F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
m e d o r d o c h i n g a v i s o r
Jan Guillou välkomnas ut från fängelset efter att ha suttit av IB-straffetFoto: Per Björn
Undersökningskommission?
Moderaterna har bollen
Nu är han rättschef och undersekreterare i FN. Hans bedragarkumpan Klas Bergenstrand blev också befordrad, han är i dag riksåklagare.«När den åsiktsregistrerade snickaren Torsten Leander förde sitt fall till Europadomstolen förlorade han målet med röstsiffrorna 4-3. Saken gällde hans eventuella rätt att ta del av SÄPO:s registrerade uppgifter om honom, de uppgifter som gjort att han fick sparken från sitt jobb, och om han därmed skulle få rätt att värja sig mot uppgifterna.
Han förlorade därför att den svenska statens representanter i domstolen ljög och bedrog. Dåvarande rättschefen i justitiedepartementet Hans Corell och hans assistent, dåvarande departementsrådet Klas Bergenstrand, ljög rakt upp och ned på flera punkter: de förnekade att cirka 185.000 jobb i Sverige omfattades av SÄPO-kontroll och de förnekade att kontroller genomfördes i cirka 100.000 fall årligen, de menade att sådana siffror inte var "ens i närheten". Sanningen var att siffrorna var i underkant.Rättschefen Hans Corell ljög också om arten av de uppgifter som fanns registrerade om Torsten Leander. Han visste vad vi vet i dag, att det handlade om att vara medlem i olämplig politisk förening, att ha sålt Vietnambulletinen och att ha haft sin bil parkerad utanför en Folket i Bild/Kulturfronts årsstämma. Men han ljög om innehållet. Han sa att uppgifterna gällde sådant som "terroristgäng och likställda", spionage och olovlig underrättelseverksamhet. Och han försäkrade, lögnaktigt eftersom han själv läst Leanders akt, att åsiktsregistrering inte förekom i Sverige.
Rättschefen Hans Corell uppträdde också bedrägligt och ärelöst. Inför domstolens ledamöter ville han "inledningsvis påpeka att mannen framför er bor alldeles i närheten av den plats där en sovjetisk ubåt nyligen gick på grund" (Karlskrona, nämligen).Det påpekandet är inte lögn. Men det är bedrägligt och djupt oärligt, eftersom påpekandet, i kombination med antydningar om spioneri och terrorism, av domstolens ledamöter bara kan tolkas som en vink om att den hemliga akten beskrev Leander som misstänkt rysk spion.Jag hörde Hans Corell försöka förklara sitt bedrägliga beteende i radions P1. Han sa att han ju bara var ombud för svenska staten. Som vilken brännvinsadvokat som helst alltså, som bara försöker vinna sitt mål med vilka knep som helst.
Det gick bra för den lojale lögnaren. Han vart befordrad, han. Nu är han rättschef och undergeneralsekreterare i FN. Hans bedragarkumpan Klas Bergenstrand blev också befordrad, han är i dag riksåklagare.Deras uppgift var att till varje pris rädda det svenska systemet med åsiktsregistrering och de lyckades och belönades.Systemet med åsiktsregistrering är en intressant del av vår svenska moderna historia. Gång på gång har enskilda fall liknande Torsten Leander avslöjats och alltid har politiker och ämbetsmän ljugit.Så nu är alltså frågan om denna del av vår nations historia tillhör oss eller om den för alltid måste förbli hemlig. Socialdemokraterna är för evig hemligstämpel, eftersom heliga gestalter i partiets historia har ett betydande ansvar för vad som skedde, sådana som Tage Erlander och Olof Palme. Därför vill inte vår justitieminister Laila Freivalds att denna del av vår historia ska klargöras.Moderaternas motiv till att motsätta sig en undersökningskommission är mer svårbegripliga. Förmodligen rör det sig bara om en gammal högerreflex, att SÄPO alltid är bra och i vart fall på moderaternas sida och därför icke bör besväras.Men om moderaterna nu ger vika för en framväxande opinion så blir det alltså en sanningssökande kommission (alternativet är nya skandaler, år ut och år in).Figurer som Hans Corell och Klas Bergenstrand, våra höga juridiska ämbetsmän, är som synes diskvalificerade från att söka sanning.I Norge, där ledamöterna i Stortinget till slut tröttnade på dessa eviga avslöjanden, löste man mycket enkelt problemet med sanningen: för det första inga Hans Corell i kommissionen, för det andra lag på att alla som hördes av kommissionen måste tala sanning under ed, för det tredje beslut på att ingen "tystnadsplikt" gällde inför kommissionen. Därefter tvättades hela byken. Hela detta intressanta och sorglustiga kapitel i Norges historia är nu känt. De norska socialdemokraterna led förstås av vad som kom fram, men nu är de av med pinan.
Frågan för svenskt vidkommande är alltså om vi ska följa det norska exemplet. Eller om vi ska dras med nya skandaler år ut och år in medan Laila Freivalds försäkrar att ingenting behöver utredas.Bollen ligger faktiskt hos moderaterna. Om moderaterna ansluter sig till kravet från kristdemokraterna, vänstern, folkpartiet, miljöpartiet och centern på att utreda sanningen så blir det så. Ett intressant litet problem för Carl Bildt.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
