Naturvårdsverket har just gett åtta samebyar tillstånd att skjuta 30 lodjur. Det är ett bra beslut. Men det skulle jag inte tyckt för något år sen.
Anledningen till att jag har ändrat uppfattning är mycket enkel. Jag blev inbjuden att komma och se för mig själv inom Tåssåsens sameby i nordvästra Jämtland, utan andra specifierade förhandskrav än att jag måste ta med mig mössa med öronlappar.
Det jag såg under några dagar på fjällvidderna övertygade mig om att jag haft fel på en avgörande punkt, nämligen att våra svenska rovdjur skulle bete sig ohyfsat, till skillnad från exempelvis afrikanska rovdjur, att de inte åt upp maten utan istället dödade en ny ren varje gång det var matdags.
Följaktligen har siffrorna på antalet svenska rovdjur sett mycket egendomliga ut i förhållande till uppgivet antal rovdjursrivna renar.
Men det är alltså sant, jag har sett det. Möjligen kan det nu vara så att det inte krävs mössa med öronlappar för att studera rovdjursskador vintertid i fjällvärlden. Det är en fördel om man själv är jägare och kan läsa spår i naturen. Några års jakt i Sibirien sitter heller inte fel i bagaget. Ett problem är alltså att vi nog inte är så många stockholmska journalister med sådana erfarenheter. Följdaktligen har samerna talat för döva öron när det gällt att övertyga medier och beslutsfattare om vikten av att kontrollera rovdjursstammarna.

Varför våra svenska rovdjur inte äter som folk, eller som sina släktingar i andra delen av världen, är förvisso en intressant fråga. Men det bör utredas i ett TV-program. Ty här har vi ju ett såväl intressant som demokratiskt problem.
Samerna är visserligen den svenska ursprungsbefolkningen, men i den moderna svenska demokratimaskinen blir de inte så mycket mer än ett av många så kallade särintressen, därtill ett ovanligt litet och mediasvagt särintresse.
Att en överväldigande majoritet av den svenska befolkningen vill att Sverige skall ha livskraftiga stammar av varg, lo, järv, kungsörn och björn är kristallklart.
Men det finns ingen majoritet för att kulturellt och ekonomiskt utrota samebefolkningen. Gott, vi ska alltså ha både rennäring och rovdjur.
Staten har försökt balansera dessa två starka, och delvis motsägelsefulla, intressen med hjälp av ett komplicerat ersättningssystem, x eller y antal kronor för förekomsten av rovdjur inom renskötselområdet.
Dels har systemet drabbats av den gängse nedskärningshysterin ("alla måste vara med och bära bördan... sanera statsfinanserna" och så vidare).
Dels har flera års fridlysning av renätare gett oss en lodjursstamm kring 1000 djur, därtill djur utan bordsskick. Det finns alltså en punkt där ekonomsik ersättning inte hjälper, eftersom för många rovdjur äter för många renar. Samerna menar att vi är där och de får delvis stöd från naturvårdsverket, därför detta tillstånd att skjuta 30 lodjur. Vilket somliga naturvänner kommer att beskriva som alldeles för mycket, vilket somliga samer kommer att beskriva som alldeles för lite.

En god sak är att naturvårdsverket inte gav Svenska jägareförbundet tillstånd att skjuta sina begärda 40 lodjur. Dett är faktiskt en avgörande skillnad mellan småföretagare i rennäringsbranschen och hobbyjägare. I jaktorganisationens organ Svensk Jakt har man förvisso sen flera år fört kampanj för jakt på fler rovdjur, famförallt lo. Men i Svensk Jakt, som försiktigt uttryckt får sägas vara en föga samevänlig tidning (man ser samerna som konkurrenter), har skälet för lodjursjakt varit något grumligt. Man vill jaga lodjur av kärlek: "Även lodjuren behöver det skydd som möjligheterna till legal jakt innebär" (ledare i Svensk Jakt nr 4/95). Det är dessa rörande omsorger om lodjuren som alltså inte skall förväxlas med samernas krav. För samerna gäller det deras försörjning. För svenska jägareförbundets medlemmar gäller det hobby och rekreation. Jag kan mycket väl förstå att det är spännande och intressant att jaga lodjur i månsken på skidor, skulle inte ha något emot det om vi levde i exempelvis Ryssland, men det hör inte hit.
Det blir nu jordbruksminister Margareta Winberg som får hantera den här heta potatisen. Svenska jägareförbundet är en stark påtryckargrupp, representerar närmare 200 000 medlemmar. Deras argument blir ett svenskt standardkör i rättvisespåret: skall samerna ha särskilda privilegier, är det demokrati?
Svaret är rimligtvis ja. Eller hur Margareta Winberg? Lycka till, som Per Ahlmark sa.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95

---