F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

alla tider har furstarna satsat stora summor på kulturen. Makten har kunnat legitimeras via kulturlivet. För furstarna vet, och folket anar det ibland: makten över tankelagarna är ett mäktigare vapen än monopolet på det legala våldet. Denna historiska sanning låter sig även bekräftas idag.
Det norska etablissemanget som kapitalt misslyckades med att övertyga medborgarna om att ge upp den nationella självrådsrätten och folkstyret, arbetar nu målmedvetet för att bland annat med EES-avtalets hjälp bakvägen ansluta Norge till det europeiska projektet. Kultursatsningar är en viktig del i strategin. I november röstade Stortinget om regeringens proposition om att utvidga EES-avtalet till att också gälla EU:s så kallade kultursamarbete. Stortinget var enigt utom Rød Valgallians, vars enda representant, Erling Folkvord, röstade mot.
- Rød Valgallians säger nej till något som är menat att ha som överordnat mål att skapa en ny europeisk identitet. Drivkraften för kultursammarbetet i EU-regi är att skapa en Euronationalism som är helt nödvändig för att bryta ner det folkliga motståndet i Europa mot unionsprojektet, sa Folkvord i Stortinget.

I folkomröstningar och på andra sätt har det folkliga motståndet mot unionen visat sig stort. Allt detta gör naturligtvis kulturprojektet än mer angeläget. Kultursatsningarna skall främja skapandet av en europeisk identitet som står i motsats till de nationella. Hur har då strategin så här långt sett ut för att försöka utveckla en europeisk identitet?
Det var på toppmötet i Fontainbleu i Frankrike 1984 som Det europeiska rådet beslutade att det var nödvändigt att arbeta mer intensivt och systematiskt för att utveckla en "europeisk identitet". I kölvattnet efter toppmötet bildades den så kallade Adonnino-kommittén (döpt efter dess ordförande den italienska juristen Pietro Adonnino). Kommittén skulle arbeta parallellt med den kommitté som förberedde Enhetsakten. Adonnino-kommittén utarbetade kampanjen "A people's Europe". Idén bakom är den samma som formulerades i inledningen till Romfördraget 1957, där det heter att EG skall utvecklas till "an ever closer union among the peoples of Europe" (den officiella svenska översättningen är missvisande: "att lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken"). En ny statsbildning förespeglade de konstitutionella arkitekterna redan från början.
Adonnino-kommittén lade fram två rapporter med konkreta förslag som syftade till åstadkommandet av en bred uppslutning för EG. Den ena rapporten fokuserade på hur praktiskt och bra det skulle bli för folk att kunna flytta och bosätta sig fritt inom gemenskapen. Den andra rapporten handlade om att ge EG en ny politisk, kulturell och social dimension.

