Under Olof Palmes tid som statsminister deltog Sverige på USA:s sida i kriget mot Vietnam. Jag har visserligen avtjänat fängelsestraff för det påståendet tidigare, men numera bedömer jag av flera skäl risken som liten. I den officiella svenska historieskrivningen ser saken förstås något annorlunda ut. Olof Palme gjorde drastiska uttalanden om USA:s julbombningar över Hanoi 1972. USA:s president Richard Nixon blev förbannad och utlöste en flerårig diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Det fick Sverige tåla, Olof Palme hade ju i alla fall talat i linje med en stark svensk opinion.
Opinionen mot USA:s krig i Vietnam hade skapats på gatorna av FNL-demonstranter, de människor som då kallades långhåriga saker och i dag kallas galningar och maoister. Men Vietnamdemonstrationerna samlade många människor, 10 000-tals marscherade en gång i veckan på Stockholms gator. De etablerade partierna begick misstaget att ställa upp på USA:s sida i folkmordet och fick därför se sina ungdomsförbund praktiskt taget avfolkade på allt utom falska namn, namn på döda personer och namn på katter och hundar som behövdes för att skramla ihop till de statliga bidragen. Därför förändrades den socialdemokratiska politiken och genom en till en början mild kritik av USA:s krig hamnade Sverige i en viss särställning i västvärlden. Vi var först med att upprätta en ambassad i den nordvietnamesiska huvudstaden Hanoi.

Det är nu dubbelspelet börjar. Vår ambassad var en spioncentral och uppgifter om vietnamesiska krigsplaner, trupprörelser, försörjningsproblem, transporter och motståndsvilja strömmade från den svenska ambassaden via den svenska underrättelsetjänsten till den amerikanska underrättelsetjänsten. Sverige deltog alltså i kriget i det tysta. I det offentliga höll Olof Palme indignerade och tjusiga tal.
Till dags dato har de enda beläggen för denna historieskrivning varit några artiklar i Folket i Bild/Kulturfront från 1973-75. Dels fanns uppgifterna i de artiklar som ledde till fängelsestraff för mig och Peter Bratt. Dels fick jag, som överklagade den första fängelsedomen, möjlighet att i hovrätten förhöra dåvarande överbefälhavaren Stig Synnergren. Han måste, till sin förtrytelse, tala under ed. Dock bekräftade han att svensk underrättelsetjänst utlämnade uppgifter om Vietnam till USA. Senare stal jag en sida ur förhörsprotokollet och publicerade Stig Synnergrens bekräftelse av Vietnamspionaget. Det ledde till att regeringen gav JK i uppdrag att undersöka om Folket i Bild/Kulturfront hade publicerat citat ur ett hemligt protokoll och därför borde tryckfrihetsåtalas. JK kom fram till att tidningen mycket riktigt publicerat delar av hemligt material men att den inte borde tryckfrihetsåtalas. Det var nämligen olämpligt. I tryckfrihetsmål har sanningsprövningen av förgripliga påståenden stor betydelse, en process mot tidningen skulle ha skapat publicitet. Som nu var återgavs hela saken bara med en enspaltig notis i Dagens Nyheter.
Men härförleden gav förre karriärdiplomaten Leif Leifland ut en bok - Frostens år - om USA:s diplomatiska utfrysning av Sverige - och där framgår att utrikesminister Sven Andersson - försvarsminister under IB-affären - i egen hög person delgett amerikansk diplomatisk personal svenska underrättelseinformationer om nordvietnamesisk militär aktivitet. Vid minst två tillfällen. I amerikanska dokument fick Sven Andersson beröm för sin "trovärdighet".
Om Sven Andersson inte hade Olof Palmes uttryckliga tillstånd att lämna ut spioneriuppgifter till USA så gjorde han sig själv skyldig till brott. Hade han Olof Palmes tillstånd så var det helt okej, i laglig mening.
De källor ambassadör Leif Leifland åberopar är amerikanska statliga dokument.
En enda tidning, Svenska Dagbladet, har (30 juli) uppmärksammat dessa nya belägg för det svenska politiska dubbelspelet under Vietnamkriget. Och mer lär det väl inte bli. Oavsett om källan är Folket i Bild/Kulturfront eller State Department så är denna svenska historia olämplig historia.

Det påminner om det där med tvångssteriliseringarna. På 1970-talet skrev Folket i Bild/Kulturfront, på 1980-talet kördes saken ett varv i Rekordmagazinet i TV 2, på 1990-talet drogs ett par rejäla varv i Sveriges Radio P 1 och i Aftonbladet. Utan att debatt uppstod.
Men nu 1997 upprepades alltsammans på Dagens Nyheters kultursida av en notorisk sossehatare som menade att det är typiskt sossar att sterilisera folk och att man bör passa sig hur man röstar nästa höst.
Då blev det ett jävla liv och svensk historia. Frågan är vad denne sossehatare kan göra åt Vietnamspioneriet.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---