F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Istället för ett vykort

Jag träffade en flicka en gång. Hon var av fin familj. Nu är hon läkare. Hon är nog bra. En gång nämnde jag ditt namn. Sa att du var bra. Hon erkände väl att du var ok. Men hon ansåg att du sjöng falskt.

Hon bodde i en ordentlig värld. Väloljad intill det perfekta, där allt som inte passade sopades in under hallmattan. Hon ansåg att du sjöng falskt. Missade de rätta tonerna ibland.

Hellre sjunga falskt om sanningen, än inte sjunga alls. Eller hur, Cornelis.
Det här är istället för ett vykort. Adress: Ingenstans. Det lär inte komma fram. Och det är inget jag lägger på Postverket. Du har gjort ditt och göder numera maskarna, om det finns något kvar. Du dväljes i landet som inte finns.
Du hör mig inte.

I år är det tio år sedan Papa Vreeswijk gick av sitt skift och stämplade ut. Då hade jag helt nyligen upptäckt honom. Jag menar: han hade ju alltid funnits. På radion. I teve. Med sina fräcka visor. Men nu började jag lyssna på honom. Aktivt. Gick vidare från slölyssnandet, till att försöka förstå vad gubben verkligen hade för sig, förutom att skriva om kåta hönor och vilda underklassungar på kollo.
Och så går han och dör. Jag blev väl lite sorgsen när jag fick reda på det. Så där sorgsen som en tonåring, som går och undrar vad fan det här livet egentligen går ut på, kan bli. Lite good old weltschmerz, you know. Mycket mer var det inte. Men lyssnandet intensifierades.
Han blev femtio år, Cornelis. Han var fyrtioåtta när jag började lyssna ordentligt. Varför i hela fridens namn lyssnar en orolig femtonåring på en femtioårig gammal gubbe? Varför läser samme tonåring denne gubbes snåriga och ibland obegripliga poesi? Det snackas alltid om den oöverstigliga generationsklyftan i debattprogrammen i teve. Är den då inte så oöverstiglig som det sägs? Handlar det om nåt annat?
Först var jag rädd för att svara på en sådan fråga. Man ljuger sin historia så mycket. Lägger till och drar ifrån. Även om man inte menar det. Jag hade kunnat följa jubeltalens exempel som nu hålls över honom och säga:
- Han var en strålande stilist, en mästare i det svenska språket, trots sin holländska härkomst; en vårdslöst effektiv och ohyggligt rytmisk gitarrist.
- En riktig musikant - som Cornelis själv yttrade om den för tidigt bortgångne jazzpianisten Jan Johansson - och en av vår tids största artister och sångare.
Detta hade jag kunnat ljuga. Och det hade varit sant. Men det var inte detta som nådde fram till den trettonåring som först stiftade bekantskap med Cornelis Vreeswijk. Det var så de vuxna talade. Precis som teater var fint att gå på, trots att det kunde vara en mördande tråkig pjäs, eller meningslös och utan syfte. Harmlös. Precis så kunde Cornelis vara. En glad gamäng, som sjöng lite lustigt om flickor och var sådär lagom fräck.
- Han kunde sjunga en visa, den där Cornelis.
Men jag var allvarlig. Och när jag återigen läste igenom mitt tummade exemplar av hans sista diktsamling Till Fatumeh för vilken gång i ordningen, tror jag att jag fann svaret i den avslutande dikten:

Fråga Hör jag någon säga: Misströsta ej. Hör jag? Och vem talar och vad språk talas så vem lyssnar? Det är din vän. Som säger dig: Misströsta inte Hör du? Förbi alla ruiner hör jag Dig..

från en man med rock'n'roll och sorg i sin blick. Han hörde mig. Förbi bomullstystnaden och det dånande larmet; förbi alla ruinerna i villaområdet satt en döende man med en tiger tatuerad på bröstet och med en eld likt Strindbergs störst i Sverige och hörde mig, ett tonårigt pubertetsmonster med finnar och kåtslag.
Och han sade med en cigg i käften, nålstick i armen och med en söndersupen röst:
- Lugn polarn. Misströsta ej. Det går snett ibland. Tro inte på deras perfekta värld, tro inte självgodhetens lakejer och de välkammade lyckoprofeterna med sina bländvita leenden; tro inte på det gröna gräset på andra sidan. Jag vet hur du har det. Misströsta inte.
Jag lyssnade. Och han blev en vän, en äldre kamrat och ledstjärna i min hjärnas kaos och förvirring.

