F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

å Barnhusgatan 4 två trappor upp i styrelserummet till vänster sitter Grafiska kulturkommittén och sammanträder. Utanför, bara ett stenkast därifrån, pågår julhandelshysterin som värst. Folk roffar i kläder, julpryttlar av alla de slag, mat, läsk, sprit och inslagspapper går åt som smör en molnfri dag i Sahara.
Det är fredag.
Men här där kulturkommittén sammanträder är stämmningen uppsluppen men avstressad. När ordförande Lars Isaksson kommer instormande med ett frejdigt leende en knapp akademisk kvart för sent, hälsar han deltagarna med ett: Hoppas att alla har tagit sig tid att sitta ett tag, så att vi inte stressar igenom mötet. Det är glatt. Men allvarliga saker hafsar man inte igenom.

Allt det här handlar om ett jubileum. Grafiska fackförbundet firar 150 års jubileum, vilket gör det till det äldsta fackförbundet i Norden.
1846 upplöstes skråväsendet officiellt, näringsfriheten slog igenom och några typografer i Stockholm slår sina påsar ihop och bildar Typografiska föreningen.
1996 är det alltså 150 år sedan detta historiska ögonblick tilldrog sig. Vilket givetvis bör firas. Och firas skall det. Med buller och folkbildning.
För i Grafiska kulturkommittén har det på möten just vaskats fram ett program. Ett program som startar redan lördagen den 13 januari och avslutas med en jubileumsfest lördagen den 26 oktober. Och däremellan har man tryckt in ett fullmatat program.
Först ut är en föreläsningsserie i samarrangemang med FiB/K på temat "Det nya klassamhället" där namnkunniga personer trängs om att tala om och diskutera brännande frågor. Föreläsningarna kommer att hållas på restaurang Kvarnen, som ligger på Södermalm i Stockholm. En gammal ölhall där de båda ägarna är före detta grafiker.
Nästa arrangemang på listan är ett historiskt framtidsseminarium som kommer att hållas den 6-7 maj. Detta historiska framtidsseminarium är, som namnet avslöjar, något som är tänkt ta avstamp i en historisk kontext med sikte på framtiden.
Dessa båda inledande arrangemang kommer sedan att sammanställas i en jubileumsbok, där föreläsarna ställer sina manus till förfogande.
Jubileumsdagen, den 24 maj, blir det en stadsvandring som startar vid Skärgårdsgatan 2, där föreningen bildades, och avslutas i Strindbergssalen där man kan se en utställning om Grafiska fackförbundets historia.
Slutligen kröns jubileumsåret med en följdriktig jubileumsfest. Dock inte en fiiiin gyllendesalenmiddag för privilegierade utvalda, utan den hålls i Globens annex med utrymme för drygt 1000 festande. Här skall tal hållas. Här skall underhållning presteras. Men också Sverigepremiären för en tysk pjäs från 1655. Den heter Depositio cornuti Typographici och är skriven av en Johann Rist. Ranghild Nygaard, före detta ordförande för Teaterförbundet i Norge, agerar som översättare och regissör. Pjäsen tilldrar sig i tryckerimiljö och är en fars med högt uppdrivet tempo, komiska utfall och förvecklingar, med ett välsignat slut med en god moral på köpet.

Det är om detta de tappra i styrelserummet sitter och dryftar. Programmet är ju klart. Men det är hur allt skall fungera praktiskt, som är viktigast. Hur pengar skall inbringas. Givetvis. Och hur man skall nå ut med programmet. Så att jubileet blir uppmärksammat. Så att folk kommer, och de viktiga idédiskussionerna leder vidare i kamp och entusiasm.
Kamp och entusiasm, ja. Sammanträdet på Barnhusgatan är som ett evigt tomtebloss. Det sprakar och fräser om vartannat, och allt under ett visst sken. Här trängs politik, fackliga kärnfrågor, historik, realiteter och underhållning om vartannat. För det ena utesluter inte det andra.
Eller som Lars Isaksson säger:
- Vi skall visa en motbild till den kommersiella skiten och välfärdens nedrustning! Underhållning skall ha ett budskap också. Det här jubileet ska inte bara vara ett jävla jippo.

Och om kamp och entusiasm präglade kulturkommitténs möte, så märktes hänförelsen än tydligare när de mötesformella tyglarna släpptes efter, då jag pratade en stund med eldsjälarna Sture Ring [bild 47Kb] och Lars Isaksson [bild 23Kb].
Vi kommer närapå omedelbart in på förhållandet till LO och SAP.
- Bertil Johnsson och pojkarna i toppen av LO är för mycket av traditionalister, säger Lars Isaksson. De vill tillbaka till det gamla, med förhandlingar mellan LO och SAF på högsta nivå. Och de vill ha ett starkt socialdemokratiskt parti.
Stig Malm, menar båda, var begåvad och hade en vass tunga, men såg inte heller han neråt i rörelsen. Det var spelet där uppe som han spelade.
Och så LO-toppens förhållande till SAP.
- LO blir en motvalskärring med partiet mot medlemmarna, säger Sture Ring. LO är en medlemsorganisation, och bör därför stå på medlemmarnas sida.

Sture Ring pratar sig istället varm för nån sorts nyare organisation, som han kallar kommunikationsförbund. Det skall fungera som en sorts paraplyorganisation, där alla yrkeskategorier har sin identitet kvar. För LO:s förhållande till SAP är känsligt.
Sture Ring frågar retoriskt:
- Vad betalar vi för?
Det gäller givetvis medlemsavgiften till SAP och vad man får ut av den.
Den 27 november i år beslutades att grafikerna skall sluta betala medlemsavgift till SAP. De tycker visserligen det är viktigt med politiska mål och att fackligt arbete och politiskt hänger ihop. Men det kräver ömsesidig respekt.
- Vi vill inte ha en villkorslös facklig samverkan. Vattendelaren var sänkningen av A-kassan till 75 procent. Inte nog med att man sätts utan jobb, man straffas för det efteråt också. Associationerna tar sig nästan bibliska uttryck. Arbetarna, de små människorna, blir prövade av Herren, SAP, den allsmäktige.

- De tre verkligt viktiga arbetarklassfrågorna idag, fortsätter Lars Isaksson, är alltså:

1) A-kassan.
2) Pensionerna.
3) Sjukförsäkringen.

Man måste kunna bli arbetslös, gammal och sjuk.
Orden faller tunga på bordet framför mig. De är så självklara. Egentligen. Så enkla. Men de suddas ständigt bort från de tavlor där vår historia skrivs med överhetsekonomins radergummi. Och det måste sägas. Gång på gång. Igen och igen. Det är det som är kampen. Kampen mot orättvisa förhållanden. Och dessa typografer är inte nöjda. Lars Isaksson och Sture Ring kommer aldrig luta sig tillbaka och ge upp. De vill förändringen. Och det gör också att de hyser en tro på att det ska gå. Det måste gå. De är många år äldre än vad jag är. Men det här har inte med vilken generation man tillhör att göra. De är unga. De säger det hela tiden. Oavbrutet. Men med exempel och andra formuleringar. Kampen är viktig. Det är rätt att göra uppror. Och grafiska fackföreningen är 150 år ung.

1972 satte Fria Proteatern tillsammans med grafikerna på DN, Expressen,
Aftonbladet och Typografiska föreningen i Stockholm upp pjäsen Typerna och Draken.

Grafikernas jubileumsmöten på Kvarnen

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

---