yss kom ett röstkort med posten. Ty nu när detta skrivs blir val igen. Men ett val som inget val är till ett parlament som inget parlament är i en Europaunion som de flesta bland oss inte vill ha med att göra.
De svenska politikerna hojtar mot varandra i TV och radio. Så försörjer de sig. Ledarskribenter fyrar av valsalvor mot varandra. Det tillhör deras uppdrag. Men medborgarna vänder sig bort. Så stumt likgiltiga som nu har de svenska väljarna inte varit sedan det demokratiska genombrottet efter Första världskriget.
Officiella publicister och politiker, Europaanhängare som Europamotståndare, förklarar i ämbetet att det gäller att värna demokratin genom att rösta i detta val. Men det hjälper inte att hela offentligheten i detta talar med en stämma; varje opinionsundersökning ger samma resultat. För första gången på tre generationer gitter det röstberättigade folket egentligen inte rösta. Om man ändå går till vallokalerna den sjuttonde september görs det av lojalitet och ingrodd vana. Loppet är ju kört.
Det var egentligen redan kört inför folkomröstningen i fjol när den politiska klassen myglat inom nej-sidan för att se till att den inte blev en verklig folkrörelse som samlade upp de många mycket missnöjda och så kunde hota etablissementet; den skulle inte få bli en frond för folkhemmet.

Med nöd och näppe lyckades det officiella Sverige då nå en knapp majoritet för Europaanslutning. Så knapp var denna majoritet att jag nu för första gången i mitt liv hör folk i Sverige säga att de tror det var valfusk. Jag har aldrig förr hört en sådan misstanke efter ett svenskt val. Nu är den mer spridd än till och med folks undran om det inte var polisen - eller partiet - som av taktiska skäl lät mörda Olof Palme. Den misstänksamma politiska likgiltigheten ligger grå och bakfyllesur över landet.
Fast bakom denna svenska politiska likgiltighet finns en allt bittrare inre social spänning. Allt det som reformistiska socialdemokrater - mer eller mindre starkt påhejade av vänster och center - lyckats bygga upp från trettiotal till sjuttiotal raseras nu med europeisk obönhörlighet.
Marknadskrafterna bestämmer. Här som i Ryssland eller drottning Victorias England. Vi har även fått vad vi aldrig trodde skulle få förekomma hos oss, invandrargetton med gettots förfall, ständiga arbetslöshet och vanekriminalitet. Det är skit med deras Europa. Ty också vardagslivet har blivit krångligare sedan vi anslöts till detta tyska Neuropa. Maten har blivit dyrare - för att inte tala om kläderna - affärerna säljer salmonellaägg, på systemet har utbudet blivit nästan lika uselt som i kontinentens spritbodar. Fast det är mer knark på Plattan. Kanske billigare också. Alltid något att skryta med! Åtminstone för knarkliberalerna i Europaparlamentet.

Men Europaunionen är inte bara skenheliga parlamentariker som myglar med sina reseersättningar och fåniga regelverk om jordgubbar, gurkor, snus och arealersättning i vilka från insyn skyddade höga byråkrater klättrar kring. Den är krig på Balkan och handelskrig mot Tredje världen och en ohjälplig nedmontering av folkhem och välfärd.
Visst var vi i Sverige ett reglerat samhälle. Det var ju med bostadsreglering vi undvek att få getton under efterkrigstidens invandrarår. Det var med valutakontroll och förbud och regleringspolitik som Sverige byggdes till ett för oss alla rätt gott folkhem. Men den är nu förbjuden. Nu råder europeiska förhållanden. Med fria valutarörelser och fri marknad dömdes vi till ett tvåtredjedelssamhälle. Socialdemokratin har gett upp. Den inte ens halshugger kapitalismens skugga längre. Också arbetarrörelseidkarna bräker nu nyliberalt om frihet. Säger som gumman sade:
-Jag röstar numera på högern för de har det så bra.

Därmed blir oss att välja vilka som skall få ta för sig av de skattefria privilegierna genom att ges plats i Europaparlamentet - uppgivna socialdemokrater eller moderata nyliberaler på hugget - som ett val om vilka otäcka små parasiter som är att föredra; flatlöss eller skabb. Klådan förblir. Och obehaget.
Också i övrigt blir andelen entusiastiska väljare försumbar. Så försumbar att det är tveksamt om det liberala folkparti som öppet visat sig Europavänligt denna gång lyckas klättra över fyraprocentspärren. Inte ens Centerpartiet som gick ut med det försiktiga slagordet nja till Europa når nu andra än sin kärntrupp väljare.
De gröna liksom Vänsterpartiet säger sig visserligen vara mot unionen men det räcker att lyssna till dem för att få avsmak för dem; de utgör inga alternativ för hela den stora vardagsgrå väljarmassa som tidigare röstade på folkhemska socialdemokrater och centerpartister; Vänsterpartiet är ett politiskt konglomerat blott sammanhållet av det statliga partistödet och de gröna förblir flum. Tydligt vågar ingen av dem tala; då skulle de inte få vara med och leka längre i den godkända parlamentariska hagen.
Nå inte ens förmår de samarbeta i princip.
Hade de och de kandidater i de olika partierna som i detta nuvarande val säger sig egentligen vara mot EU kunnat lova att om de valdes uppträda samlat för att i varje fråga sabotera Europaparlamentet och söka befria oss från unionen då hade det varit möjligt att rösta. Ja, då hade funnits viss, om än mycket måttlig, valentusiasm. Men det gör de inte. För första gången sedan det demokratiska genombrottet står Sverige alltså helt utan politiska alternativ.

Det bådar illa. Ty det allt bittrare samhällsmissnöjet med avvecklade trygghetssystem, prisökning, permanentad arbetslöshet, utslagning och getton för etniskt utsöndrade har nu inget verkligt politiskt uttryck.
För vilka mörka krafter portarna därmed nu öppnas vet vi alla. Vi såg det just nu i det norska valet. Vi vet det från mellankrigsperioden. När det inte finns någon politisk kraft av betydelse som talar klart och tydligt på vår sida då tar fascisterna hem spelet. Det blir ingen rolig tillvaro framöver för den generation som ännu inte fyllt fyrtio och har tre eller fyra decennier kvar framför sig.
Inte undra på att också statsministern nu bereder sig på att fly från politiken in i några sista pensionärens privatår med skogspromenader, läsning vid aftonlampans sken och stilla familjestunder innan de svarta tar över.

Val till Europaparlamentet 1995

Centern Folkpartiet Fria EU-kritiker KDS Miljöpartiet Moderaterna Ny demokrati Rättviselistan Sarajevolistan Socialdemokraterna Vänsterpartiet Övriga

7,2 % 4,8 % 0,7 % 3,9 % 17,2 % 23,1 % 0,1 % 0,6 % 1,0 % 28,1 % 12,9 % 0,3 %

---

Valdeltagande41,3 %

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/95

---