F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
S e t t • L ä s t • H ö r t
Fever Pitch - En i laget
Nick Hornby
Forum
Jag skall medge att det förvånar mig en smula, att Nick Hornbys bästsäljande roman Fever Pitch - En i laget blivit en succé. Själv blev jag direkt mycket förtjust i den, men att miljoner människor tagit boken till sina hjärtan finner jag överraskande, om än positivt. Anledningen till min förvåning är helt enkelt följande: boken handlar i princip uteslutande om fotboll. Fotboll i allmänhet och det klassiska ligalaget Arsenal i synnerhet.När jag fick boken i min hand hade jag väntat mig en självbiografisk roman med författarens omtalade intresse för fotboll i centrum, men fick i stället en självbiografisk roman som endast handlar om författarens förhållande till Arsenal. Inget som tas upp i boken är viktigt, mer än fotbollen. De flesta personer som förekommer i romanen fladdrar hastigt förbi, ibland inte ens nämnda vid namn. Arsenals spelare, däremot, presenteras ofta utförligt med sina personliga egenheter, sitt sätt att spela och sina respektive förtjänster och brister. Det är högst signifikativt för boken att den milt uttryckt mediokre backen Gus Caesar, som snudd på aldrig tog en ordinarie plats i Arsenals förstauppställning, får ett eget kapitel, medan Hornby aldrig förtäljer namnet på sin sambo.De konstateranden jag gjort här ovan är alltså ingen negativ kritik, de är snarare en förklaring till varför jag finner det så egendomligt att boken blivit en så formidabel framgång hos såväl miljoner läsare, som en i stort sett enig kritikerkår och nu också blivit till en film. Jag hyser stor förståelse för att folk som älskar fotboll och kanske är mer eller mindre fanatiska anhängare av en favoritklubb, tycker om Fever Pitch. Hornbys fotbollsminnen från 60-talet och framåt är mycket underhållande och i hans berättelser finns det gott om plats för diverse dråpliga händelser och högst personliga reflexioner kopplade till matcherna. Hans engagemang för sin klubb, Arsenal, bland huliganer, sportjournalister, Tottenhamsupportrar och andra tvivelaktiga individer är i högsta grad inspirerande och igenkänningsfaktorn är hög för den fotbollsintresserade (en kategori jag själv tillhör). En regnig eftermiddag på Arsenals hemmaarena Highbury, gästad av ett mediokert lag som till exempel Derby som kommit dit endast för att försöka spela 0-0, blir för mig ett likaledes regnigt Malmö Stadion där dock gästerna kommer från Örebro, men intentionerna är de samma.Min fråga kvarstår dock: hur kan det komma sig att så många människor utan något som helst fotbollsintresse tycker så väldigt bra om Hornbys debutroman. Kanske finns svaret i hans anspråkslöshet som berättare och hans fullständigt oförskönade skildring av det han verkligen älskar och lever för: fotbollsklubben Arsenal.Kanske är det en motvillig beundran för en man som minns en släktings bröllop enbart för att det skedde samtidigt som en viktig hemmamatch, eller som kunde sluta träffa sin psykolog, vilken behandlat hans depression, när Arsenal efter en lång svacka vann den fullständigt meningslösa Littlewoodscupen.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
