Överheten föreskriver oss medeltidsnostalgi och att fira Kalmarunionen. Allmogen ska storögt titta på unionsdrottningens klänningar, önska sig unionstidens frihet tillbaka, styre från utlandet och landet uppdelat i europeiska hertigdömen. Med Knut Carlqvists bok, Kung Erik av folket, spricker den lysande bilden. Europas ordnande uppifrån, på 1500-talet och nu, träder fram i sitt nakna klassintresse. Carlqvist berättar kunnigt den skumma historien om intrigerna mot Erik XIV i den politiska maktkamp där Erik söker fortsätta fadern Gustav Vasas verk att knäcka bördsaristokratins välde, vars livsluft är feodal splittring och utlandsberoende. Men frågeställningarna hos Carlqvist blir inte dem vi vant oss vid. Gustav hade sökt upprätta arvrike och envälde och skapa nationen Sverige, men ställde äldste sonen Erik i ett svårt utgångsläge mot de andra, hertigarna Johan och Karl. Carlqvist visar konkret och med stor kunnighet att rådsadelns frihet gentemot kungen är ofrihet och utplundring för folket. En kung för folket bevisar sig alltså inte genom en iögonfallande - idag "massmedial" - handling som att gifta sig med den ofrälse bonddottern Karin Månsdotter, utan genom politik. Även giftermålet var - givetvis - av Erik politiskt bestämt. Han ville bygga upp en nationell bondehär och bli kvitt de ruinerande och opålitliga utländska knekthoparna; tidigare frierier i England och Lothringen hade syftat till att få nationen på fötter mot dansk inringning och mot brodern Johans antiryska äventyr ihop med Tyska orden. Ingifte i den svenska rådsadeln var farligt. Några mäktiga rådsherrar kunde Erik knäcka, men han inspärras och mördas till slut. Rådsadelns reaktion tog sig ideologiskt uttryck i brodern Johan III:s katolska restauration. Carlqvist påvisar med sin bok hur kampen för en viss kyrkoritual kan gripa djupt in i hela folkets kamp för ett bättre liv. Efter Johan, under yngste brodern Karl IX, återvanns sedan inte bara ritualen. Karl slog huvudet av fler rådsherrar och lär ha tvingat hovfolket att äta strömming med ryggbenet kvar, men den historien faller utanför denna bok.

Kung Erik av folket är spännande som en deckare. I ett metodiskt plockepinn frilägger Carlqvist en troligare beskrivning av denna svenska 1500-talsmordhistoria än den vi fått hittills. I sitt undersökningsarbete av anslagen mot Erik utnyttjar han den vuxna intellektuella människans hela register av förståndsgåvor, inklusive psykologi, kunskap om lagens betydelse i svensk senmedeltid och dess syn på sexualitet och ära. Resultatet blir fascinerande läsning. Historien om kung Erik berättas utan akademiska karriärbindningar, men inte utan uppfriskande tjyvnyp mot akademiska dumheter i olika epoker.
Vi påminns om att valmöjligheten kanske tvingar sig på än idag: aristokratiskt fåtalsvälde eller envälde. Har inte socialdemokratin under 1900-talet i själva verket representerat Den Gode Konungen som tryckt tillbaka en oftast oduglig och alltid girig "rådsaristokrati", tjänad i vått och torrt av en ämbetsmannaadel som strävar efter oberoende mot den folkvalda regeringen och driver politik oavsett riksdagen - och en kår av folkpedagogiska opinionsbildare. Under 30-40-talen kunde Per Albins "envälde" - inklusive hans ingripanden mot tryckfriheten! - få folkets fulla stöd för att hålla oss utanför kriget, mot denna tyskvänliga "rådsaristokrati", senare utanför NATO. Och nu: EU-förgiftning, östaktivism, krigiska kampanjer mot Kina och den muslimska världen - dagens rådsaristokrati utmanar segervisst på bred front ett vacklande "envälde" som ännu söker sitt folkstöd under resterna av folkhemmet. Nog är detta en strid som går in i vår tid.Kung Erik av folket har redan retat upp den förnäme, numera tyske PEN-klubbisten och nationsföraktaren Thomas von Vegesack, som uttalat sin höga reprimand mot boken för bondetågsmentalitet. Kort sagt: inte på många många år har det kommit ut en så bra och spännande historiebok.