F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

ernhard Connolly har i sin mycket uppmärksammade bok The rotten heart of Europe visat hur verklighetsfrämmande teorin är att Tyskland kan inneslutas av EU och att freden i Europa därmed säkras.
Den monetära politiken som på sikt skall leda till ekonomisk och monetär union (EMU) är det viktigaste medlet för båda stormakterna att nå hegemoni i Europa och Connolly beskriver detaljerat hur ERM, systemet med fasta växelkurser och som är förelöparen till EMU, alltsedan början på 80-talet varit slagfältet i striden mellan Frankrike och Tyskland.
Mekanismen för kopplingen mellan stormaktspolitik och monetära frågor är enkel. Med fasta växelkurser styrda av Tyskland och periodvis av Frankrike genom politisk intervention görs det som tidigare var inhemska monetära frågor automatiskt till internationella politiska konflikter.
Den ekonomiska utvecklingen i EU är ojämn och beror av förhållandena i varje land. Fasta växelkurser och EMU bygger på att sådana olikheter skall bort eller accepteras till priset av arbetslöshet och ekonomisk nedgång i vissa medlemsstater och stärkt konkurrenskraft och utveckling i andra stater. Det är självklart att detta inte låter sig göras utan våld i form av stormaktsingripanden.

Att tvinga fram ett gemensamt monetärt system i Europa är som att sitta rakt över en förkastningslinje mellan kontinentalplattor. Rörelsen mellan plattorna kan för en viss tid tas upp av jordskorpan men förr eller senare kommer jordbävningen.
Det speciella med EU:s monetära system är att det domineras av DM. Den är ankaret och inget land får lägga sina räntor under nivån som tyska Bundesbank bestämt. Andra EU-länder som går in i systemet med fasta växelkurser försöker först kvalificera sig genom att tvinga ned sin inhemska inflation, minska budgetunderskottet och till och med skaffa sig en stor valutareserv. Således rustad och väluppfostrad kliver den förhoppningsfulla medlemsstaten in i det monetära systemet med en ordentlig inhemsk recession i bagaget. För att komma ur sin ekonomiska nedgång vill den nya medlemmen få fart på investeringar och sänka räntan. Då säger Bundesbank nej. Det leder till fortsatt nedgång och gör att valutamarknaden vittrar blod och spekulerar i devalvering. Staten måste höja räntorna vilket driver på nedgången ytterligare. Slutligen brister bubblan och den nya medlemmen tvingas devalvera.

Det mönstret har upprepats ett antal gånger under 80- och 90-talet. Under varje kris har maktspelet mellan Frankrike och Tyskland intensifierats. Kampen har stått om vem som skall styra och vem som skall ta förlusterna. Connolly citerar en styrelseledamot av Bundesbank som brutalt gör upp med föreställningen att valutapolitiken skulle vara en neutral ekonomisk fråga: "Vi skall inte ha några som helst illusioner om den nuvarande konflikten över den nya ekonomiska monetära ordningen. Det handlar om makt, inflytande och fullföljande av nationella intressen."
Korporativism kännetecknar både Tyskland och Frankrike. I Tyskland är det i form av "Rhenische Kapitalismus" med samordning mellan storföretag, banktruster och fackföreningar. Det franska systemet är statskapitalism där den byråkratiska makteliten samordnar storföretag och banker. Båda vänder sig mot den anglo-sachsiska mer frihandelsorienterade kapitalismen. (Storbritannien har också brutit sig ur det europeiska monetära systemet och på tories kongress i år uttalade man sig till och med för en brittisk anslutning till det amerikanska frihandelsområdet NAFTA).
Tyskland verkar för att först upprätta en politisk union i Europa, sedan EMU. Målet är att med politisk union som bas integrera Central- och Östeuropa i den tyska intressesfären. Innan den politiska makten är säkrad tänker inte Tyskland riskera D-markens ställning. För Frankrike är strategin den motsatta. Först ta över Bundesbank och makten över D-marken och sedan, när Tysklands ekonomiska dominans brutits, upprätta den politiska unionen med en ledande roll för Frankrike.
Connollys skildring av ERM-systemet kollaps sommaren 1993 visar tydligare än något annat kampen mellan de två stormakterna.
På våren 1993 kom signaler från valutamarknaden om att allt inte stod rätt till inom EU:s växelkurssystem. Den ena valutan efter den andra pressades att devalvera. I juni började läget bli outhärdlig för Frankrike. Marknaden trodde inte på francens värde och hela Frankrikes prestige stod på spel. "Francfort" som likvärdig med D-marken i stabilitet framstod som ett dåligt skämt. I det läget utmanade Frankrike den tyska hegemonin genom att sänka räntan under Bundesbanks. Franske finansministern Edmond Alphandéry förklarade att Tysklands räntepolitik måste anpassas så att den tar hänsyn till Frankrikes arbetslöshet och ekonomiska situation. Tyskland skulle ta order av Frankrike!
Bundesbanks reaktion var skarp och på ett offentligt möte fick franska centralbankens chef krypa till korset. Situationen beskrivs av Connolly som när en vasall betygar sin feodalherre trohet. Med ett "Cher Hans" störtade fransmännen fram till Bundesbanks Hans Tietmeyer och slog armarna om honom. Tietmeyer som har liknats vid en Westphalisk oxe stod orörlig som staty medan hans franska kollega febrilt kramade honom.