Cornelis gick sin egen breda, men svårframkomliga väg som åt helvetet bär. Men det som gav honom styrka att trotsa rådande smak- och modevindar, när de inte blåste honom i nacken, var att det fanns andra snubbar som trampat på liknande brända fält. Han var sin egen, mitt i sin egen tid, men stod stadigt på den svarta traditionens smala, men senigt starka, axlar.
Och vilken tradition sen! En Villon med Marx i jeansfickan, en Lucidor med en av Jaras avhuggna händer slamrande på gitarrsträngarna. Han är Fröding i ett stonesriff; ett bergatroll med blues. Han är Gajus Catullus i Brassenssväng; en man som söker en kvinnas orgasm. Han är Leadbelly i en Ferlinsuck; håhåjaja. Men till syvende og sidst är han Cornelis Vreeswijk, en flygande holländare, diktare, sångare, manschauvinist för kärringarna i Femina, en lirare som fick cold turkey i 80-talets början, men vinden hann vända och i 80-talets andra hälft, med svår diabetes och en elak kräfta gnagandes, tändes återigen artistens så livsviktiga måne, spotlighten. För att, 1987 i november, släckas för gott.
Det är först långt senare som jag förstått hur mycket han gjort. Att på tjugotvå år hinna med sjutton skivor med egna sånger, plus åtta till med tolkningar av alltifrån Bellman, Forssell till Victor Jara och finska spjutkastarvisor, tre diktsamlingar och medverkan i flertalet filmer och teaterpjäser, det talar sitt tydliga språk. Han hade bråttom. Han arbetade hårt. Idéer sprutade ur honom. Det var som om något jagade honom. Något som kunde vara döden som, flåsandes i nackhåren och trampandes på hälarna, hela tiden gjorde sig påmind.

...som han skriver i dikten En sång om gammelfjärden. Han visste att han snart skulle vara borta och detta hopplösa tillstånd ville han arbeta sig ur. Döden var en kamrat som piskade honom att fortsätta. Trots motgångar. Och han bekymrade sig inte med att bli för fin och för svår och för konstig. Han arbetade och kastade sig mellan högt och lågt.
Nu är han maskföda. Förmodligen inte ens det. Kanske växer det ett träd där han ligger. Förmodligen står det bara en tråkig gravsten. Men det han lämnade efter sig lever. Låt oss behålla den Cornelis som man kan hitta; den som växer. Inte den på KULTURENS piedestal.
Inte den med gravsten.

Häromåret jobbade jag på en skola i Bagarmossen. Mycket skit där. Men ungar är ju ändå ungar, fast de kan va jävliga. En skåning i söderförort. Du kan ju haja. Hiphop var den dominerande musiken och mycket av den var bra. Och mycket var givetvis skit som i alla musikgenrer.
En dag, när det var så där alldeles förjävligt tråkigt och deppigt och morgonen var mörk, grå och kall, jag tror det var februari, då kom en unge som gick i nian, och som jag hade snackat med ganska mycket, fram till mig. Han lyssnade på tung hiphop. Wu-tang clan mest. Och jag var en tjugofemårig gammal gubbe. Så brukade han säga, iallafall. Och som alla tonåringar är de rätt definitiva i sina smakdomar:
- Wu-tang rules. Allt annat suger.
Men just den här dagen kom han och började tugga om en snubbe som heter Cornelis Vreeswijk. Han undrade om jag hört honom. Han skulle bara vetat. Både du och jag förstår ju varför han hittat dig. Eller hur?
För ruinerna är kvar. De falska flickorna och arbetarbarnens ärvda sorg. Och klassamhället är kvar och pundarna och de stränga socialtanterna och gubbarna. Och hororna. Och Personliga Person. Och kärleken och rosorna. Kultureliten är roligare än nånsin, förresten, de sjunger för dig, de älskar dig nu, du. Det är väl skönt.
Och du. Jag är kvar. Och jag saknar dig. Och hör dig. Fortfarande.
Förbi alla ruiner hör jag Dig.
Men det visste du väl redan...

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---