F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 5/96
p o s t e r e s t a n t e f i b
ETT FRIMÄRKE MINNER text Björn Forseth
Vederbörande bodde verkligen mycket ensligt. Eller bor. Jag har svårt att tro, att hon bor där än, om hon ens är i livet. För en fem-tio år sedan läste jag om henne, en då nittioårig samisk nybyggargumma i arjeplogsområdet, någonstans vid barrskogsgränsen. Än lagade hon mat och högg sin egen ved. Ett par-tre gånger i veckan kom en hemsamarit och hjälpte henne. Lantbrevbäraren hade någon tur i veckan till henne. Den började med att han rodde över en sjö och sedan vandrade resten av vägen. Att lämna posten till henne var en dagsuppgift.Så minns vi Kungliga postverket. Det är emellertid ett minne blott, som vi föredettingar gärna hänger oss fast vid. Kungliga innebär för oss Folkets, precis som Statens i SJ.För några år sedan kom jag en marskväll nedglidande på skidor till ett hus på fjällsluttningen vid Rádekjohka. En av sönerna i huset kände jag litet, renskötaren som alltid hade kamera på magen och med den tog mästerliga bilder av livet i renskogen. Alltnog; vid kaffet kom vi av någon anledning att prata om lantbrevbäringen. Till Rádekjohka går ingen väg, men med snöskoter tar man sig lätt på en kvart ned till Kalixälven och över till Laukkuluspa vid nikkavägen (om sommaren får man förstås gå och ro, precis som gumman i arjeplogsfjällen).
Där nere far bussen dagligen förbi med postsäcken till Nikkaluokta. En postväska lämnades förr till en bybo i Laukkuluspa, och där kunde familjen jag just satt och språkade med hämta sin post. Kunde. Ty för Postverket var det ingen lönsam affär. Jag antar, att bybon som tog emot väskan fick någon blygsam dusör, och den dusören var väl för svår att bära för postens ansvariga.Numera får familjen hämta sin post i en box i sta’n, dit det är fyra mil. Sedan man väl nått landsvägen. Jag frågade mor i huset, om de inte var sura på posten för den där försämringen.
- Men ooo nej! svarade hon. Det är ju alltid någon gång i veckan att någon av pojkarna är i sta’n. Vi har det ju så bra nuförtiden!Tur för Postverket, att folk är så anspråkslösa, tänkte jag då. Idag skulle jag tänkt på alla fallskärmar, som cheferna skaffar åt varandra. De högertänkande menar att de pengar, som binds i fallskärmsavtal, inte skulle bli någonting, om man spred ut dem bland de anställda. Nej, men de skulle med säkerhet räcka till att hålla med postväska eller en lantbrevbärartur i veckan till de medborgare, som bor i väglöst land.Så fjärran stockholmarnas diskussion om CityMail är!Vårt kungliga postverk hejdar sig emellertid inte längre vid detta. Precis som den nämnda diskussionen om storstadsbrevbäringen är hela posthanteringen genomsyrad av en storstadens världsbild; ja - allt vad kommunikationer heter styrs av den världsbilden. Man gör vetenskapliga utredningar och beräkningar om vilken typ av järnvägstrafik eller postförmedling som lönar sig. Eller så läser man utländska förebilder om samma sak. Men i allt detta utgår man från ett finmaskigt nät av tätorter. När man tillämpar det på ett glesbebyggt land, går det som det går.
Sista skriket är sorteringsmaskiner. De kostar så många miljoner, att de måste användas ordentligt. Annars bär de sig inte. Dit alltså med all post i grannskapet, även om den då kommer att få gå en sväng i onödan. Om man räknar kilometer, alltså.
Umeå har förärats en sådan. Nu råkar den lönsamma postmängden inte gå att få ihop i grannskapet, så man får ta till lappmarkerna också. Ja, faktiskt resten av norra Sverige. Så om jag postar ett brev till familjen i Rádekjohka flygs det sextio mil till Umeå, där det sorteras, stämplas och flygs tillbaka. Någon son i familjen kan sedan vid sitt besök i staden nästa vecka hämta ut det. Poststämplat Umeå.Kanske man skulle starta ett CityMail här? Namnet är förstås upptaget, så det får väl bli GávpogaBoasta eller något sådant. I varje fall inte något med Kungliga.F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 5/96
