F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/96
m e d  o r d  o c h  i n g a  v i s o r

I Norge har man just genomfört en liten demokratisk renlighetsåtgärd som dessvärre vore fullkomligt otänkbar i Sverige. Norges riksdag, stortinget, har låtit granska säkerhetspolisens förehavanden under de senaste decennierna.
Inför denna stortingets så kallade Lundkommission var alla befattningshavare tvungna att avlägga ed och tala sanning, bara en sån sak! Kommissionens rapport som presenterades på drygt 1000 sidor avslöjade förstås allt vad den norska vänstern alltid hävdat.
De norska socialdemokraterna, Arbeiderpartiet, hade allt sedan slutet på andra världskriget använt säkerhetspolisen för en systematisk förföljelse av alla meningsmotståndare till vänster och i vissa fall till och med meningsmotståndare till höger. Alla farhågor, alla rykten och till och med de mest långtgående förföljelsenojor bekräftades: avlyssningsmikrofoner i Folkets hus, registrering av 11-åriga barn på sådana sommarläger som säkerhetspoliser ogillar, rubbet.
I historiskt perspektiv är Lundkommissionens rapport både intressant och lärorik. Den generation socialdemokrater som i Sverige främst representeras av Tage Erlander fick fnatt i och med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, man fruktade att någonting liknande skulle kunna inträffa också i Sverige och Norge och därmed inleddes något som man närmast får se som ett hemligt politiskt krig med säkerhetspolisen som främsta vapen.
En liknande riksdagskommission i Sverige skulle naturligtvis komma fram till ungefär samma resultat som det norska stortinget. I all synnerhet om man skulle använda sig av fiffigheten att avkräva de förhörda tjänstemännen sanningsenliga svar och frågor. Vi skulle kunna lära av detta. Vi skulle kunna dra slutsatser om framtiden, nu när Säpo koncentrerar sig på invandrare istället för på svenska vänsterpolitiker.

Men någon svensk undersökning av norsk typ lär det inte bli. Härom veckan meddelade nämligen justitieminister Laila Freivalds, i riksdagen, att någon svensk Lundkommission inte behövdes, eftersom sådan granskning redan är genomförd i vårt land.
Detta besked från justitieministern är ren och skär lögn, ingenting annat.
Sant är förstås att en och annan kommission tillsatts. Efter spionaffären Wennerström på 60-talet granskades Säpos effektivitet, eftersom man frågade sig hur det kunde komma sig att Wennerström kunnat agera så länge utan att åka fast (vilket berodde, fast det sa man inte, på att Säpo jagade anti-imperialistisk ungdom istället för spioner).
Efter IB-affären på 70-talet granskades IB:s utländska verksamhet, med okänt resultat, och därefter kom spionskandalen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Den kommission som skulle utreda sjukhusspionaget kunde inte ens utreda åt vem spionen Jan Lindqvist spionerat. Själv svarade han nämligen inte på det. Militära och polisiära befattningshavare var inte skyldiga att tala sanning inför utredarna, varför de inte heller gjorde det.
JO utredde inrikesspionaget 1976 och misstänkte brottslig verksamhet, men den saken utreddes aldrig vidare. JK Ingvar Gullnäs gjorde ett försök 1977-79, hans utredningsresultat hemligstämplades i fyra år. Sen fick vi veta att han inte fått veta något, eftersom de han förhört icke varit skyldiga att tala sanning. JK misstänkte brottslig verksamhet, men detta kunde i vanlig ordning inte utredas vidare.
Så ser den svenska utredningssumman ut. Ingenting har utretts. Om detta ljög alltså Laila Freivalds.

Det är i Sverige som i Norge. Från 1948 och framåt har de svenska socialdemokraterna betraktat säkerhetstjänsten som närmast en del av partiapparaten (om detta handlade IB-affären, IB bestod till hälften av militärer och till hälften av socialdemokratiska ombudsmän). Om någon enskild politiker skulle kallas spionagets fader i Sverige så är det med all säkerhet Tage Erlander.
När Laila Freivalds nu fullföljer den socialdemokratiska traditionen att aldrig erkänna frivilligt, aldrig utreda och alltid dementera så berövar hon oss ett stycke intressant och lärorik samtidshistoria. Det är sammalunda med tramsandet om att Säpos förföljelse av antinazister under andra världskriget till varje pris måste förbli hemligt. Om Laila Freivalds nu och hennes likasinnade socialdemokratiska makthavare tror att de gör partiet en tjänst genom att hemligstämpla Sveriges historia så är de möjligen lojala. Men också korkade. Rykten och spekulationer kan aldrig bli bättre än sanningen. Vilket blott norska socialdemokrater tycks kunna begripa.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/96

---