F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95

    S K R I F T S T Ä L L N I N G

    Jan Myrdal

    VAD NU LILLE MAN?

    Det är inte sant att stora världsrevolutionen kommer. Den har redan kommit. Det är heller inte sant att den går denna lilla röda stuga förbi. Det gör den inte. Det är stora kontrarevolutionen som slagit upp dörren och klivit på. Det är med den revolutionen som med döden. Man hinner inte mer än trösta sig med att man undkommit även denna gång förrän man tittar upp och ser sin döding sitta grinande på bänken.
    - Jag är vad du blir.
    Inte undkommer Svensson inte. Inte den vanlige lille Svensson i vart fall. Han som du som jag som vi som varken är klippare eller tillhör det vackra folket.
    Vi undkommer varken i vårt land eller något annat land jag hört talas om. Stora världsrevolutionens frihetshjul rullar baklänges över onda som goda. De lägre vill säga. Oss. Också de som nyss trodde sig ha klättrat upp ur folket och blivit något slags middle class på amerikanska. De däruppe har däremot aldrig haft det så bra. I Mexiko som i Sverige som i Estland som i Ryssland som i Indien. Allt fler miljardärer. Inte undra på att moderaterna går framåt. Jag minns ju vad Birgittas mor brukade säga på fyrtiotalet:
    - Jag röstar på högern för de har det så bra.
    Förr var murvlar fattiga. Då fanns en bråkig press. Ljus över landet, det är det vi vilja sade författare. Vissa åtminstone. Konstnärer gjorde bilder åt folket som det hette i TGP i Mexiko och även i Roosevelts Förenta stater och det svenska folkhemmet.
    Därför behövdes sedan såväl McCarthy för att spåra upp och CIA för att med kulturens frihet oskadliggöra sådant intellektuellt otyg.
    Nu behövs varken han eller det slags. Nu är poeterna anständigt själfulla. Konstnärerna har krupit ner i estetiken. Nu slår gårdagens rödmullar av sig själva volter upp i Moderna tider.
    - Jag tänker rätt ty det betalar sig så bra.
    Men inte en eller två eller tre. Så var det förr. Då köptes sådant folk styckevis en och en att vittna inför utskott och förlora hedern. Nu har herrarna lärt bättre. De köpte hela mellanskiktet med rödmullar och allt på rot. Konsten blir därefter. Arty crafty i bästa fall. Det stänker om själfullheterna. Och de mediala orden. Läs! Lyssna! Massförfattigande kallas Förnyelse. Arbetslöshet kallas Reform.
    Tolstoj hade rätt. Konsten ljuger med form och media förvänder synen på folk.
    (Vore jag revoluzzer skulle jag nu inte längre säga:
    - Häng den siste kungen i den siste prästens tarmar!
    Utan nu när varken kungar eller präster längre spelar roll för tänkandet vore slagordet:
    - Häng den siste konstnären i den siste journalistens tarmar.
    Men det säger jag inte och jag menar det heller inte ty jag är inte revoluzzer och anarkist. Jag bara förstår deras vrede.)
    Eller våra representanter! De som tog all makt med sig när den utgick från oss. Det allra bästa valfläsk våra arbetarrörelseidkare nu kan ställa i utsikt är att om Svensson lyder, håller sig lugn och röstar rätt kommer år 2000 bara var tjugonde Svensson vara utsparkad i kylan.
    Var tjugonde; dock räknad så som statistiker har betalt för att räkna. De osiffrade, de bortslagna, de helt förkomna ligger då undangömda utanför statistikberget. Det är med dem som med de sjuhundra vräkta som försvinner ur alla handlingar.
    - Hoppsan, sade ministern. Var de så många? Vi får tillsätta en utredning.
    Men det borde hon inte behöva. Hon borde gå kring i Stockholm och se på sina åldriga väljare. De där gamla socialdemokratiska före detta medborgarna som nyss forslades på lastbilsflak till Stadion för att hyllas som rörelsens pionjärer.
