F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Blir vi nordens enda land
utan nordisk litteratur?

Vart har de finlandssvenska böckerna på den svenska bokmarknaden tagit vägen? undrar Peter Curman. Sedan en tid har han förgäves spanat efter dem i den svenska bokhandeln.

Har man slutat ge ut böcker i Finland? Naturligtvis inte.

litteraturen är dessutom en synnerligen livskraftig gren av den svenska litteraturen. Några av våra bästa berättare hör dit. Namn som Christer Kihlman, Bo Carpelan, Johan Bargum, Olof Granholm, Kjell Westö, Henrik Tikkanen för att bara nämna några.
Inte minst när det gäller poesin har de finlandssvenska kollegerna mycket att komma med: ClaesAndersson, Peter Sandelin, Agneta Enckell, Gungerd Wikholm, Märta Tikkanen m. fl.
Vänder vi blicken tillbaka kan vi bara konstatera att det var de finlandssvenska poeterna som förmedlade den lyriska modernismen till Sverige med namn som Gunnar Björling, Edith Södergran, Henry Parland och Elmer Diktonius.
Det var hos Gunnar Björling och Hagar Olsson som de fem unga med Artur Lundkvist i spetsen hämtade inspiration för att förnya den svenska poesin.

Det egendomliga med den finlandssvenska litteraturen, som alltså är skriven och utgiven på svenska, är att den är så oåtkomlig för den stora rikssvenska publiken. Varför är det så?
Det har länge funnits ett system med s. k. delutgåvor av finlandssvensk litteratur. Det innebär att samtidigt som boken ges ut av ett förlag i Finland utkommer den på ett rikssvenskt förlag för distribution i Sverige. Det är alltså samma bok fast med olika förlagsnamn.
För en utomstående förefaller det vara ett mycket omständligt sätt att ge ut böcker. Varför inte lasta de finlandssvenska böckerna direkt på pallar och frakta över dem till Sverige tillsammans med alla andra varor. Varför detta litterära förmynderi?

Denna fråga har ställts vid otaliga finlandssvenska litteraturseminarier på Hässelby Slott och Hanaholmen. Svaren har varit legio. Man brukar förklara systemet med att det inte finns någon efterfrågan på finlandssvenska titlar i Sverige om inte de rikssvenska förlagen tar ett övergripande ansvar (och passar på att göra sig en hacka på det!).
De svenska förläggarna brukar svara att den svenska marknaden inte har plats för fler böcker och att de rikssvenska tidningarna inte skriver om de nya finlandssvenska titlarna. På kulturredaktionerna svarar man att man inte kan skriva om böcker som inte går att köpa i den svenska bokhandeln.
Rena cirkelresonemanget alltså. Men det finns också finlandssvenska förläggare som kallar Sverige för "Daniels land" varmed de menar att bara de böcker som fann nåd inför Daniel Hjort på Alba fick komma uti svensk delutgåva och därmed spridas i Sverige. Men om Daniel Hjort någonsin haft denna roll av litterär trafikpolis har uppdraget nu gått vidare till andra okända litterära myndigheter.
Men föreställningen att den svenska bokmarknaden skulle vara förbehållen enbart svenska eller i Sverige boende förläggare tycks ha bitit sig fast även om man förefaller vara beredd att göra undantag för vissa kapitalstarka företag, som Norstedts-fallet visar.

Till det egendomliga hör att den här sorteringen bara fungerar i den ena riktningen, alltså när det gäller finlandssvenska böckers åtkomlighet i Sverige, medan den svenska litteraturen är lätt åtkomlig i Finland. I Akademiska bokhandeln kan den litteraturintresserade finna hela den svenska utgivningen representerad. Till och med sådana böcker som den svenska bokhandeln inte anser sig ha utrymme för.
Varför då denna diskriminering av den finlandssvenska litteraturen i Sverige? Varför finner sig de finlandssvenska förlagen i denna egendomliga situation? De borde ju vara intresserade av att komma ut på den svenska marknaden där de många läsarna finns? Eller är de så beroende av sina svenska kolleger att de inte törs utmana de svenska intressena?

Frågan är om inte hela systemet egentligen är olagligt nu när både Sverige och Finland tillhör EU. Är inte den typen av marknadsrestriktiva åtgärder i direkt strid mot det fria flöde av tjänster och varor som EU-medlemskapet förpliktigar till?
Och vad säger författarförbunden i Sverige och i Finland? Nog borde författarnas egna organisationer granska förlagsöverenskommelserna - om det nu finns sådana - i sömmarna. För det kan inte rimligtvis ligga i vare sig författarnas eller läsarnas intresse att begränsa åtkomligheten av de finlandssvenska författarnas böcker.
Förresten, vad säger den svenska litteraturutredningen?

Varför distribuerar inte Söderströms själv sin egen bok i Sverige?

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---