot så att vi alla fick betala hans utnämning. Mannen som sparkade Lars Eliazon heter Lars Säfström och fick ett tag vara vikarie för drama-chefen Ingrid Dahlberg när hon for på sabbatsår i Paris. När hon kom tillbaks för att återta sitt jobb var dock denne Säfström redan utnämnd till överste i organisationen, med överstes tjänstegrad och lön. Alltså måste man hitta på ett jobb åt honom och så uppfann man chefsjobbet vice chef på Malmö-TV.
Då den nye påhittade chefen omedelbart måste visa ledarskap anställde han en del ungdomar och behandlade äldre medarbetare på sådant vis att han nu fått betyget 2 på en tiogradig skala i så kallad attitydundersökning.
Denne Säfström som är en garanterad nolla utan så mycket som ett enda litet fotavtryck i den journalistiska historien är mannen bakom fyndet Pernilla Månsson. Hon är förvisso ung. Hennes enda kända engagemang eller intresse är Pernilla Månsson och hon tycker illa om "de där gubbarna som är ute och gnäller i medierna" och en ung förmåga som heter Henrik Johnsson bekräftar att sagda gubbar, jag själv tydligen en av dem, "vägrar att inse att de inte längre räcker till".
Henrik Johnsson är 24 år och vad han uträttat för stort i TV tycks ha undgått mig. Men Pernilla Månsson sysslar just nu med sitt tredje TV-fiasko på raken, vilket i huvudsak beror på att hon inte är intresserad av någonting utom sig själv. Mest komiskt var det när hon förra året skulle sköta massmediebevakningen i svensk TV. Hon vet ingenting om medier, men var ung och således meriterad mer än gubbar som vet något.

Företagsekonomiskt ligger det emellertid till så att om man sparkar en producent som kan göra TV-program som Lars Eliazon så måste man anställa några ungdomar för att börja utbilda dem, de får prya sig fram mot diverse fiaskon, som unga Pernilla. Det är dock en dyr utbildningsmetod. Men för figurer som denne ledare Lars Säfström spelar det ingen roll eftersom han lattjar med andras pengar, licensbetalarnas nämligen. Det handlar alltså inte om företagsekonomi utan om människosyn. Sådan människosyn som Pernillas, Henriks och Lars Säfströms skapar dock aldrig god journalistik.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---