F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
    m e d o r d o c h i n g a v i s o r

    © Jan Guillou logotyp

    Polisens vinklade arbetsbörda

    "Om polis och åklagare emellertid hade skött alla fall av misstänkt olaga diskriminering med samma allvar som man skött ungefär lika många utredningar där flyktingbarn misstänks för snatteri (och där familjen kan utvisas om man får fram en fällande dom) så hade inte ett, utan hundra åtal väckts mot våra dörrvakter."

    Åklagarmyndigheten i Stockholm har, inte helt oväntat, lagt ner förundersökningen mot en restaurang Grand Garbo där personalen misstänktes för brottet olaga diskriminering.
    Det gamla vanliga alltså: dörrvakten vägrar att släppa in svartskallar men släpper in vita svenskar.
    Bevisläget kunde dock i förstone te sig ovanligt bra. En av de vägrade svartskallarna var riksdagsman Juan Fonseca (s) och brottet spelades in av TV-programmet Reportrarna. Juan Fonseca och två försökspersoner, som saken bjuder nyktra och välklädda, vägrades inträde och därefter kunde de vita TV-reportrarna, som aldrig tidigare besökt etablissemanget, utan svårighet ta sig in. Åklagarsidan har alltså fem vittnen, varav en riksdagsman och två reportrar och alla dessa vittnen var, eftersom man gjorde ett jobb, spiknyktra och förloppet finns med i ljud och bild. Klart som korvspad, kan tyckas.
    Men det tyckte alltså inte åklagarmyndigheten i Stockholm som nu låtit de misstänkta dörrvakterna löpa. Det är förstås en intressant fråga varför åklagarna bedömde sina möjligheter så pessimistiskt att man inte ens ansåg det mödan värt att lägga fram bevisningen för domstols prövning.

    Rent formellt skall åklagare inte släpa upp mål i domstol om de inte tror sig ha en hygglig chans att vinna målet. Men med förloppet inspelat på video och flera trovärdiga vittnen, skulle inte det gå?
    Rent statistiskt är svaret nej. Problemet har faktiskt undersökts en gång av riksåklagarämbetet. Bakgrunden var att det under perioden 1992-94 anmäldes omkring 100 fall av just denna typ av olaga diskriminering i Stockholm, Göteborg och Malmö. Av dessa hundra fall drevs ett till domstol.
    Och det var inte vilket fall som helst. Den här gången var det Rapport som hade gjort samma reportage som Reportrarna, där Juan Fonseca medverkade.
    Rapport hade handplockat några särdeles propra svartskallar och experimenterat på inte mindre än sju krogar i Stockholm. Svartskallarna nekades på var krog. Och Rapports vita medarbetare kunde därefter gå in utan besvär. Allt filmades, med dörrvakternas öppenhjärtiga förklaringar och allt.
    Åklageriet valde ut ett av dessa fall, drev det till domstol och förlorade (yrkesdomaren ville fälla krogen, de politiskt tillsatta nämndemännen friade).

    Men vad med alla de andra fallen under den här perioden? Tja, åklagarna hade löst problemet på så vis, att de låtit utredningarna ligga och ruttna tills tiden för preskription överskreds, varvid de kunde läggas ned. Riksåklagaren var missnöjd med det förfaringssättet och krävde bot och bättring. Den stockholmsåklagare som lagt ner flest fall hade hänvisat till "tidsbrist" och att han "prioriterat andra arbetsuppgifter" vilket på ren svenska betyder att han sket i brottet olaga diskriminering. Riksåklagaren harklade sig över detta ofog.
    Det skulle alltså bli bot och bättring från åklagarsidan.
    Men nu ånyo ett nedlagt mål där bevisningen förefaller tämligen lysande.
    Nja, inte helt. Den polisutredning som åklagarna nu hade att stödja sig på kan inte kallas intellektuellt briljant. Den utredande polisinspektören lyckades släpa in fel dörrvakt som misstänkt, varför målet fick läggas ner så fort Juan Fonseca i rättssalen konfronterades med den oskyldige.
    Tidigare var det alltså, enligt riksåklagaren, åklagarna själva som saboterade rättvisan. Nu är det, åtminstone i det här fallet, den utredande polisen, av ointresse eller bristande begåvning.
    Om polis och åklagare emellertid hade skött alla fall av misstänkt olaga diskriminering med samma allvar som man skött ungefär lika många utredningar där flyktingbarn misstänks för snatteri (och där familjen kan utvisas om man får fram en fällande dom) så hade inte ett, utan hundra åtal väckts mot våra dörrvakter.
    Jag menar inte att polis och åklagare skall strunta i att utreda snatteri om brottet anmälts och bevisningen håller. Däremot förefaller det mej som ett billigt krav att polis och åklagare skall utreda det allvarliga brottet olaga diskriminering med samma fermitet och framgång som man utreder snatteri.
    Ingen enda polis eller åklagare skulle kunna säga emot mej på den punkten. Alla måste de nämligen åtminstone muntligen bekänna sig till principen likhet inför lagen. Men deras facit under de senaste fem åren framstår som ett rent hån mot alla principer och mot vår demokrati.
    I just fallet Juan Fonseca tror jag nog att vi får höra mer. Det blir enskilt åtal, debatt och skriverier och Europadomstol och hela faderullan. Och i bästa fall en liten professionell skärpning hos polis och åklagare.

    BILD: Jan Guillou


    Författarens hemsidaTEXTBILD: Beställ hos FiBs bokklubb


    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
    i n t e r n e t u t g å v a n