Det har varit gott om små och stora politiker i skandalsvängen det senaste halvåret. Det har varit mycket underhållande att exempelvis höra hur den där av vissa svenskar så välfrekventerade porrklubben i Bryssel inte alls tycks ha verkat som porrklubb. Det var så rökigt. Den omständigheten att servitriserna var nakna påverkade ju inte svensk politikers behov av mat osv. Sånt är kul att höra.
Och det kommer mera. Ty en sak tycks alla de skandaler som nu rullar på från norr till söder ha gemensamt. De är några år gamla. För just nu håller våra politiker nog rätt hårt i sina plastkort. Vågen av plastkortsjournalistik som sveper över landet är möjligen Mona Sahlins fel. Eller, beroende på hur man ser det, Göran Perssons fel.
För den insider inom socialdemokratin som försåg en av Expressens mer illustra skandalreportrar med tipset om Mona Sahlins Eurocard-notor ville inte ha henne som statsminister. Det ville inte Göran Persson heller, eftersom han själv ville bli statsminister, fast han ljög om den saken.
Men hade Göran Persson skyndat till systers hjälp och fått med sig den inre socialdemokratiska maktkretsen så hade Mona Sahlin klarat affären med blotta förskräckelsen och sen kunnat krönas som planerat. Men det ville ju som vi nu vet inte Göran Persson.
Denna interna socialdemokratiska strid om makten kom dock att se ut som ett strålande exempel på journalistisk makt. Plastkortsjournalistiken blev genast högsta mode, denna journalistiska variant som ju till synes hade fällt en blivande statsminister. Och följaktligen störtdök nu journalister från Luleå till Ystad ner i den offentliga byråkratins offentliga handlingar och letade krognotor och reseräkningar och så gick det som det gick. Det tar inte slut med Sigvard Marjasin. Det kommer mera.
En och annan högtidstalare, statsvetare eller professor i journalistik framträder nu som väntat med långa funderingar om journalistikens makt. Någon funderar att det är tjusigt att vi journalister har så stor makt. Någon funderar över det bekymmersamma för demokratin att vi har så stor makt.

Därför är det läge att bromsa upp lite, besinna sig och försöka förstå vad vi faktiskt har fått vara med om sen Göran Persson tog makten från Mona Sahlin.
Vi har, skulle jag uppskatta mellan tummen och pekfingret, fått se ett tjugotal män i offentlig anställning gå på öronen. Delvis har detta, som sagt, haft stort underhållningsvärde.
Detta är dock inte särskilt omvälvande för nationen. Om vi utgår ifrån att det tjog små och stora politiker som torskat var en del av en hel plastkortskultur, formad på 80-talet, så är det bra många tusen plastkortsfigurer som klarat sig. Det är sådana som arbetar inom statliga förvaltningar där man bolagiserat för att undvika offentlig insyn, Posten till exempel. Och det är förstås alla små och stora räknenissar som verkar inom den privata sektorn och därmed är skyddade från journalistiskt studium av var vildsvinsjakt som "representation".
Ur ett sådant perspektiv blir det alltså tvärtom. Journalistmakten kunde bara tillämpas mot ett ytterst litet fåtal män - det handlar ju nästan uteslutande om just män. Journalistmakten är i mycket en fiktion.

Det är nämligen så att vi journalister inte "gräver" så förbannat mycket på egen hand som romantiken gör gällande. Vi får tips. Vi får tips från personer som tipsar om andra personer som de tycker illa om. Det är det vanliga.
Detta tipsbeteende är dock mycket ovanligt inom den privata sektorn. En medarbetare till vårt välkända etnologiska geni Peter Wallenberg skulle sannolikt hellre dö än att han vände sig till Expressen med pinsamma detaljer om chefens skattedribbel, hans syn på kvinnor och negrer, eller vad som nu kunde bli intressant. Så från den sfären har man mycket litet att frukta från "undersökande journalistik" som är den heroiska formeln för mottagande av bra tips.
Ännu ett påpekande för att om möjligt reducera tilltron till denna påstådda journalistmakt: Ulf Dahlsten. Han är som en gås. Allt rinner av honom.

Genom att sparka 20.000 människor har han dramatiskt försämrat vår postservice. Brev kommer, som vi alla har kunnat iaktta, inte längre fram i Sverige. Men genom att sparka så många har han minskat kostnaderna och därför får han och de andra cheferna "bonus". Men inte ens nakendansavslöjanden biter på denne fasanjägare. Sigvard Marjasins eventuella skurkaktighet vore bagateller jämfört med Ulf Dahlstens härjningar. Skillnaden mellan de två är att Dahlsten har högt beskydd, det har inte Marjasin. Så vadå journalistmakt?

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---