F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/97
f ö r  e r  s o m  ä l s k a r  f r a n s k t

Och sedan kom december 1995 och skingrade dimmorna.
Högerkrafternas anspråk på att landet skulle underkastas en ny åtstramningskur av social nedrustning omintetgjordes. "Juppé-planen", uppkallad efter premiärministern, var gnistan i krutdurken. Planen var ett angrepp på den sociala tryggheten och skulle bl.a. avskaffa rätten till pension vid 55 års ålder för anställda vid järnvägen. Hela järnvägstransportväsendet förlamades, men även tunnelbanorna och bussarna i Paris och parisområdet. I tre veckor pågick protesterna, varefter regeringen inför den enade fronten av samtliga fackföreningar drog tillbaka planen. Den tvingades att, åtminstone delvis, tillgodose de anställdas huvudkrav.

Men det var något annat som var det mest intressanta med denna rörelse, som trots allt var besvärlig för en stor del av befolkningen i deras vardagsliv. Det var det stöd och den förståelse som rörelsen så uppenbart mötte från allmänheten. Det sägs nu att detta var en strejkrörelse som alla deltog i genom ombud. Det faktum att de järnvägsanställda, såsom anställda i den offentliga sektorn, kunde utnyttja anställningstryggheten gjorde att somliga drog slutsatsen att en liknande kamp i den privata sektorn vore omöjlig.

Men ett år senare föll detta axiom totalt. I nov-dec 1996 hade en storkonflikt börjat utveckla sig, denna gång just i den privata sektorn och i en yrkeskår som ofta anklagats för individualism - långtradarchaufförerna, över 200.000 stycken. Under tiden fram till strax före jul förde de i två veckor en kamp som blockerade hela landet. De upprättade till och med 200 vägspärrar, särskilt kring oljeraffinaderierna, vilket ledde till att en mängd företag stod helt stilla. Och då hände igen, som för ett år sedan med de järnvägsanställda, att befolkningen stödde långtradarchaufförerna och organiserade sig solidariskt runt spärrarna, bar dit livsmedel och filtar, medan kringboende erbjöd chaufförerna att få använda dusch och badrum. Det blev en ny strejk genom ombud. Det sägs redan att den kan innebära början på en ny stil när det gäller sociala konflikter i Frankrike. Ty återigen var detta en strejk som blev segerrik, särskilt som även denna yrkeskår beviljades rätt till pension vid 55 års ålder, reducerad arbetstid, betalning för all tid innefattande väntetid, utvidgade fackliga rättigheter osv.

Regeringen stod inför en hel rad problem och drog sig tillbaka eftersom den var rädd att konflikten skulle sprida sig som ringar på vattnet. Men arbetsgivarsidan släpade fötterna efter sig och accepterade bara motvilligt att skriva på villkoren. Den ena såväl som den andra är rädd för att andra yrkesgrupper ska komma störtande genom bräschen som långtradarchaufförerna öppnat. Redan efter en vecka stod också transporterna helt stilla kring de stora städerna ute i provinserna, där chaufförerna krävde samma förmåner som långtradarchaufförerna. CGT, den största centrala fackliga organisationen i landet, organiserade den 9-20 december aktioner som tog upp frågor om arbetstid, anställningstid och lönenivåer. Fackföreningarna vid Thomson-verken anslöt sig till kampen och har redan fått regeringen att dra tillbaka både en annonserad privatisering av företagsgruppen och en utflyttning av ett av företagen till Sydkorea. Inom bilindustrin förbereds kamp mot planerna på indragning av 40.000 jobb på fem år, inom en sektor som redan har minskats med över 100.000 arbetsplatser under de senaste tio åren. Inom försvarsindustrin hotas ett tjugotal produktionsenheter av stängning eftersom det saknas realistiska planer på övergång till civil produktion.

Nej, klasskampen är inte slut. Den tar ny fart och speglar löntagarnas förbittring inför en åtstramningspolitik som förföljer dem, som förvärras och drabbar de små i samhället och som trycker alltfler människor ner i stor fattigdom.

Man brukar tala lite nedlåtande om franska fackföreningar: knappt 10 procent av de aktiva på arbetsmarknaden är anslutna till facket i en splittrad fackföreningsrörelse. Från det ögonblick en konflikt sätter igång får man trots detta klart för sig vilken kraft de arbetande människorna har i det ögonblick de förenar sina ansträngningar. Det är detta som på sikt borde väcka idéer hos den nya generationen fackliga ledare som man ser komma fram i konflikterna på vår jord. Ty de dras inte med minnet av slitningarna och konfrontationerna från kalla kriget. Det är utan tvekan en av de positiva effekterna av att de regimer som ärvdes av stalinismen bröt samman. Ett motiv för oenighet bland världens arbetare har fallit...

Roger Guibert är pensionerad chefredaktör för CGT:s tidning, motsvarigheten till LO-tidningen. Översättning Erik Göthe.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---