När det är presidentval i USA skeppas en stor del av den svenska journalistsocieteten över Atlanten för att under någon månads tid jubla ikapp över världens tjusigaste demokrati.
Så är det alltid. Just den här gången råkade ceremonierna dock sammanfalla med en inhemsk kampanj för att Sverige skall gå med i NATO (folkpartiet är helt för den saken, moderaterna nästan helt för och socialdemokraterna till hälften för). Därför några enkla små påpekanden om den amerikanska demokratin:
Kampen om den politiska makten står mellan två högerpartier. De är i huvudsak överens om allt. Nyansskillnaderna återfinns i detaljer som exempelvis hur mycket skatterna bör sänkas för de rika och hur mycket man ska dra in på socialbidrag till de fattiga.
De två presidentkandidaterna är vita, kristna medelålders män, något annat är otänkbart, och representerar som typ kanske en procent av befolkningen. Följaktligen brukar närmare hälften av befolkningen strunta i att rösta (de fattiga, de svarta). Det är som om vi i Sverige hade att välja mellan Bert Karlsson och Ian Wachtmeister och allt annat vore förbjudet.
Den av de två kandidaterna vinner som har organiserat mest sponsorpengar, som kommer från de starkaste ekonomiska institutionerna i landet, främst de stora företagen. Det behövs någon miljard för att vinna. Det beror på att politiken i huvudsak utkämpas i TV-reklamen och TV-reklamen är dyr. De som betalat för en president vill ha något för pengarna, exempelvis lägre företagsbeskattning. Vilket de får. Annars skulle de ju inte hosta upp nästa gång.
Kampen om den högsta politiska makten i USA har alltså inte med demokrati utan med pengar och ras att göra.
Också inom rättssystemet är faktorerna ras och pengar avgörande. I USA förekommer som bekant dödsstraff i betydande omfattning, något som besökande svenska statsministrar aldrig uppmanas att kritisera när de får avskedsklappar på axeln av svenska tidningars ledarsidor. Dödsstraffet i USA är nämligen lite pinsamt, eftersom det tillämpas mot de etniska minoriteterna i första hand. En svart man som dödar en vit person döms nästan alltid till döden. En vit man som dödar en svart person döms knappast någonsin till döden.

Det kända undantaget är fotbollsspelaren med mera O.J. Simpson, som trots överväldigande bevisning att han var skyldig till dubbelmord kunde fria sig genom att köpa advokattjänster för ett par hundra miljoner. Hans koppel stjärnadvokater lyckades dra ut på rättegången till oändlighet och vinna genom utmattning. När en fattig svart man döms till döden kan rättegången vara överstökad på två dagar.
I USA är alltså rättvisan inte bara rasistisk. Den är dessutom till salu.
I USA betraktas det som en oförytterlig mänsklig rättighet att beväpna sig, vilket bland annat leder till att det mördas mellan fem och tio gånger så många människor där som någon annanstans.
Denna traditionella blodtörstighet återspeglas också i landets utrikespolitik, som baseras på militär styrka. Då och då invaderar man ett annat land med hänvisning till att amerikanska intressen kräver det.
Jag vill inte förneka att det faktiskt också finns tjusigheter i USA, vacker natur och trevliga intellektuella i Harvard och så där. Men just nu är de barbariska sidorna av detta land mer väsentliga.

Eftersom halva det svenska politiska etablissemanget vill ha in oss i NATO, som är en USA-ledd militär organisation från början skapad för att bekämpa Sovjetunionen och försvara USA:s militära och ekonomiska intressen i världen.
President Bill Clinton, som vann presidentvalet, har förklarat USA vara "världens enda oumbärliga nation". Just det, vi andra 300 nationer kan sjunka i havet utan att det gör någonting.
När jag röstade för att Sverige skulle gå med i EU så var faktiskt ett av mina starkaste motiv att Sverige skulle gå med i Europa istället för NATO. Jag börjar alltså känna mig lite torsk nu när harpatonerna om NATO-medlemskap hörs från alla håll. Och litet misstänksam som jag kan bli ibland när jag känner mig lurad får jag för mig att de barnsligt onyanserade hyllningarna till "världens ledande demokrati", som just nu strömmar till från alla håll, är till för att bereda väg för NATO-medlemskapet.
Men tanken med att gå med i EU var väl ändå inte att vi skulle bli ett litet umbärligt lydrike till USA? I EU:s två viktigaste länder, Tyskland och Frankrike, är ju idén den rakt motsatta. EU vill definitivt inte lyda under USA.
Så varför denna svenska iver att göra oss till umbärlig vasallstat till vår tids mest brutala och nationalistiska stormakt?

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  12/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---