F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/95
EKELUND FINNS
text Göran Lundstedt
Ordet bildningskamp finns inte med i den senaste upplagan av akademiens ordlista (däremot bildningskonsulent). Att försöket att finna en personlig sanning skulle kunna vara värt försakelser och innebära högsta äventyr är en allt ovanligare föreställning.För Vilhelm Ekelund var den en realitet. Han var sin egen bildningskonsulent och hans böcker alltifrån Antikt ideal (1909) är en redovisning för det personliga experiment som hans liv och tankar utgjorde.Under hundåren i Berlin tillkom Böcker och vandringar (1910) samt Tyska utsikter (1913). Här noteras tyska och specifikt berlinska egenheter med ett slags upprymt kärlekshat och en sardonisk humor som annars var förbehållen brev och samtal.Som Berlinskildrare är Ekelund mellanledet mellan Lidforss och Jörn Donner. Mönstret är ursprungligen Lidforss korrespondenser, men snart nog överger Ekelund dagskrönikan för att istället fördjupa sig i Lessings, Fichtes och Lasalles Berlin.Det nordtyska liknar Ekelund vid "ett sträft friskt vårväder" och talar om en "bitterhet med behag". Senare kom han att omfatta ett mera tempererat ideal, men det kärva finns alltid med: "ett klimat af mildt, eldigt och sträft i god blandning".Tyngdpunkten kan förskjutas, men ständigt gäller det att bemästra livets motstånd, att inrätta ett hem i hemlösheten. Det är målet för Ekelunds bildningssträvan.Från och med Metron (1918) kan hans böcker ses som inövningar i saktmod. Men så snart han närmar sig ett särskilt ämne ger sig kolerikern till känna. Det gäller det moderna litteraturgeschäftet, "det skräddaraktiga pennfäkteriet", streber- och strugglervärlden.Och aldrig har väl skillnaden varit större än i våra dagar mellan Ekelunds ambition och litteraturindustrins villkor. Numera är en bok "ny" i en vecka, men det var knappast denna form av "nyhet", ett av hans nyckelbegrepp, som Ekelund eftersträvade.Vilken ironi ryms det inte i uttrycket "ett namn för dagen"! Det var Ekelunds övertygelse att de avgörande tankarna verkar i tysthet och att det uppseendeväckande snarast är ett bevis på att en tanke saknar framtid ("ju mindre framtid, dess mera buller, glans och häftighet").Sarkastiskt skriver han: "Vore författarna lika goda rivaler om damen Sanning som om damen Publicum, ja, då skulle vi ha böcker som tålte att läsas äfven av läskunniga". Idag framstår hans försök att bevara ett "frihetsminne" som en ställföreträdande kamp.En sådan inriktning måste kollidera med "marknaden" - redan av det skälet att hans böcker närmast är en fortlöpande dagbok, ett stycke inre självbiografi. Av "de stora söndagstiderna" i sitt liv liksom av de bästa stunderna i världslitteraturen försökte han skapa en linje, en bärande levnadsstämning.Det är påfallande hur självfallet mycket i de senare böckernas kryptiska språk numera ter sig. Det hade till uppgift att "skydda" ordet i kommersialismens och den litterära industrins tid. Denna inkapsling var en medveten taktik och tiden har verkat så som Ekelund förutsåg: "Varje kraftfullt ordets verk är i viss mening förstlingsverk".Alltmer har litteraturen kommit att sortera under fritidsförvaltningen. Men Ekelund och hans frihetsminne finns!F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/95
