Sigvard Marjasins försvarare advokat Leif Silbersky har lämnat en segerviss bulletin. Enligt Leif Silbersky visar den avslutade polisutredningen att hans klient är oskyldig och förmodligen inte ens kommer att åtalas.
I så fall skulle det se ut som om alla medier rapporterat fel, som om Marjasin inte alls hade kopierat krognotor och skickat dem i flera exemplar till olika personer för att få betalt flera gånger och som om han inte alls skulle ha klippt och klistrat kassakvitton för att dölja vad han köpt för andras pengar.
Det skulle se ut som om Siewert Öholm varit den ende sansade journalisten när Marjasin-skandalen rullade i gång. Förvisso ett förskräckligt facit.
Men så illa behöver det inte vara. Det kan nämligen vara mycket värre, enkelt uttryckt att det är mycket svårt att åka fast för ekonomisk brottslighet i Sverige. Nittio procent av den ekonomiska brottsligheten beivras över huvud taget inte. Och vad återstoden beträffar, den restpost där fint folk tagits på bar gärning eller får polisen på halsen för att journalister skvallrat, så är frikännande säkert vanligare än fällande dom. Vem minns inte fallet med bröderna Bonnier som torskade på att ha smugglat miljonbelopp förbi svensk beskattning till ett brevlådeföretag i skatteparadis. Allt var bevisat. Bröderna Bonnier erkände. Men de hävdade att de hade skattesmitit med ädelt uppsåt, nämligen att skicka pengar till förföljda, men anonyma, judar. Åklagaren kunde inte motbevisa påståendet att skattesmitningen skett av ädelt uppsåt, varför bröderna Bonnier gick loss.
Den enda som fälldes i den härvan var Annika Hagström. Radionämnden fann nämligen att hon skildrat historien på ett för fräckt sätt genom att använda sig av musik komponerad av Rossini. Musiken ansågs partisk.

Höga bankdirektörer har gång på gång visat sig fiffla med sina tjänstebostäder, exempelvis Nordbanken-chefen Palmstierna eller den nye chefen för SE-banken Jacob Wallenberg. Men de går alltid loss. Vanligtvis därför att de sägs sakna "uppsåt" att berika sig eftersom de redan är så rika.
Förklaringen till att det är så svårt att torska på ekonomisk brottslighet är till viss del att ekonomiska förbrytare, det ligger i sakens natur, har det gott ställt och därför kan nyttja dyrare och bättre försvarsadvokater än andra. Men det förklarar inte den stora mängden icke undersökt brottslighet. Där är förklaringen politisk. Det "ligger inte i tiden" att bekämpa vissa brott. Snatteribrott utreds mer nittiskt än stora ekonomiska brott.
Men ett litet brott som också har politiskt beskydd av "tidsandan" är olaga diskriminering, att inte släppa in svartskallar på restaurang för att de är svartskallar. Av ett hundratal sådana anmälda brott ledde bara något enstaka till domstol därför att en åklagare struntade i att fullfölja utredningarna, han "prioriterade annat".
Och nu senast när TV filmade ett sådant brott, med riksdagsman Juan Fonseca som svartskalle, blev rättegången fiasko därför att fel utkastare infann sig i rätten. Hade Juan Fonseca då, vilket antagligen var tanken, pekat ut fel man så hade båda vakterna gått loss. Men. Den restaurangägare som för polisen utpekade fel utkastare borde väl ha vetat vad han gjorde. Och den felaktigt utpekade måste hela tiden ha vetat hur det låg till, liksom hans kompis och kollega. Liksom försvararen advokat Claes Borgström. Alla försökte de lura rättvisan.
Advokat Borgström har inte begått brott. Men eftersom han måste ha begripit hur det låg till hade han kunnat spara in en rättegång i onödan med ett enkelt telefonsamtal. Han är ett fall för advokatsamfundets disciplinnämnd.

Om de andra figurerna, restaurangägaren och de två utkastarna, vetat vad de gjorde, om de haft en brottsplan, om de försökte vara smarta och lura rättvisan, så finns deras brott förtecknat i brottsbalkens 15:e kapitel och 9:e paragraf; underlåtenhet att avvärja rättsfel, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Ett något allvarligare brott än det där med olaga diskriminering.
Så nu är alltså frågan om olaga diskriminering fortfarande är ett sånt brott som samhället - "tidsandan" - inte vill bekämpa. De smarta dörrvakterna är båda på fri fot. Restaurangägaren likaså. Deras eventuella brottslighet är inte under utredning. Det är inte bara så att brottsbekämpning och politik hör ihop. Brottsbekämpning är politik.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  4/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---