Hela Europa väntade andlöst på att Tyskland skulle följa devisen om "en för alla, alla för en" som gällde för ERM och rädda francen genom att själv sänka räntan. Den 29 juli sammanträdde styrelsen i Bundesbank och en timme tidigare än vanligt satte sig valutahandlarna i New York den 30 juli framför sina dataskärmar för att snabbt kunna köpa franc. Beskedet kom som en kalldusch: ingen tysk räntesänkning. Jacques Delors väcktes tidigt på morgonen och fick ett raseriutbrott: "Varför har dom förklarat krig mot oss".
(Jacques Delors hade som Mitterands finansminister 1983 fått igenom en politisk allians med Tyskland som öppnade för franskt inflytande över Bundesbank. Då hade Delors uttalat: "Jag älskar tyskar utan förbehåll").
I ett sista desperat försök att rädda valutan stödköper franska centralbanken 150 miljarder franc på en dag och ställer nytt krav på Tyskland att ändra sin politik. Tyskland avvisar det och ERM rasar samman. Den politiska kompromissen blir att valutorna tillåts röra sig plus eller minus 15 procent vilket bara är kosmetika för att ge sken av att ett europeiskt monetärt samarbete fortfarande existerar.

För Frankrike var detta ett bittert nederlag. Man hade räknat med att Tyskland skulle förmås att liksom under krisen 1992 göra en "sweat heart deal" och rädda francen. Uppgörelsen då lanserades som att "två hjärtan slår som ett".
Connolly sätter in den tyska politiken i ett historiskt sammanhang. 1941 lade presidenten för Reichsbank och ett antal ledande ekonomer och industrimän fram en plan för en tyskdominerad Europeisk Ekonomisk Gemenskap. Förslaget har en förbluffande likhet med EU. Verkligt intressant är det tänkta "Europeiska valutasystemet". Reichmark skulle vara den ledande valutan i det tyskdominerade Europa. USA och dollarn har sin sfär, Ryssland sin och Storbritannien har ett eget område med sina kolonier. Märkligt nog nämns inte Frankrike trots att nästan alla andra länder räknas upp. (Till exempel förs Sverige till den tyska zonen).
Connolly menar att denna vision av Reichmarkzonen nu håller på att förverkligas som D-markzon.
Detta Grosswirtschaftsraum är Frankrikes mardröm. Men någon möjlig väg att kapsla in Tyskland ser han inte. Tvärtom kommer en gemensam valutaunion att stärka Tyskland.
I det stora spelet om Europa skiftar allianserna men de grundläggande motsättningarna mellan Tyskland och Frankrike kommer i längden att bli bestämmande.
Den tyskfranska enigheten 1991/92 var ett resultat av återföreningen. Kohl gjorde upp med Jeltsin om införlivandet av Östtyskland mot ryska intressezoner i Östeuropa. För att inte utmana Frankrike som alltid motarbetat enandet måste Kohl köpa franskt politiskt stöd. Priset var monetärt samarbete som på sikt kunde öppna för franskt inflytande över Bundesbank. Händelserna 1993 satte punkt för det. Nu har nya motsättningar kommit i dagen. På Balkan flyttar Tyskland fram positionerna och agerar genom sin klientstat Kroatien mot franska intressen. Tyskland driver EU:s utvidgning till central- och Östeuropa vilket ses som ett hot av Frankrike och som ett värsta scenario finns ett nytt Rappallofördrag.
Connolly varnar för att fasta växelkurser och på sikt EMU bara förstärker motsättningarna och även om det inte går att exakt förutsäga händelserna så kommer det att bli "extremt otrevligt för folken i Europa".

Mot den här bakgrunden bör man bedöma Sveriges agerande. Tyskland ogillade att Sverige hängde upp kronan på ECU istället för DM. Därför lyfte Bundesbank inte ett finger för att stödja Sverige 1992 då kronan tvingades flyta. Tyskland räknade då med att Sverige på sikt skall gå in i DM-zonen. Delar av det politiska och ekonomiska etablissemanget är också inställda på att åka med på den tyska vagnen. Följsamheten mot Tyskland visade sig redan 1991 med Sveriges tidiga erkännande av Kroatien. Nu liksom 1914 finns det kretsar både inom storföretag och bland politiker som vill se Sverige som en liten stormakt i Östersjöområdet i hägnet av Tyskland. En korporativism a la Rhenische Kapitalismus kan också förenas med den svenska modellen. Allan Larssons "sysselsättningsunion" är inte omöjlig som komplement till ett EMU.
När svenska regeringen väljer att öppet demonstrera mot Frankrikes kärnvapenprov (Chiracs försök att hävda franska stormaktsrollen mot Tyskland inför regeringskonferensen 1996) så är det ytterligare ett steg in i DM-zonen.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8/95

---