F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/99
i n t e r n e t u t g å v a n
Svenska tänkare
Ord och makt II
Erik Gustaf Geijer
text Crister Enander
Nyheten slog ner som en bomb. Erik Gustaf Geijer, den store nationelle gestalten, symbolen för det bestående, historieprofessorn som undervisat kronprinsen och samlat hela den stockholmska och uppsaliensiska societeten vid sina föreläsningar; han, den hyllade poeten och framburne ledamoten av Svenska Akademien, den insiktsfulle religiöse författaren; han, Erik Gustaf Geijer, av alla människor hade gått över till de samhällsomstörtande liberalerna.Lars Johan Hierta på Aftonbladet hade fått en mäktig åsiktsfrände.För Geijer själv var det bara en naturlig följd av och slutgiltig bekräftelse på en långvarig process. Under hela 1830-talet hade han brottats med de frågor som den nya och omvälvande samhällsutvecklingen ställt på sin spets: befolkningskrisen, representationsfrågan, skolväsendets behov av omorganisering och den stora fattigvårdsfrågan.Enskildheterna sammantagna ledde till att Geijer inte längre kunde fortsätta att försvara sin konservatism. Denna ideologi höll inte längre stånd mot det gryende industrisamhällets krav på förändringar, och dög inte heller som förklaring av de nya förhållandena. Ty Geijers avfall var inte främst resultatet av någon inre idékonflikt, utan en följd av hans respekt för den sociala verklighet som bankade på den professorliga forskarkammaren.Erik Gustaf Geijer tillhör en av det svenska artonhundratalets i särklass intressantaste personligheter, inte minst genom att hans personliga utveckling kom att stå i en så intim samklang med tidens förändringar. Han föddes 1783 och var alltså sjutton år vid det nya seklet inbrott. I ungdomen och under de första studieåren påverkades han starkt av det sena 1700-talets radikalism, vilken ännu inte hunnit stelna i renodlad romantik. Geijer tog starka intryck av den stridbare, begåvade och skarpsynte filosofen Benjamin Höijer, kallad "fadern till 1800-talets Uppsala". Hans inflytande på idéplanet är att jämföra med vad Axel Hägerström har betytt för vårt svenska sekel. Höijer var till exempel den drivande intellektuella kraften bakom den grupp som senare skulle gå till historien som 1809 års män.Denna spirande radikala liberalism, med rötter i engelsk nationalekonomi (Adam Smith), tysk filosofi (Kant och Fichte) och fransk politisk utveckling, överger dock Geijer snart och närmar sig i stället mer och mer de romantiska kretsarna. Under vintern 1812 inleder Geijer sin bekantskap med såväl fosforisterna i Uppsala som med Stockholmsfalangen kring tidskriften Polyfem. Han lär känna alla de unga ledande romantikerna; Atterbom, Hammarsköld, Palmblad för att nämna några. Nu börjar Geijer även ta aktiv del i det romantiska kriget mot upplysningstidens pragmatiska inställning som dominerade upplysningsanhängares syn på litteraturen och vetenskapen.Känslan, den förfinade och bildade sinnligheten var romantikernas ledstjärna.Geijer lät sig dock inte helt inkorporeras i den Nya skolans stridsgrupp. Den distans Geijer hela tiden vidmakthöll gentemot de mer svärmiskt lagda romantikerna, vilken han för övrigt delade med Tegnér, tog sig bland annat uttryck i engagemanget i Götiska förbundet. Där dominerade ett annat slag av romantik. Deras ideal var att uppliva "de Gamla Göthers frihetsanda, mannamod, och redliga sinne" för att citera stadgarnas första paragraf. Där stod nationalism och det historiskt nationella arvet för den huvudsakliga litterära näringen. Man kan också hos Geijer tala om ett starkt inslag av realism; ett drag som med åren skulle göra sig alltmer påmint i såväl hans diktning som litterära ideal.Men kampen mellan den Gamla och Nya skolan rasade vidare. En av romantikernas självklara