När Ingvar Carlsson och Leif Blomberg i början av året satsade all sin prestige, och många människor all sin förlorade heder, på att till varje pris och oavsett uppståndelsen i massmedier och demonstrerande barn, få de två svensk-kurdiska familjerna Sincari deporterade så var det politik. Medveten politik. Man skulle statuera exempel.
Invandrarverket var snabbt på hugget för att följa upp det statuerade exemplet. Det hade ju bland annat hetat att barnen i Åsele skulle deporteras till främmande land därför att deras föräldrar "ljugit", liksom landets statsminister och den nya chefen för invandrarverket.
Ljugande föräldrar hade blivit ny utkastargrund. Det var det exempel Leif Blomberg och Ingvar Carlsson statuerat.
Invandrarverket startade således en undersökning om andra flyktingar kunde kastas ut på liknande grunder, det vill säga om man genom fingranskning av gamla dokument kunde hitta nya exempel på lögn.
Svenska Dagbladet har nu, såvitt jag kan se som enda tidning, följt upp den där kampanjens resultat. Främst genom angiverier från andra flyktingar har invandrarverket fått underlag att granska 658 ärenden. Resultatet är patetiskt. 40 familjer och 15 individer har fått sina uppehållstillstånd indragna och riskerar nu att slängas ut. 48 personer har beslagits med smålögn men kan av olika skäl ändå inte kastas ut. 34 personer har fått sina uppgifter korrigerade och i 71 fall av påstådd lögn har invandrarverket "inte kunnat bevisa att flyktingarnas uppgifter är falska" (det är en formulering som uttrycker en juridisk logik som bara kan gälla svartskallar, ty bara svartskallar kan vara skyldiga utan att det kan bevisas; skinnskallar är i motsvarande läge blott oskyldiga).

Låt oss säga att den kampanj som Ingvar Carlsson och Leif Blomberg inledde i Åsele till slut resulterar i att Sverige kan göra sig av med 65 svartskallar. Kostnaden per utkastad understiger då knappast 100.000 kronor per skalle.
I en tid då lönsamhet sägs vara evangelium är detta myndigheternas och regeringens beteende aningen svårt att förstå.
Det är som när den borgerliga regeringen anslog 100 miljoner extra kronor till den svenska polisen för att uppspåra människor som borde kastas ut. Det var inte så långt kvar till det socialdemokratiska maktövertagandet då. Men när den socialdemokratiska regimen tillträdde så anslog också den 100 miljoner extra för detta säregna polisiära ändamål.
Låt oss generöst beräkna att dessa 200 miljoner har resulterat i att några hundra svartskallar har kunnat kastas ut.
Den etniska rensningen är alltså utomordentligt olönsam, det är lätt att se. Hur mycket bättre skulle inte denna kvartsmiljard som under senare år lagts på att reducera antalet brunögda och svarthåriga människor i Sverige ha kunnat användas. Vad skulle en kvarts miljard ha betytt i satsningen på den enorma arbetslösheten bland exempelvis iranier? Eller om man lagt dessa stora pengar på stödundervisning i svenska?

Faktum är ju att det finns en halv miljon svartskallar i Sverige som inte kan kastas ut. Jag talar inte om "invandrare" eftersom en miljon "invandrare" är vita, har rätt att ljuga och över huvud taget inte är aktuella för deportation eller raslagstiftning eller andra specialåtgärder i programmet för etnisk rensning.
Eftersom en halv miljon landsmän och blivande landsmän, trots att de tillhör den kategori som Leif Blomberg bekämpar, inte någonsin kan kastas ut så är en slutsats kristallklar:
Det är inte bara oekonomiskt att lägga en kvarts miljard på att kasta ut några hundra oönskade. Det är värre än så. Det är nämligen antingen en ren dumhet, ack att så väl vore, eller ett politiskt program.
Rent demografiskt är den etniska rensningen löjeväckande ineffektiv. Den etniska sammansättningen av det svenska folket kan inte påverkas ens med en decimal med aldrig så stora byråkratiska ansträngningar för att få ut några till ur landet.

Det finns bara en enda sak som denna långsiktiga, konsekventa och benhårda ansträngning med pengar, polisiära resurser och byråkrater och angivare, kan åstadkomma.
Och det är förvissningen om att kampen mot svartskallarna är oerhört viktig, att varje utkastad svartskalle är värd uppemot en miljon i reda pengar och mycken svett och möda. Det är det enda sakliga resultatet av deras svartskallepolitik.
Då inställer sig en politisk fråga som jag ställt ett antal gånger utan att någonsin få svar. Det är en mycket enkel fråga: varför?

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/96

---