F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3-4/96

Antag att narkotikapoliserna i Stockholm en vacker dag sände ut pressmeddelande med innebörden att de visste precis vilka ligor i staden som just nu höll störst lager av heroin och kokain.
Antag vidare att ansvariga polismän passade på att framträda i olika intervjuer där de berättade vilka misstänkta som var särskilt misstänkta och hur mycket knark de misstänkta förvarade hemma. Och antag slutligen att polisens förklaring till detta beteende visade sig vara att man ville ha in tips från allmänheten och därför nu valt massmediapresentation som metod.
De poliser som kommit på denna okonventionella metod i brottsbekämpningen skulle snabbt och med rätta kölhalas i alla medier. Förslag skulle resas inte bara om att poliser som uppträdde som kompletta idioter snabbt skulle sparkas, utan möjligen också att de borde sinnesundersökas.
Varför springa ut och varna narkotikaförbrytarna och därmed slå undan benen på sitt spaningsarbete? Hade polischeferna fått betalt från knarkmaffian för att sabotera polisarbetet? Eller hade man bara av ren dumhet saboterat polisarbetet?
Antingen får ju polisen uppspåra och gripa grova förbrytare. Eller också får polisen vara vänlig och hålla käften. Vi betalar icke polisen för att förstöra sitt eget arbete.
Nå, detta har ju inte hänt. Väl?
Jodå. Men inte just när det gäller knarkbrott. Jag har bara av pedagogiska skäl tillåtit mig den jämförelsen.

För det som hände i förra veckan var att den polis som har till huvuduppgift att övervaka och bekämpa invandrare, SÄPO alltså, gick ut i olika medier och berättade att av de pengar som årligen samlas in i Sverige till den kurdiska befrielsekampen, enligt SÄPO:s presstalesmän 5-7 miljoner kronor, så kom en stor del av pengarna från brott, närmast utpressning och olaga hot.
Det är ingen omöjlig teori. För tänk er pizzerian i grannkvarteret där de två bröderna som äger och sköter stället är kurder från Turkiet. En kväll kommer det några typer som säger sig representera den kurdiska befrielseorganisationen PKK. De har insamlingsbössor med sig. De föreslår ett bidrag.
I den här situationen finns många möjligheter. De två pizzabakande bröderna ställer genast upp därför att de tycker att det är ett riktigt sätt att sköta solidariteten med hemlandet, eller de ställer upp i alla fall för att de har dåligt samvete för att de inte gjort det tidigare, även om just PKK inte är deras politiska melodi, eller de ställer upp för att undvika bråk, eller de ställer upp därför att insamlarna inte tycks ta nej för ett svar eller de ställer upp för att de hotas. Det finns många möjligheter.
Om polisen misstänker att det förekommer utpressning och man till och med har namn och adress på de misstänkta utpressarna, så är det polisens förbannade skyldighet att knega på tills man har bevis och kan överlämna förbrytarna till polis och åklagare. Precis som polisen bör bete sig vid misstanke om grova narkotikabrott.
Men vad polisen inte har betalt av oss andra för att göra är att springa ut i medierna och babbla om saken så att man förstör sina framtida utredningsmöjligheter. Detta är så självklart att det knappt kan bli föremål för diskussion på polishögskolans grundkurs 1.

Så varför betedde sig nu den del av poliskåren som ansvarar för jakt på utlänningar på detta sensationellt korkade sätt? Därför att man inte begrep det ur spaningssynpunkt något otaktiska i sitt beteende? Nej, det är väl ändå uteslutet.
Då finns tyvärr bara ett svar. Man betedde sig så till synes korkat därför att de misstänkta är utlänningar.
Då behövs nämligen inte bevis mot dem, då kan våra raslagar träda i funktion. Inom kort kan de misstänkta frihetsberövas och ställas inför den form av skenrättegång som raslagstiftningen föreskriver (där bevisen kan vara hemliga och således omöjliga att värja sig mot). Historien är ju redan väl förberedd i medierna, som nu får bekräftelse på riktigheten i det man rapporterade förra gången. De misstänkta kan oskadliggöras utan att den svenska rättvisan behöver besvära sig med sådant som gäller vita svenskar: rättssäkerhet, rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad, rätten till advokat och annat som är i vägen för polisarbetet.

De kurdiska insamlarna kan ha begått brott. De kan vara oskyldiga. Men det spelar snart ingen roll för avsikten med mediautspelet kan inte ha varit någon annan än att bereda den publicistiska vägen fram till gripandet.
När dessa penninginsamlare grips så får vi andra inte veta om det fanns bevis - annat än indirekt. Ty finns det bevis mot utlänningar döms de som alla andra. De här specialmetoderna med presspropaganda och raslagar kommer bara till användning om de misstänkta är oskyldiga.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3-4/96

---