F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3-4/96

För att äga måste man förstå. Det är grunden för en social analys och för social handling. Så arbetar Mikael Elias, rektor för korrespondensskolan NTI. Det gäller att avdramatisera datoranvändandet. Man skall inte vara rädd för maskinen.
- Den är lätt att erövra, säger Elias.

den tyske 1800-tals filosofen G W F Hegel kunna hävda att den digitala elektronikens utveckling är en bekräftelse på världsandens bestämda steg framåt, genom seklerna.
Hegels tanke utgick från uppfattningen att förnuftet har satt sin prägel på världshistorien, att den har varit världsandens (Guds) förnuftiga och nödvändiga gång, utgående från ett dialektiskt synsätt, om att anden inte kan försonas i motsättningen, utan söker förening. I denna förening ligger den högre principen, som i Hegels teori utmynnar i staten som den historiska utvecklingens slutmål.

Trots den idealistiska världsuppfattningen så var Hegels historiefilosofi banbrytande, ty den dialektiska metoden lade grunden för bland annat Karl Marx och Fredrich Engels vetenskapliga arbeten. Betraktande Hegels teoribygge, så finner man däri, väl i medvetande om den idealistiska världsuppfattningen, dock en utvecklingsoptimism som är desto mer uppbyggande, ju mer det borgeligt-demokratiska välfärdssamhället nu monteras ned, och vi åter står inför en ny, för gemene man, repressiv era på den europeiska kontinenten.

Om vi återgår till den materiella grundvalen för vårt samhälle, så är det givet att egendomsförhållandena i det kapitalistiska systemet gör att en ny teknologi, som den digitala elektroniken, först kommer människorna i de övre samhällsklasserna till godo (i skepnaden av stat, företag och bemedlade privatpersoner), trots att det är arbetarna som tillverkar och är satta att sköta dem för deras räkning.
Det är mer åskådligt om vi betraktar förhållandet i ett globalt perspektiv, då det tydligt framgår att den digitala elektroniken i huvudsak har sin marknad bland den urbana eliten i de industrialiserade länderna. Samtidigt är det självklart att de som äger den nya teknologin, i egenskapen av kapitalister, är tvungna att få avkastning för sina produkter, för att inte själva bli en i mängden av de obemedlade.

På det sättet sprids den nya teknologin, via marknaden, även till människorna i de undre samhällsklasserna, som har möjlighet att införskaffa den för egen räkning.
I detta sammanhang är det nödvändigt att konstatera att marknadsekonomin, dels som en konsekvens av själva egendomsförhållandena (genom att kunskapen, i varuform, juridiskt ägs privat eller av bolag och därför måste köpas av användaren) och dels då den genom konkurrensen påtvingar egendomsägaren att eftersträva största möjliga vinst per producerad enhet, hämmar den nya teknologins utveckling och spridande.

Karl Marx redovisade ju detta förhållande i sin första bok om kapitalet och själv har jag inom detta område bidragit med en analys av traktoriseringen inom det svenska jordbruket under 1900-talet (Folkets historia 1-88). De som äger produktionsmedlen tar ej i besittning en ny, förbättrad teknologi inom dess produktionsområde, så länge priset som de får betala för att överta den överstiger dess kostnader för den äldre teknologin, samt dess utgifter för arbetskraftens nyttjande.
Vad gäller den digitala elektroniken och dess användning inom exempelvis kommunikationsområdet, så har datorn under ett par decennier förvandlats från ett dyrt otympligt instrument, då dess komponenter fyllde ett helt rum för att kunna användas, (exempelvis ENIAC, som utvecklades i Förenta Staterna för 50 år sedan) till att bli en behändig (till och med portabel) och relativt billig produkt för en befolkning i ett samhälle som det svenska.

Vilket redan antytts ovan så är den digitala elektroniken, som vilken annan teknologi, per definition inte allmän i ett kapitalistiskt samhälle. Men då teknologin finns på marknaden som en vara, så är det även möjligt för människor med relativt låga inkomster att få tillgång till den, dels via politiska beslut om inköp inom de offentliga institutionerna (skolor, bibliotek etc.), dels enskilt, inom det utrymme för konsumtion som den privata ekonomin ger, eller med andra inhandla den gemensamt (inom exempelvis föreningar), och därmed minska kostnaden för var och en. Det blir alltså ett sätt för den enskilde att socialisera sin ekonomi inom det rådande kapitalistiska systemet för att kunna tillgodogöra sig produktivkrafternas utveckling.

Det finns människor som på grund av sitt intresse ser nya utvecklingstendenser inom vetenskapliga områden snabbare än andra. De skaffar sig kunskaper om de nya rönen och vilka produkter inom området som sprids på marknaden. När de väl har fått en klar bild över situationen försöker de, i mån av pengar och läggning, att försörja sig på de nya idéerna och produkterna. En del vill även förmedla och sälja sina förvärvade kunskaper till andra. Det gäller också inom den digitala elektroniken.

Det är i det sammanhanget Mikael Elias bör betraktas. Han är rektor för NTI-skolan (Nordens Teknikerinstitut) i Stockholm, som i snart 30 år bedrivit korrespondenskurser.
Mikael Elias uppmärksammade redan på 1950-talet att någonting stort var på gång inom den nya teknologin. Han lärde känna japaner, som vid den tiden tillverkade små fickräknare och radioapparater, vilka blev billigare och mindre i format. Han förstod att tekniken snart skulle bli den helt dominerande över hela den industrialiserade världen och att denna insikt borde spridas bland allmänheten inom Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet.

Eftersom Mikael Elias tidigare ägnat sig åt pedagogik väcktes tanken hos honom att starta korrespondenskurser som en affärsverksamhet.
Fördelen med korrespondenskurserna är bland annat, enligt Mikael Elias, att folk som arbetar på dagarna, och därför inte kan gå i skola, hemma har möjlighet att studera i egen takt, men ändå ha tillgång till skolans resurser och få hjälp när så behövs.
En av NTI-skolans kurser är digital elektronik. Kursen är upplagd så att eleven får hemskickat material för 32 lektioner, i vilka bland annat ingår grundläggande undervisning i matematik, fysik, teori och praktik, eftersom en av hörnstenarna i NTI-skolans pedagogik är att varva teori med praktik.

Eleven får hemskickat alla de verktyg och instrument som behövs för att genomföra de olika praktiska momenten. I byggsatserna ingår också en mikrodator, som eleven skall lära sig bemästra och montera under kursens gång. Hela kursen i digital elektronik kostar i dagsläget drygt 11.700 kronor i kontant betalning, eller drygt 13.300 kronor, uppdelat på 470 kronor per månad under en period av drygt två och ett halvt år. En del av kostnaden är dessutom avdragsgill i deklarationen. Ingenting hindrar heller att, fastän det är en person som formellt står som köpare av kursen, några betalar kursen tillsammans, och därmed får tillgång till materialet för en mindre kostnad.

Efter avslutad kurs får eleven, den som formellt står som kursdeltagare, ett diplom som bekräftar att han är en välutbildad elektroniktekniker och kan söka sig ut på arbetsmarknaden.
Mikael Elias betonar att det är viktigt att man avdramatiserar användandet av datorerna:
- Datorn är ett enkelt verktyg som är lätt att bemästra, men de flesta som köper en dator får inte ut vad den verkligen kan prestera. Därför lär vi eleverna bland annat att programmera och diagnosticera den. Man får inte vara skrämd inför datorn.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3-4/96

---