F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/97
i n t e r n e t u t g å v a n
text Margareta Zetterström
Redan några dagar efter själva massakern deltog jag (tillsammans med man och elvaårig son) i en demonstration i Uppsala anförd av kinesiska studenter. Demonstrationen hade i mycket karaktären av ett sorgetåg. Chockade, ledsna, upprörda gick vi - och jag minns speciellt att där var många gamla FNL-are med i tåget - genom ett försommarfagert Uppsala där björkarna nyss slagit ut. Bland demonstranterna fanns över huvud taget många vänstermänniskor, personer som tidigare hyllat den kinesiska revolutionen och varit (eller fortfarande var) medlemmar av Svensk-kinesiska vänskapsförbundet och som nu självklart dragit slutsatsen att vänskap med Kinas folk i denna tragiska stund måste innebära vänskap med de mördade studenterna, inte med den statsledning som gett order om massaker. Parollen "Det är rätt att göra uppror!" (som i så många avseenden format vår ungdom och därmed också vårt vuxna liv) var fortfarande en levande realitet för oss som deltog i denna demonstration. För mig var det därför helt naturligt att - känslomässigt - identifiera mig med de kinesiska studenter och arbetare som nu mejats ned bara för att de tagit denna paroll på allvar. (Jag använder här avsiktligt ordet "känslomässigt" eftersom mitt deltagande i denna demonstration inte innebar att jag politiskt ställde mig bakom varje enskild formulering i den kinesiska demokratirörelsens program eller att jag gav mitt stöd till de utländska krafter som eventuellt må ha drivit sitt spel bakom kulisserna.)Jag protesterade mot själva massakern av det enkla skälet att jag såg mig själv - som ung student - i dem som dödades på torget. Idag ser jag lika mycket min nu nittonårige son. Eller för att uttrycka sig nytestamentligt: jag såg i varje massakrerad demonstrant ("dessa mina minsta") Jesus Kristus själv. Att man över huvud taget skulle kunna försvara en statsledning som ger order om att kallblodigt skjuta ned nationens egen ungdom när den inget annat gjort än samlat sig till fredliga demonstrationer, det är för mig en total otänkbarhet. Det finns ju - om man nu ser frågan ur rent praktisk synpunkt - alltid andra sätt att skingra folkmassor, sätt som inte får oåterkalleliga och dödande följder.Hösten 1989 publicerade jag i denna tidning (nr 16/89) en artikel där jag - med utgångspunkt från Erik Blombergs dikt "I Maos rike" - protesterade mot massakern, alltså mot detta oerhörda faktum att Folkets Befrielsearmé fyrtio år efter befrielsen satts in mot det egna folket, mot "fredligt demonstrerande studenter och arbetare vars enda 'brott' var att de önskade öppna en dialog med landets ledning, ett samtal om frihet, rättvisa och demokrati".När jag nu läst alla inläggen i debatten om Jan Myrdal och PEN har jag många gånger kommit att tänka på Jean-Paul Sartre och det förhållande till Makten som han - i egenskap av fransk intellektuell - representerade. För Sartre var det helt naturligt att i maj 1968 stödja den unga generationen. Han tog, som någon uttryckt det, parti för "barnbarnen" (dvs de demonstrerande studenterna och de strejkande arbetarna) mot deras "föräldrar" (dvs Makten). 1977 när en ung student dödats i Bologna, som då var kommuniststyrt, tillhörde Sartre dem som protesterade offentligt. För detta sitt ställningstagande kritiserades han häftigt av den italienska pressen, speciellt de kommunistiska tidningarna, men förklarade själv i en intervju: "Varje gång som statens polis skjuter på en ung aktivist står jag på aktivistens sida."I intervjun "Självporträtt vid sjuttio" (publicerad 1975) sade Sartre som svar på en direkt fråga att han, som han då mindes saken, endast "ljugit" en gång i sitt politiskt verksamma liv, alltså medvetet, av taktiska eller andra skäl, underlåtit att säga det han höll för sant. Det var 1954 när han efter sitt första besök i Sovjetunionen, av pur artighet mot värdarna, gett en alldeles för ljus och skönmålande bild av tillståndet i landet. Annars hade han alltid protesterat mot missförhållanden, som t.ex. när han direkt efter kriget skrev om de sovjetiska lägren och då hävdade att ett land där det finns så många deporterade och avrättade inte kunde kallas socialistiskt. I samma intervju förklarade sig Sartre beredd på "obehagliga överraskningar" även vad gällde Kina (han hade då redan börjat höra talas om Gulag-liknande fångläger) och framhöll därför att man inte bör sätta "sitt hopp till den kinesiska revolutionen, lika litet som till vilken annan revolution som helst". Vilket inte på något sätt förhindrar en att vara optimistisk (alltså principiellt optimistisk) och att alltid stödja frihetens sak.Med risk att bli kallad "anarkist" eller "idealist" måste jag tillstå att jag sympatiserar med detta Sartres sätt att uppfatta de intellektuellas uppgift visavi Makten.Jag vet inte i vilken mån Myrdal ännu menar att systemet i dagens Kina har något med "socialism" att skaffa. Men däremot vet jag att om det skulle vara "socialism" att låta skjuta ned landets egen ungdom när den obeväpnad och under fredliga former protesterar mot korruption, ofrihet och andra grava missförhållanden i samhället, ja i så fall är "socialismen" komprometterad - t. o. m. som dröm och utopi - för mycket, mycket lång tid framåt.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6/97
i n t e r n e t u t g å v a n