huvudfiender blev Svenska Akademien, vilken nu för första gången uppträder i sin tillkommande huvudroll som den litterära smakens konserverare. Där satt fram till sin död år 1829 Carl Gustaf af Leopold, likt en levande symbol för allt det som de unga romantikerna bekämpade. Även Nils von Rosenstein, blind och skröplig, levde länge. Dog först 1824 vid sjuttiotvå års ålder. Men de båda gustavianska upplysningsmännen deltog inte aktivt i de litterära stridigheterna, och enbart Rosenstein hade bevarat sin radikalism som med en osedvanlig klarhet finns formulerad i hans Försök till en afhandling om upplysningen. Däremot utnyttjades de av båda de stridande sidorna. Inte minst brukade den Gamla skolans mest rabiate försvarare, P A Wallmark, de två upplysningsherrarna från fornstora dagar som tillhygge och framhöll deras texter - fast huvudsakligen då Leopolds djupt konservativa - som levande litterära förebilder.Romantikerna svarade å sin sida med att bemöta den döende franskklassicismen med hån och satir. Under dessa första år på 1810-talet finns det för övrigt en friskhet i romantikernas alster, en fräschör som ganska snart stelnade till tomma litterära schabloner bemängda med - som Sven Stolpe uttryckte det apropå Horace Engdahls svenska idol Stagnelius - "mytologiskt symbolbråte av snårigaste slag".När sedan romantikerna, morgonrodnadens stridsmän, går segrande ur fejden och börjar etablera sig som den litterära parnassens nya herrar, kan man iaktta en intressant förändring. Under den gustavianska tiden kretsade det kulturella livet kring hovet och Stockholm. I den första uppsättningen akademieledamöter ingick till exempel ingen av de framträdande professorer som trots allt fanns inom då främst de historiskt-litterära ämnena vid denna tid. Där dominerade helt hovets framstående adelsmän och de i Stockholm verksamma litteratörerna och poeterna.Men under 1800-talets första decennier sker en successiv förskjutning av det kulturella livets centrum, från den kungliga huvudstaden mot de två landsortsuniversiteten i Uppsala och Lund. Professorerna - Atterbom, Geijer, Tegnér - tar nu också sitt inträde i den allt mäktigare Svenska Akademien.Romantiken var först och främst en universitetsrörelse. Sveriges två universitet var förvisso bleka kopior av Wilhelm von Humboldts stolta skapelse efter nyhumanistisk förebild, Berlineruniversitetet, men det var ändå därifrån impulserna nu kom. Det var där i Uppsala och Lund som det tidiga 1800-talets litterära och kulturella liv skapades och formades.Det är mot denna bakgrund man ska se och rätt förstå Geijers starka inflytande och exceptionella nationella ställning. Han hade utnämnts till professor i historia så tidigt som 1817, vid blott trettiofyra års ålder. Själv såg Geijer sig alltid först och främst som historiker, inte som poet eller författare. Han var och ville förbli forskare. Klarast kan man se det när Geijer år 1834 avböjer det ekonomiskt betydligt attraktivare erbjudandet att bli biskop i Karlstad. Sitt oväntade avslag - det var nämligen ett fett pastorat eller allra helst en biskopskräkla de flesta framstående akademikerna vid denna tid strävade efter - motiverade Geijer på följande sätt: "Jag har av det allmänna tagit på hand Sveriges historia. Jag skiljer mig ej från den så länge Gud förlänar mig hälsa och krafter! - Präst och biskop? Farväl historia och vitterlek!"Det historiska arbetet, den trägna forskningen, spelar överhuvudtaget en stor roll i Geijers liv och personliga utveckling. Det var genom sin forskning som han under många år fann stöd för sin politiska konservatism. Ingredienserna är de för statsidealismen typiska och mycket tankegods hämtade Geijer från den historiska skolans företrädare. Han är därvidlag anhängare av organismtanken, och framhäver traditionen och