F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11/96
m e d  o r d  o c h  i n g a  v i s o r

Hemkommen från mycket fjärran bergstrakter fann jag nyligen att kollektivt vansinne utbrutit i mitt hemland. Åtminstone bland mina kolleger journalisterna. De sysslade intensivt med en samling rykten och bisarra teorier som döpts till Sydafrikaspåret.
Något "spår" är detta lika lite som polisspåret. Spår betyder att man har något konkret att följa, exempelvis blodspår. Spån är däremot vad det rör sig om, påhitt och kul gissningar.
Redan på flygplatsen i Frankfurt, Europas Krylbo, träffade jag den första kollegan som dragits in i hanteringen. Denne reporter, en av våra bästa, erkände att han just kom hem från Sydafrika-spårande. När jag förvånat frågade varför licenspengar skulle slängas iväg på sånt slog han uppgivet ut med armarna och sa något om att det var omöjligt att stå emot. Alla redaktioner var tvungna att sjunga med, hur korkat det än var. Förresten skulle jag ju se med egna ögon om några timmar hemma i Sverige.

Sen dess har Sydafrikaspånandet hållit på i två veckor. Med oförminskad styrka. Jag har förhört mig med några redaktioner för att förstå hur det gick till och i korthet skulle förklaringen vara ungefär följande. De något mossbelupna Sydafrika-teorierna om mordet på Olof Palme hade flutit upp igen därför att någon skurk inom den gamla sydafrikanska polisen hade sagt något, nästan, i ett förhör. Stora rubriker följde. Ölvebro och Danielsson suckade trött åt journalisternas tjatighet. Ölvebro och Danielsson kallades då till uppsträckning hos justitieminister Laila Freivalds. Ölvebro och Danielsson infann sig därefter snabbt, rakade och uppklädda, inför den församlade massmediakåren och såg allvarligt på uppgifterna. Tidningarnas ledarsidor krävde att de skulle resa till Sydafrika. De reste till Sydafrika och sen dess har det pågått.

Att Laila Freivalds tycker att Sydafrikaspånet är bra kan jag förstå. Liksom att Pierre Schori nickar begrundande åt saken, liksom att utrikesminister Lena Hjelm-Wallén också låtsas ta spånet på största allvar.
Inget spån är så politiskt gynnsamt för socialdemokraterna som detta spån. Ty om Olof Palme mördades av den sydafrikanska regimen på apartheid-tiden så är han en stor man som dog en vacker död. Och omvänt: ifall han dödades av Christer Pettersson så är han inte en stor man och dog en solkig död.
Sydafrikaspånet är alltså lika oemotståndligt för socialdemokratiska politiker som polisspåret är oemotståndligt för överhettade hjärnor inom före detta massmediavänstern.
Idealiskt för båda parter vore förstås om man kunde kombinera de två teorierna och på något sätt enas om sanningen. En av de mer bisarra privatspanarna har redan med hjälp av egentillverkade pusselbitar visat i TV hur svenska nazistiska polismän i kombination med den sydafrikanska regimen tillsammans mördade Olof Palme. Kjell Olof Feldt har i Dagens Nyheter förklarat att polisspåret nu blivit ännu bättre sen det kopplats ihop med Sydafrika.

Det där med "spår" är faktiskt en uppfinning av Hans Holmér. Det var han som införde detta nya begrepp i vårt språk. Han hade ju uppfunnit "kurdspåret" genom att redan de första arbetstimmarna, i bil på väg mot Stockholm, "tänka ut" hur det låg till. Sen dess har det runnit mycket vatten under bron och många har "tänkt ut" hur det ligger till. Utom polisen, som inte kan arbeta med gissningar, spekulationer och politiskt önsketänkande som bas. Det är därför polisen får utstå så mycket hån från dem som tänkt åt polisen.

På svenska språket har jag bara stött på en tidningsartikel som sagt stopp och belägg. Det var Helsingfors-tidningen Hufvudstadsbladet som, ungefär, påpekade att blott svenskar, rikssvenskar alltså, kan vara så självupptaget korkade att de suggererar sig att tro att den sydafrikanska gangsterregimen, som på sin tid bekämpades av såväl FN som av jordens flesta länder, skulle ha kommit fram till att den kände danske politikern Oskar Palme ensam utgjorde det enda dödliga hotet mot det sydafrikanska systemet och att det därför var en desperat nödvändighet att röja just honom ur vägen. Även med hänsyn till de fruktansvärda konsekvenser man skulle drabbas av vid ett avslöjande. Oskar Palme, eller om det var Olof han hette, måste dö till varje pris. Annars hotade omedelbar demokrati i hela södra Afrika.
Anhängarna av Sydafrikaspånet måste faktiskt tro så. Om det ska hänga ihop. Men det är det ingen av dem som gör, i vart fall inte journalister och politiker (enstaka privatspanare undantagna, de kan ju tro vad som helst). Sydafrikaspånet är alltså bara en bisarr teori. Men en politiskt lämplig teori. Inget annat.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---