F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 4/97
i n t e r n e t u t g å v a n
Patronmentaliteten dyker upp igen. En författare är olydig och ett kontrakt bryts och skam går på torra land. Per Gedin som är känd som branschens besserwisser får nu smaka på Författarförbundets fackliga kraft.Curmans roman blev Gedins härdsmälta.Vi publicerar ett utdrag ur romanen i ett senare nummer. Först en recension av någon som läst boken.Även om Peter Curman är poet på svenska språket har detta hans specifikt svenska jagromantiska berättande inte så mycket med språket och dess melodi att göra. Dock visst är viktigt att Härdsmälta är skrivet på svenska. Sådana jagböcker skrivs bäst i vår språkmelodi. Det har med rytm och melodi att göra. Vi talar ett tvåtonsspråk i ett entonigt Europa.Minns den ramsa man som pojk lärde sig för att skilja ut det svenska: Mulet, kulet illa vulet i de dödas vilorum. Mot skolpojkslatinets: Mulett, kulett i la vulett i de dö dass vilorum!Ljuda den åter och se att Europa inte ens har alfabete nog att skilja mellan tonerna i vårt vilorum och deras vilorum!Härdsmälta är alltså inte bara en fascinerande berättelse utan det är med detta svenska slags jagroman som med den svenska arbetarlitteraturen; den är kulturspecifik. De tycks motsatta de två genrerna, men är ett svenskt motsatspar. Ty lika omöjligt det är att tänka sig En dåres försvarstal skriven av en bildad medelålders fransman eller britt lika omöjligt är det att tänka sig att någon sådan skrivit Geniet. Genrernas grund är gemensam:Ej riktigt klok,Ej riktigt galen'Trots alla plågans stick... som Ane Randel lät Francois Villon skriva i Testamentets inledning. Den förborgerliga diktsamlingen är förbanne mig en jagberättelse om någon!Fast sedan blev den moderna tidens jagskrivande efterföljare i det ena stora kontinentala seklet efter det andra - till och med Jean-Jacques! - mer urbant och europeiskt civiliserade.De slipade inte bara språket, de slipade sanningskraven till slöhet. De kliver inte på svenskt sätt fram i sitt skrivande så som en Ågust, en karl med långkalsonger mot det nordiska klimatet och pissrosor vid gylfen efter kärleksstunden som skriker ut sitt elände och sin lycka.Peter Curman är en bildad poet, urban också. Dock blott i svensk mening. Ty riktigt civiliserad är han inte. Han är på en gång plump och finstämd. Skamlös och drömsk som föregångaren Villon. Eller som den Ågust vilken skrev av sig ett sitt äktenskap i En dåres försvarstal.Ty det är en äktenskapsberättelse Peter Curman skrivit i denna kärlekens härdsmälta. Men inte en lite tyskt smårunkande berättelse av Ingmar Bergmans sort. Curmans prosa är frisk. Inte en prosa av infanteristfots slag som Ingmar Bergmans; mjuk, rodnande och hudlöst luktande av kamratskapsanda. Prästerligt halvnassig har Curman ju heller aldrig varit. Härdsmälta är en levande text. Nog känner vi igen oss i den, vi som varit med om något eller några äktenskap och levat oss igenom svartsjuka och passioner, sett oss i hennes ögonspegel och upptäckt vår falskhet samtidigt som vi tvungits ned i förtvivlan och lycka för att hamna i det ena skilsmässoeländet efter det andra.Det är alltså en förbannat bra bok. Det tyckte jag när jag först läste den i manuskript och det tycker jag i dag.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 4/97
i n t e r n e t u t g å v a n