nationen som det väsentliga i det historiska arbetet. Därigenom hamnar oftast författningarnas historia i centrum, medan däremot den enskilde vanlige medborgaren blir underordnad de stora skeendena. Det är enbart de stora gestalterna, hjältarna och konungarna, som kan påverka den historiska utvecklingen.Hos historikern Geijer finns det dock under hela hans verksamma tid en spänning mellan å ena sidan historiefilosofisk spekulation, vilken avsatte sina största och tydligaste spår under hans konservativa period, och å den andra den praktiska, konkreta vardagliga historieforskningen. Det är denna spänning som med tiden får Geijer att allt mer överge den metafysiska spekulationen och utveckla sin empiriska medvetenhet, vilken gör honom till en föregångare till den modernare historieforskningen."Sammanhang! Var är kostligare, nödvändigare? Ja, men sakernas eget!", som han själv utryckte det med dessa en gång bevingade ord.Därtill finns det intressant parallell till Geijers ökade historievetenskapliga stramhet även i hans mer renodlat litterära skrivande. Geijers väg från romantik till realism går med andra ord över hans historiska forskning, och redan på 1820-talet kan Geijer ge Beskow följande råd i ett brev: "Och hvad ämnet angår, gif fan att både antikisera och romantisera! Det är förbi med bäggedera."Forskaren, den arbetande historikern, spelar även stor roll för Geijers avfall. När Geijer under 1830-talet börjar studera förändringarna i samtiden gick han tillväga på ett likartat sätt som han gjort i sina historiska arbeten. Han söker efter tendenser, intressekonflikter och försöker blottlägga de underliggande motiven bakom den kaotiska utvecklingen.Geijers slutsats kan klarast uttryckas som en insikt i att den allt starkare och mäktigare borgerligheten inte längre kan hållas utanför den politiska makten. De fyra stånden hade spelat ut sin roll som fungerande representanter för samhället. De svarade inte längre mot de reella förhållandena. Och mot "skråsystemets falska säkerhet" ställer Geijer nu den smithska fria konkurrensen.År 1838 förespråkar Geijer alltså den klassiska liberalismens doktriner. Men han skulle inte stanna upp därmed. Utvecklingen här hemma och ute i Europa ledde honom vidare, och i sin skarpsynta och enastående föreläsningsserie "Om vår tids inre samhällsförhållanden", från hösten 1844, fäster han studenternas uppmärksamhet på den nya klassen: proletariatet."I kriget", säger han där, "fruktar det nya samhällssystemet sin yttre, i freden sin inre fiende; ty kapitalets alltmer befästade suveränitet över arbetaren kastar denne alltmer tillbaka bland den fruktansvärt växande massan av proletärer."Och Geijers lösning är lika självklar som enkel: ökad demokrati. Ty, säger han, "även borgaren måste lära sig att han ej är till för att lega (=mot betalning) bekvämligen låta sig administrera försvar och rättvisa utan att samhällets fördelar måste köpas med sann medborgerlig verksamhet."Geijer gjorde vad ingen annan här i landet mäktade, han lämnade nu den döende konservativa romantiken och gick över till liberalerna. Han stod med tanke på sin position och placering i ett avlägset Sverige helt i takt med tiden själv. Därtill såg han klarare än någon annan samtida i landet hur den kommande utvecklingen skulle gestalta sig. Det är alltså ingen tillfällighet att Geijer har kallats för en föregångare till Marx. Det enda man säkert vet är att Karl Marx läst Uppsalaprofessorn Erik Gustaf Geijers föreläsningsserie.Så nog måste man med avund ge Geijer rätt, när han efter en lång tröttande promenad i djupa tankar plötsligt knäppte med fingrarna på huvudet och sa:- Det är ändå gott att ha ett sådant huvud! |  Carl David af Wirsén |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 1/99
i n t e r n e t u t g å v a n
