F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/96
e n  h y l l n i n g  a v s n i t t  e t t

den där ändlösa förväntan när veckans nummer av Allers eller Rekord-magasinet dök upp med nästa avsnitt av någon outhärdligt spännande berättelse som förstås avbrutits just när något extra dramatiskt höll på att hända?
Snart fyller följetongen två hundra år. Och kanske går den samtidigt mot en renässans - den här sommaren har inte bara praktiskt taget varenda svensk dagstidning lockat läsare just med följetonger, utan världens mest läste författare, Stephen King, har dessutom låtit publicera sin senaste roman i följetongsform.

Slår man upp ordet följetong i en förklarande ordbok, får man veta att det är den svenska formen av franskans "feuilleton", som kommer av "feuille", blad. Första gången ordet användes var år 1800, när den franska tidningen Journal des Débats som bilaga fick ett litet blad med skiftande notiser. Snart flyttades emellertid materialet från bilagan över till själva tidningen, där det trycktes nederst på någon sida och avskildes från resten av texten med ett streck. Den placeringen i tidningen, "under strecket", kom så småningom att bli plats för teater-, konst- och litteraturkritik, och just det redaktionella greppet började snart kopieras av andra tidningar. (De som läser Svenska Dagbladet vet att begreppet fortfarande lever.)

De första åren utgjordes alltså "följetongarna" i själva verket av nyhetsnotiser och recensioner. Men rätt snart kom Louis Véron, redaktören som startade tidningen Revue de Paris, på idén att trycka romaner i avsnitt "under strecket", och snart blev romanerna bland de populäraste inslagen i tidningar och tidskrifter. I själva verket var det i följetongsformen som många av 1800-talets mest älskade författare först fann sin publik, och det var också för tidningarna de i första hand skrev sina böcker - att de senare också publicerades inbundna i bokformat var i själva verket ett sätt för förlag och författare att tjäna en extra slant på ett verk som redan nått en stor läsekrets.

Bland de populäraste följetongsförfattarna i Frankrike var Alexandre Dumas och Eugéne Sue, och vissa av egenheterna i deras och andra följetongsförfattares romaner förklaras faktiskt av att böckerna skrevs för att tryckas i avsnitt. Meningen var ju att läsarna skulle hållas i största möjliga spänning, så att de verkligen köpte nästa tidningsnummer - och följaktligen måste varje avsnitt av en följetong bjuda på någon verkligt spännande avslutande scen vars upplösning kom först i början av nästa avsnitt. Lägg till det faktum att författarna ofta fick betalt per rad, så har man förklaringen till att många av Dumas romaner är skrivna på det sätt de är.

Till Sverige kom följetongen på 1840-talet, då Aftonbladet blev den första tidning som började publicera romaner i den här formen. Andra tidningar följde efter, och flera betydande svenska verk skrevs faktiskt ursprungligen som följetonger - till exempel Viktor Rydbergs romaner Fribytaren på Östersjön och Den siste atenaren, bägge originalpublicerade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

1817 hade tidningsföljetongerna blivit så populära att den första tidskriften med noveller och följetonger startades i England: Blackwood‘s Magazine. Men den och dess efterföljare fram till 1880-talet dominerades faktiskt av ofta mycket seriösa essäer kring politik, kultur och historia; det var först med det brittiska The Strand Magazine, startat 1891, som specialtidningar helt ägnade underhållningslitteratur började utges. När de väl kom blev de i gengäld desto mer populära; från 1890-talets slut och fram till televisionens genombrott på 1950-talet var novellmagasinen trots konkurrensen från biograffilm och radio den förmodligen mest populära sortens underhållning både i Europa och i Förenta staterna. Också novellmagasinen innehöll vanligtvis följetonger, och precis som under 1800-talet var det frågan om romaner som skrevs för tidskrifterna och därefter ofta (men långt ifrån alltid) senare utgavs i bokform. Bland moderna klassiker av det slaget finns oräkneliga romaner - från Isaac Asimovs Stiftelsen till Edgar Rice Burroughs Tarzan, från alla Raymond Chandlers och Dashiell Hammetts kriminalromaner till många av Ernest Hemingways, F. Scott Fitzgeralds och Jack Londons mest kända berättelser.

Under perioden från 1820 fram till novellmagasinen på 1890-talet blomstrade emellertid en annan form av följetongspublikationer, som är den Stephen King återgår till med Den gröna milen. I Sverige kallades de för det mesta kolportageromaner (ett ord som kommer av latinets "comportare", forsla, via franskans "colporter", försälja under kringvandring); utomlands fanns andra namn för dem. Idén var emellertid överallt densamma: romanerna publicerades i form av häften, där ett nytt avsnitt kunde utges så ofta som varje vecka. Häftena innehöll för det mesta från 60 till 100 sidor, och en fullständig roman var ofta mellan tio och tjugo häften lång. Häftena i sin tur såldes i början ofta av resande försäljare, senare genom kiosker och abonnemang.

Under en stor del av 1800-talet var det just i den här formen som många av tidens största författare publicerade sig. Häftesföljetongens främsta namn var kanske Charles Dickens, en oerhört produktiv författare som också snart blev sin egen häftesutgivare. De flesta av hans klassiska romaner skrevs faktiskt i häftesform, och i vissa fall dessutom parallellt så att Dickens till exempel åren 1837 och 1838 varje månad måste åstadkomma ett häfte var både av Pickwickklubben, Oliver Twist och Nicholas Nickelby. Dickens var på inget sätt ensam bland de stora författarna om att verkligen skriva sina böcker avsnitt för avsnitt direkt för trycket; det gjorde också bland andra Fjodor Dostojevskij, William Thackeray, Leo Tolstoj och Thomas Mann.

Men som vi nämnt ersattes häftesromanerna under 1890-talet gradvis av novellmagasinen, och de i sin tur framemot vår egen tid av i första hand pocketboken och TV. Där det ju som bekant i första hand är just följetonger som fortfarande lockar allra störst publik. För visst ser man väl likheterna mellan Dallas och Rederiet och Dumas och Dickens följetongsromaner. En vitt förgrenad handling, ett stort persongalleri, och - just det! - i varje avsnitt en stigande spänning fram mot en dramatisk final... där man dessutom inte får veta hur det går förrän i nästa avsnitt.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---