F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/97
m e d  o r d  o c h  i n g a  v i s o r

För inte så länge sedan framträdde Carl Bildt, kanske något oväntat, som lustigkurre. Han förklarade att den omständigheten att rysk press på senare tid alltmer frekvent beskrivit svenskt spioneri och svenska agenters härjningar på ryskt område var ett gott tecken. Det skulle nämligen visa hur framgångsrikt svenskt spioneriväsen just nu arbetade.
Om detta kan emellertid Carl Bildt inte veta något säkert, lika lite som ryska pressen kan veta. Att fler svenska agenter ger upphov till rysk journalistik nu än tidigare visar nämligen bara att de är fler än tidigare.
Det är som med igelkottar. Många överkörda igelkottar är ett gott tecken. Det visar att det finns gott om igelkott. Men det visar ingenting om hur duktiga igelkottarna är.

Den ökande svenska underrättelseverksamheten riktad mot Ryssland kan i förstone te sig något paradoxal eftersom dagens Ryssland är en mindre hotfull stat än gårdagens Sovjetunionen. Men Sovjetunionen var, i all sin fyrkantiga brutalitet, dock en mer förutsägbar stat än Boris Jeltsins Ryssland.
Hade den sovjetiska partiapparatens högsta beslutande organ, politbyrån, sammanträtt och fattat vissa strategiska beslut så följde därpå långa redogörelser från någon gammal stenrumpa vid namn Andropov, Tjernenko eller Bresjnev och så var den politiska linjen fastlagd för något år framåt.
I dagens Ryssland är läget helt annorlunda. När jag skriver dessa rader sägs på nyheterna att president Jeltsin åkt in på sjukhus igen. När texten publiceras kan han vara död eller avsatt. Ingen vet. Ingen kan säkert förutsäga Ryssland på längre perspektiv än 48 timmar. Därför mer spioneri. Eller underrättelseverksamhet, om man vill använda det finare ord som varje nation föredrar om sina egna.
Den svenska underrättelsetjänstens viktigaste uppdrag gäller att skaffa kunskap om när förändringar i Ryssland leder till ett militärt anfall mot i första hand Estland.
Sveriges statsminister har ju rört till begreppen genom att hävda att "Baltikums sak är vår" vilket kan tydas som om Sverige och svensk försvarsmakt skulle bereda sig på att lägga sig i när Ryssland anfaller.

Följaktligen är det också en primär uppgift för rysk underrättelsetjänst att utforska om Göran Persson verkligen menade vad han sa eller om det bara var obehärskat munväder, ungefär som när han sågade ryska försök att skapa en demokrati och berömde den kinesiska diktaturens stabilitet.
Enligt den propaganda som den ryska säkerhetstjänsten FSB sprider i sin särskilt gynnade gunstlingspress skulle den svenska underrättelsetjänsten också ha fiskat efter kunskaper som kunde sprida ljus över tidigare sovjetisk och därefter möjligen rysk ubåtsaktivitet i Östersjön.
Det påståendet är så logiskt att det mycket väl kan vara sant, eller så logiskt att det lika gärna kan vara lögn. För det är ju inte så svårt att räkna ut att det skulle sitta fint för det svenska försvaret att kunna revidera svenska folkets numera förmodade inställning att blott minkar simmat i svensk skärgård.

Eftersom en svensk agent åkte fast i St Petersburg förra året så har den ryska säkerhetstjänsten och deras journalister ett visst övertag. Pressuppgifter är nämligen inte bara till för att inför hemmapubliken visa hur duktig den egna säkerhetstjänsten är. Det andra syftet är att psyka den svenska motståndaren till överdriven försiktighet.
Historien är alltså riktigt småputtrigt trevlig och till de ironiska inslagen hör ju också att rysk säkerhetstjänst nu arbetar precis som svenska Säpo gjort i många år: om man inte kan gripa så många spioner som man önskar så kan man i alla fall låta betrodda journalister sprida uppgifter om hur duktig man är i Expressen och TV4. Så åtminstone i ett avseende har man lärt sig att perfekt härma den svenska demokratin.

I ett annat avseende borde kanske den svenska demokratin något härma den gamla sovjetiska diktaturens strategi att rikta politiska påtryckningar mot sina grannar.
Vi borde mer aktivt försöka få esterna att begripa att det inte är så klokt att konsekvent misshandla den stora ryska befolkningsminoriteten i Estland. Det är ju där den regim som kommer efter Boris Jeltsin kan hitta sina motiv för en invasion.
Nya spionavslöjanden är förstås att vänta, rysk triumf och svensk förtret. Det är lysande teater på gång och perfekt bakgrund för spionroman. Men den får någon annan skriva.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---