Kommitténs arbete lade bland annat grunden till Det europeiska rådets beslut om egen, "europeisk" flagga: tolv stjärnor på blå botten. Detta skall symbolisera perfektion och mångfald. Cirkeln sägs betyda union. Flaggan förklarades uttrycka EG:s önskan att bli centrum för en integration som förenade Västeuropas nationer i en gemensam tradition och historia.
Flaggor förbinds traditionellt med politisk gemenskap. EG:s ambition kan kontrasteras med EFTA som valde en symbol där alla medlemsländernas nationella flaggor var med. Ett uttryck för att EFTA var en internationell organisation utan övernationella ambitioner.
Europeiska rådet följde vidare Adonnino-kommitténs rekommendationer att välja Ode to Joy - fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni till "nationalsång". Som sådan spelades den upp för första gången 1986.
EG introducerade också en Europadag, den 9:e maj - dagen då Robert Schuman 1950 höll talet som ledde fram till första gemenskapen: Kol- och stålunionen.
Alla tre symboler som tydligt visar på ambitionen att skapa en statsbildning på övernationell nivå. Den norske statsvetaren Kjersti Løken har studerat EU-elitens kulturprojekt. Hon skriver: "Försöken till mytbildning och symbolbruk från EU:s sida visar att idén om nationsbyggandet är överfört till övernationell nivå".
EG följde vidare Adonnino-kommitténs förslag om att satsa på sport och sportarrangemang för att skapa en folklig profil. Sedan 1985 har man sponsrat europeiska tennisarrangemang, cykellopp, fotbollskupper, simtävlingar och andra mästerskap. Man har också anordnat sådant som "Sail for Europe" och "Walks for Europe". I samband med dessa har man ordnat olika utställningar och konferenser om Europaprojektet.
Enligt Adonnino-kommittén borde EG främja att det ingicks olika vänskapsavtal mellan västeuropeiska städer. I samband med detta beslutade EG:s kulturminister att det vart år skulle utses en europeisk kulturstad. Symboliskt valdes Athen första gången.
EG började också sponsra Eurovisionschlagerfestivalen och "European Symphony and Chamber Youth Orchestras". Det skapades vidare olika europeiska priser för filmmanus, litteratur och skulptur.
Maastrichtfördragets artikel 128 om kultur bör ses som en vidareutveckling av denna målsättning att satsa på europeisk kultur för att utveckla en europeisk identitet.

Historien har alltid spelat en stor roll för identitetsskapandet. Historien har en socialiserande funktion. Den både reflekterar och skapar en social samhörighet. Enligt Kjersti Løken har därför politiska eliter frestats att skriva en passande historia. Så också EG, som använde världskrigen för att visa på unionens nödvändighet. Man försöker också framhäva faserna av gemenskap i Europas historia. Gemensam historia och kulturarv skall legitimera fortsatt integration.
Vid European University Institute 1989 sökte dåvarande EG-kommissionens ordförande, Jacques Delors, historikernas stöd för unionsprojektet:
"To define this objective [den europeiska unionen], to evaluate our achievements - and our mistakes too - we need to turn to those whose job it is to put events into perspective, to take a long view of the present, to establish the connections. I am, of course, thinking of the historians.
It is for historians to put the process of integration into perspective, to go beyond the short-time considerations which can blind the rest of us. If it is to be correctly understood, if it is to be appreciated in all its implications, our endeavours need to be viewed against the backdrop of time".

Ett konkret resultat av detta blev ett historieverk med ett gemenskapsperspektiv och utan nationella synvinklar. Länder norr om Tyskland fick knappt plats i detta digra kulturella verk, vilket föranledde danska lärare att protestera.
Boken trycktes och publicerades på flera av EG:s officiella språk. Den utkom 1990 och dess engelska titel är Europe - A history of its peoples (The Penguin Group). Författaren är den franske historikerprofessorn Jean-Baptiste Duroselle. Hans historiska slutsats är att "there are solid historical reasons for regarding Europe not only as a mosaic of cultures but as an organic whole". Kommissionen är avtackad i förordet, och Jacques Delors i sin tur svarade offentligt uppmuntrande såväl som uppfodrande att "the project was a very intresting idea and would help to bring home to the public at large the existence of a European identity transcending Community frontiers".

Målet med EG/EU:s kultursatsningar är naturligtvis, som Kersti Løken skriver, att utveckla europeiska värderingar och normer som främjar europeisk integration. Därför försöker man också skapa en viss historisk kontinuitet. På samma sätt som den inre marknaden ställer krav på standardisering av flertalet produkter, försöker centrum också homonisera periferin. Målet är en europeisk stormakt och en sådan behöver medborgare. Dessa måste åtminstone hjälpligt kunna identifiera sig med staten, därför läggs nu grunden till en euronationalism. Bröd och skådespel åt Europas folk som nyss förlorat självbestämmandet och folkstyret.

Källor: Kjersti Løken, EF:s strategi for å skape en europeisk identitet i Internasjonal politikk nummer 3.93.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/95

---