    Det räcker med att titta under pressenningar och lyfta på sandlådelock. Därinne finns några bland dem. Andra sitter hemma och lever loppan på sina feta förtidspensioner eller storslagna kvinnopensioner. Sannerligen:
    - Månen sken på de dödas ben och de dödas ben gav ett återsken.
    Så räknade vi ut den ene efter den andre på skolgården. Det låter ju bättre än: Essike, dessike. Nästan lika bra som
    - Hören I ej hur mäktigt de skalla!
    Eller som vi sade för sextio år sedan på andra sidan Broadway när negern skulle räknas bort ur laget i New York:
    - Eeny, meeny, miny, mo. Catch the nigger by his toe. Out you go!
    Socialdemokraterna förlorade förrförra valet för att Ingvar Carlsson avslöjade att han inte visste vad arbetarhustrur hade i pension. Men det var då det. Då räknades kärringarna med i valstrategin.
    Nu är de obehövliga till och med som röstboskap. Olämpliga och stötande. Deras missnöje hotar välfärdens rester. Ty vad säger investerarna om gummorna bråkar? Då sjunker Sveriges kreditvärdighet. Då hotas demokratin. Då är Sverige i fara!
    Håll dem undan. Skrynkliga och oestetiska som kvinnor är de därtill. Gamla. Odugliga. Länge sedan de var sexobjekt eller intressanta för detaljhandeln. Vad skall marknaden med kärringar utan pengar? Nu är det med Folkhemmet som med pieteten i Berlin Stalingradvintern 1943. Minns ni den historien?
    - Lilla Elisabeth och hennes Mutti går på kvällen gatorna hem från krematoriet och Elisabeth bär i sin famn en kartong med vad som blivit kvar av pappsen. Det är mörkt och kallt. Inga gatlyktor lyser ju längre. Så halkar Mutti. Sätter nästan en rova. Då öppnar Elisabeth kartongen, tar en näve av pappsen och strör ut på den ishala trottaren framför Mutti:
    - Slut med pieteten, säger hon.
    - Schluss!
    Nå, andra har det värre. Det är värre i Estland och Litauen, det är värre i Ryssland, det är värre i Mexiko. För att inte tala om Irak, Algeriet eller Somalia.
    Vårt representativa folk försäkrar oss ständigt att andra har det sämre. Mycket sämre. Det är alltid värre för de andra.
    I media skäms våra tänkare. Folket har blivit bortskämt av reformer. Transfereringarna har förstört folks moral. Det är tungt att ha ett sådant folk som sitt!
    - Svensson skall inte klaga! Tänk på de svältande negrerna i Afrika, ät upp och var tacksam över det som bjuds!
    Ja, nu är inte Folkhem längre, inte Great Society, inte Welfare state, nu är varken folkfront eller folkdemokrati eller socialism av ena eller andra slaget. Nu blir stora marknadsekonomien. I bästa fall Rechtsstaat på tyskt manér med blodslagar, Berufsverbote och Bier eller Republic och Democracy på nordamerikanskt med ghetton, knark och småmordskultur. I sämre fall Jeltsins fattigdemokratur. Än sämre finns därtill om så är.
    Ty visst har Svensson rätt. Det var bättre förr. Inte för alla de rika och nyrika förstås, för det företrädande skiktet eller för de guldkantade i media, men för vanligt folk var reformismens folkhem bra mycket bättre än marknadsekonomiens nu alltmer rättstatliga utkant i det stora nya Europa.
    Men inte bara det reformistiska folkhemmet var bättre än den nuvarande situationen. Också Ivan har rätt. Bresjnevs eländiga Sovjetunion var ett arbetarnas paradis i jämförelse med det nuvarande ryska samhällsträsket.
    Nå, så här vill vi inte ha det. Vad göra?
    Vi kan börja med att säga just det till varandra:
    - Åt helvete med denna kontrarevolution och dess företrädare världen över.
    Så får den som lever se vad som händer om vi blir tillräckligt många som säger det tillräckligt högt. Den som lever alltså.




    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95